Unga röster från ett skakigt Europa: ”Det är farligt när människor inte känner någon tillit”

Sabrina Fasanella. Foto: Emma Lundström

Det kanske ser lugnt ut på ytan. Men skenet bedrar. Den europeiska unionen innehåller just nu både inbördeskrig, total ekonomisk kollaps, fattigdom och en växande högerextremism med rasism som främsta kännetecken. Hur upplever unga européer situationen? Hur ser de på framtiden? Sista helgen i september samlades studenter från flera av de europeiska länderna i Perugia, Italien, för att skapa ett studentradionätverk. Internationalens Emma Lundström var på plats.

Den sagolikt vackra gamla staden badar i morgonsol. Öronen fylls av sorlande röster. Portugisiska, polska, spanska, italienska, engelska och svenska om vartannat. Schemat är fullspäckat men en aning förvirrat. Det är italiensk tid som råder: bråttom men alltid försenat. Det doftar espresso och chokladcroissanter. Maja Kawiak och Witold Podskarbi från universitetet i Wrocław i västra Polen sitter på stentrappan som leder in till huset där dagarna går åt till intensiva diskussioner om vad ett europeiskt studentradionätverk bör vara, socialt och politiskt. Maja Kawiak har just berättat att den folkmusik- och dansfestival för ungdomar som hon är med och anordnar fick klara sig utan ukrainska deltagare i år, de är inkallade i kriget. Hon menar att krigets närhet finns i tankarna hos många unga i Polen idag. En annan sak som oroar är att utbildning inte leder till arbete, liksom den politiska situationen. Kommande vecka väntas ledarbyte i landet. Den långvarige premiärministern Donald Tusk har blivit ny rådsordförande för EU och efterträds av Ewa Kopacz.
– Kanske kan saker och ting förändras till det bättre eftersom hon är kvinna, men jag vet inte. Vi har inte lika många problem som till exempel Ukraina, vi måste inte gå med i armén. Så på många sätt har vi det bra men vi är ändå mitt i konflikten. Jag vill inte vara negativ. Jag är frisk och har lite pengar. Det är inte vi som har det dåligt i nuläget, men det kan komma att bli vi. Jag hoppas att vi kommer att få jobb i framtiden och att vi inte kommer att vara bidragsberoende, säger Maja Kawiak. Witold Podskarbi inflikar att det i Polen till stor del handlar om vad du gör vid sidan av studierna, att det inte är själva studierna som ger dig jobb. Han berättar också att situationen är svår för många gamla som inte klarar sig på sin pension, inte har råd med läkarvård och mediciner. Men han vill också vara positiv och tillägger att situationen ändå är mycket bättre än när deras föräldrar var unga:
– Tänk bara att vi kan flyga till Perugia, den möjligheten hade inte våra föräldrar i det kommunistiska Polen.Maja Kawiak och Witold Podskarbi. Foto: Emma Lundström

Vi pratar lite om att främlingsfientliga högerextrema partier växer i Europa och båda är noga med att påpeka att Polen inte är värre än andra länder. De tror att bland annat Erasmusutbyten gör att unga människor får nya perspektiv, knyter kontakter och interagerar på ett nytt sätt med människor från andra länder. Att de blir mer öppna.
När det gäller framtiden är Maja Kawiak bestämd.
– Jag tror att allt hänger på mig. Att jag bygger min framtid genom det jag gör nu. Varken studierna eller regeringen kan få mig att känna mig säker på att jag kan få ett jobb, en framtid, det är min uppgift att se till så att jag få det, säger hon, tänker en stund och tillägger sedan:
– Min mamma tycker att ungdomar idag alltid har bråttom. Att vi måste stå i kö och kämpa för en framtid. När hon slutade studera visste hon att hon skulle få jobb. Det är det värsta med systemet nu. Även om vi studerar i fem år så vet vi inte om vi får jobb. På ett sätt är det bättre att inte utbilda sig alls. När jag stannar upp och tänker på framtiden blir jag ganska stressad.

Lite senare på dagen. En gatumusikant spelar ledmotivet till filmen Amelie från Montmartre på sitt dragspel en bit från där vi sitter. Sabrina Fasanella kommer från södra Italien men har studerat i Perugia fram till nyligen och är en av dem som organiserar mötet som går under namnet University Media Fest. Hon har precis flyttat till Rom och är i valet och kvalet om hon ska satsa på sin dröm om att skaffa en utbildning som gör att hon kan bli teaterkritiker. Hittills har hon inriktat sig på språk. Att vara ung i Italien idag är ganska svårt, menar hon.
– Jag har diskuterat det här med människor från olika städer i Italien och de har alla samma känsla av att inte ha en verklig framtid. Men jag tror ändå inte att det är ett problem, säger hon och förklarar:
– Det verkar som att vi inte har några möjligheter, inga framtidsutsikter, men just därför tvingas vi göra våra röster starka, skapa nya idéer och lansera nya projekt. Vi har ingen trygghet. Jag jämför med mina föräldrar som växte upp i en tid då det fanns mycket pengar, framtidsutsikter och hopp. Vi är utan hopp, men det kanske tvingar oss att inte vara lata. Det är svårt eftersom många säger att vi inte har någonting i Italien och menar att det bästa är att flytta utomlands. Det är svårt att inte tappa modet.

Samtidigt ser Sabrina Fasanella också något positivt med att tvingas flytta utomlands:
– Det gör att vi kan få en ordentlig uppfattning om vårt land och vad vi kan göra för att hjälpa det.
Hon har själv utnyttjat Erasmus och bott i Frankrike. Först kände hon att hon ville stanna där men efter ett tag började hon tänka att Italien förtjänar de unga människornas hopp, hennes hopp, hennes hjälp. Att Italien känns så hopplöst för de unga tror hon har flera orsaker, bland annat bristen på jobb, den ekonomiska krisen, och bristen på ideologi i politiken.
– Människor är inte intresserade av politik därför att de inte känner sig delaktiga. Jag tror också att det beror på att det inte är någon riktig skillnad mellan de olika politiska partierna. De säger alla samma saker och har förlorat sin ideologi. Jag tycker att det är sorgligt. När mina föräldrar var unga hade de en stark politisk drivkraft, de delade politiska åsikter och idéer. Samhället var mycket mindre individualistiskt. Idag har vi inga sådana politiska idéer att dela. Det är negativt. Men det är också positivt på så sätt att vi tvingas föreställa oss och skapa andra saker att dela. För vi behöver ha gemensamma mål, gemensamma saker att sträva efter, säger hon och påpekar att hon själv inte känner sig delaktig i politiken men att det inte hindrar henne från att vara politisk:
– Att vara politisk är för mig något som alla kan vara i sina egna liv. Du behöver inte vara president för att vara politisk. Du är det om du gör något som är bra för samhället och för dig själv i samhället. Jag kanske har en utopisk syn på politik, men utan den skulle det kännas så hopplöst.

Sabrina Fasanella. Foto: Emma LundströmSabrina Fasanella tror att den totala bristen på tillit som många känner i landet idag kan leda till en ökad främlingsfientlighet:
– Det är farligt när människor inte känner någon tillit. De högerextrema använder sig av människors svagheter och rädslor. Och just nu befinner vi oss i en skrämmande tid i Italien. Ändå är den högerextrema rörelsen inte så stor. Det handlar mer om nostalgi och en längtan tillbaka, att framförallt gamla människor minns att de hade jobb och pengar under fascisttiden. Det som skrämmer mig är när unga människor pratar på samma sätt. För mig verkar det som att de inte har någon koll, att de bara upprepar idéer som de har hört, utan att verkligen tro på det och förstå konsekvenserna av det. För vi ungdomar har aldrig levt i en diktatur, vi vet inte vad det handlar om, även om vi på ett sätt har levt i en slags passiv diktatur, under Berlusconi.
Trots alla den tidigare premiärministerns fel, brister och maktfullkomlighet, tror hon att han skulle vinna om det vore val nu:
– Det låter kanske konstigt men han står för hopp, inte för mig men för människor som ser att han var en vanlig man som skapade sig ett imperium. Han skapade sig makt och pengar. Jag tror att folk vill bli som han. Och han är bra på att kommunicera med människor och få dem att tro att han vill göra något bra för samhället. Jag tror inte på det. Hans intresse ligger inte där.
Hon är också väldigt kritisk mot komikern Beppe Grillos försök till politik utan ideologi och anser att det inte går att representera folket utan ideologi, att det inte går att skapa något hållbart och användbart ur ett sådant initiativ.

Perugia siktar på att bli en av Europas två kulturhuvudstäder 2019 och när jag frågar Sabrina Fasanella vad hon hoppas på inför framtiden är det just kulturen som står i fokus:
– Jag hoppas att det italienska folket inser hur mycket vi har. Vår kultur och vår historia, konsten och tänkarna. Att människor inte bara fokuserar på det negativa. Och att andra länder får en positiv bild av Italien. Jag tycker att kulturen är Italiens rikedom, men den är det minst prioriterade idag. Monument faller samman och många kulturella institutioner saknar pengar.

Staden ligger på en höjd. Utsikten är milsvid och trapporna många. Här har otaliga studenter trampat gatstenen sedan universitetet grundades 1276. Tamilwai Kolowa och Isabel Hartmann som båda studerar i Berlin i vanliga fall, traskar på i riktning mot en av stadens studentmatsalar för att få i sig lite lunch, pasta, naturligtvis. En ljummen vind letar sig in i gränderna. En katt hoppar smidigt ned från en hög mur.
Isabel Hartmann tycker att rörelsefriheten är bland det bästa med att vara ung i Europa idag. Hon föddes i Dresden bara något år efter Berlinmurens fall och har hört föräldrarnas berättelser om livet i DDR.
– När jag hör om alla restriktioner är jag väldigt glad över att jag får vara ung idag.
För Tamilwai Kolowa är det snarare utbildningsmöjligheterna som först dyker upp i tankarna, han tycker att de är fantastiska samtidigt som han ser att många unga är frustrerade över att utbildningen inte leder till jobb.

Tamilwai Kolowa har precis diskuterat vikten av studentradion som en politisk röst i tider av växande främlingsfientlighet. Nu påpekar han att innan krisen så var talet om europeisk solidaritet och en europeisk marknad bara en massa retorik och idealism. Men krisen har tvingat retorikerna att visa färg:
Det positiva med krisen är att idealismen har varit tvungen att omsättas i praktiken. Folk har varit tvungna att bestämma sig för om de vill rädda bankerna, konkret. Genom krisen har de europeiska institutionerna tvingats hitta lösningar på de europeiska problemen.Isabel Hartmann och Tamilwai Kolowa. Foto: Emma Lundström

Det var ganska nyligen delstatsval i Tyskland och Isabel Hartmann säger att det som skrämmer henne mest är att människor inte gick och röstade.
– I vissa av delstaterna röstade färre än femtio procent. Det är farligt för det ger de högerextrema partierna större chans att få igenom sin politik. För mig är det otroligt att folk inte använder sin röst, säger hon och Tamilwai Kolowa instämmer. Han menar att de nationalistiska, ultrakonservativa partierna maskerar sig som euroskeptiska men att de inte har några konkreta lösningar på problemen:
– Vad de egentligen kommunicerar är att de inte gillar något annat än sin egen nation. De vill inte ha något internationellt samarbete överhuvudtaget. De är populistiska och högerextrema. Men många människor är oroliga och rädda så de röstar på dessa partier eftersom de andra partierna inte lyckas förklara tanken med en europeisk union, inte lyckas förmedla till folket varför Europa är en bra idé.

Liksom Sabrina Fasanella anser Isabel Hartmann att bristen på ideologi, eller snarare mitten/högercentreringen, gör att människor tappar förtroendet för de stora, traditionella politiska partierna.
– När man som vanlig medborgare ser hur partierna presenterar sig i media så upplever man ingen särskild skillnad, säger hon och tillägger att hon hoppas att högerpartiernas möjligheter ska minska i framtiden, inte öka. Att det istället blir fler och fler som arbetar för god kommunikation på europeisk och internationell nivå. Hon tror på erfarenhetsutbyte mellan länder som ett sätt att motverka rädsla. För sig själv hoppas hon kunna skapa ett liv där hon gör något hon brinner för och mår bra.
Tamilwai Kolowa är inte särskilt optimistisk varken när det gäller den egna framtiden eller Europas. Han studerar internationell politik och menar att extremhögerpartierna är en fara för det europeiska samhället:
– De tar människors subjektiva rädslor och motsätter sig europeisk integration. Det komiska är att de själva har europeiska nätverk som de får europeiska bidrag för. Det får en att undra hur de kan förespråka nationalism. Men i och med att de växer så får de också mer och mer resurser till att övertyga människor om att Europa är dåligt. De konventionella partierna har inte använt sina resurser till motsatsen, och nu kan det vara för sent, åtminstone för den närmaste framtiden, även om det misstaget kanske kan lagas på sikt. Men det är svårt att laga en idé.

Han menar att människor måste känna i sitt vardagsliv att Europa är något positivt. Att det inte räcker med politiskt skönmåleri före valen:
– Sextio år av fred och möjligheten att resa utan pass är inte tillräckligt. Idén om Europa måste kampanjas år ut och år in. Som student är det lätt att säga att man älskar Europa eftersom vi åker på Erasmusutbyte och sådant, men varför inte ha mer utbyten, till exempel mellan människor som går yrkesutbildningar. De behöver också uppleva hur det är att komma till ett annat land, bli välkomnad, lära sig förstå.

Sista morgonen är det möte vid bussen klockan halv sju. De flesta har varit uppe till fyra och bussresan till Leonardo da Vinciflygplatsen utanför Rom sker under kompakt, sovande tystnad medan det ljusnar och gryningens dimhölje släpper taget om Umbrien. Innan vi alla skiljs åt hinner jag prata med Paulina Kurtyka från Opole i södra Polen. Hon påpekar att det är helt annorlunda att vara ung i Polen idag än under kommunismen.
– Vi är inte kontrollerade. Vi kan göra vad vi vill. Och vi är så nära Europa. Polen har blivit mycket mer likt Frankrike, Tyskland och Spanien. Vi är mycket närmare de andra europeiska studenterna nu.
Hon talar också om det nära förestående premiärministerbytet. Menar att många i Polen anser att Donald Tusk har förstört landet. Något hon inte håller med om:
– Jag tror inte att något annat parti eller någon annan person skulle ha kunnat göra det bättre. Liksom varje politiker har han brister. Men jag tycker ändå att han har hanterat situationen bra. Vi har inte haft samma kris som Grekland, Portugal och Spanien. Men det är klart att vi skulle kunna ha det bättre.

Paulina Kurtyka. Foto: Emma LundströmLiksom de andra studenterna från Polen ser Paulina Kurtyka ett problem med att de flesta unga människorna i landet skaffar sig universitetsutbildning idag, så många att det blivit brist på praktisk kunskap. Det är många som ska slåss om få arbeten.
– Du har tur om du lyckas få ett jobb i Polen, säger hon och vi kommer in på den växande extremhögern. Paulina Kurtyka påminner om att landet under många faser i historien har varit väldigt utsatt och att det har lett till en stolthet och ett värnande om traditioner och religion. Hon menar att det är de värdena som extremhögern spelar på. Trots det anser hon att Polen har varit och är ett tolerant land och hon påpekar att alltfler studenter går åt vänster eftersom det erbjuder mer frihet. Men också de så kallade vänsterpartierna, som Ruch Palikota, tycker hon är populistiska hycklare som går från att vara antikyrkliga till att bli kyrkliga om det är ditåt vinden blåser.
– Jag tycker att politiken ska vara mer klar och tydlig ideologiskt.

När Paulina Kurtyka var lite yngre planerade hon att flytta utomlands. Nu känner hon att hon vill vara nära sin familj och sina vänner. Hon hoppas kunna hitta ett jobb, allra helst skulle hon vilja bli sportjournalist. Hon älskar fotboll.
– Jag vill se vilket liv jag kan göra mig där. Polen utvecklas hela tiden och jag hoppas att det en dag ska vara ett blomstrande land, säger hon och tillägger att hon önskar att folk ska komma och besöka Polen, skapa sig en egen bild av landet, inte koppla ihop det med Ryssland:
– Vi är inte som Ryssland. Vårt sätt att tänka är mer europeiskt.

På planet tillbaka till Sverige tumlar studenternas ord omkring i hjärnan och jag tänker på hur upprörda flera av dem blev när jag berättade om den nedmonterade välfärdens Sverige, och om att ett rasistiskt parti fick 13 procent av rösterna i valet till riksdagen. Paulina Kurtyka sammanfattade reaktionerna när hon utbrast:
– Sverige är ju vår förebild! Vad ska vi tro på nu?

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.