U-båtar i repris?

25 oktober 2014

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Vilken ruggig flash-back– och back­lash. Rosenkindade reportrar som skickas ut i helikoptrar eller taxibåtar i gryningen och upphetsat rapporter att man svagt lyckas urskilja ett fartyg  i fjärran, kanske ett civilt, kanske ett militärt.  Så kallade forskare från försvarshögskolan som tillfrågas om tillförlitligheten i försvarsledningens uppgifter om u-båtshot och utan att rodna säger att om den säger så måste man utgå från att det är sant. Opinionsbildare från socialdemokratiska Arena till NATO- och bombhögern som kräver upprustning.  Vi som var med för 30 år sedan när u-båtshysterin rasade förra gången, eller ni som läser artikeln här intill, tar oss svagt för pannan och undrar om historien alltid måste upprepa sig, som tragedi och fars.

ubatsspaning

FOKUS. Det är inte särskilt kontroversiellt att påstå att svenskt territorium regelbundet utsätts för kartläggning av främmande makt, sannolikt också med hjälp av u-båtar. Militärt spioneri är vardagsmat och har inte upphört med det kalla kriget. Det är naturligtvis också så att sådan verksamhet är särskilt intressant i områden där stormakter och stater med olika säkerhetspolitik möts. Östersjön har under århundraden varit ett sådant. Det är i dag mer än någonsin på sin plats att påpeka att Sverige här är en av efterkrigstidens mest aggressiva spionstater.  Genom fartyg och flygplan och i nära samarbete med NATO har svensk militär under årtionden bedrivit intensiv underrättelseverksamhet, framför allt signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och därvid regelbundet kränkt detta lands territorialvatten och luftrum. Och genom historien har betydligt fler erövringskrig utgått från vår sida Östersjön än från den ryska.

När det gäller den upphaussade ubåtsjakt som i förra veckan inleddes i Stockholms skärgård kan ingen utomstående, och troligtvis inte heller den svenska försvarsmakten, med säkerhet uttala sig om substansen bakom aktionerna. Men konsekvenserna kan redan nu avläsas.
En är massmedias totala kapitulation. Okritiskt återges försvarsledningens olika bulletiner. Även om man ibland lägger till ett ”om” är det ingen som på allvar ifrågasätter att det skulle röra sig om ryska ubåtar eller att de skulle vara ett led i Putins offensiv för att skrämmas och visa sin makt. När radioekot ska ge den historiska bakgrunden kallar man in Emil Svensson, den mest profilerade av alla 1980-talets kallakrigande u-båtsjägare – mannen som tillsammans med Carl Bildt  blev driftskucku inför hela världspressen när han på Bildts uppdrag åkte till Jeltsin i början av 1990-talet med de ljudupptagningar som skulle bevisa förekomsten av ryska u-båtar, men som visade sig vara mink eller skarpsill.

En annan konsekvens är att försvarsanslagen kommer att höjas. Argumentet bygger på ett beprövat cirkelresonemang som varken politiker eller journalister utmanar.
För det första är det inget konstigt om man inte hittar några u-båtar, eftersom det rent generellt är svårt att hitta dem.
För det andra är orsaken till att man inte hittar några just nu att u-båtsskyddet rustats ner. Därför behövs mer pengar.
Men hur kommer det sig då att man inte hittade några u-båtar på 90-talet, när marinen i stort sett fick de anslag man ville, frågar sig kanske vän av ordning (men knappast någon journalist i de ledande medierna). Jo, då var skyddet så effektivt att ingen vågade sig hit.
Så upphör på nytt det kritiska samtalet.

Kjell Östberg

Åttiotalets Ubåtsjakt

Vid sjutiden på morgonen den 28 oktober 1981 gjorde två fiskare  på väg att plocka upp sina nät i den blekingska skärgården en märklig upptäckt. Vid inloppet till Gåsefjärden och mitt inne i känsliga marina skyddsområden låg en ubåt. Fiskarna såg några män som stod och viftade med en flagga som de inte riktigt kände igen. De ringde för säkerhets skull till Sydkustens örlogsbas. Chefen, Karl Andersson, som snabbt ryckte ut till platsen, trodde först att han utsatts för något skämt när han såg det svarta skrovet ligga inbäddat i dimman. När han urskilde den sovjetiska blåvita örlogsflaggan med hammaren och skäran gick det emellertid upp för honom att det rörde sig om en grundstött rysk ubåt.
Upptäckten av U137 väckte stor sensation, inte bara i Sverige. Situationen blev än mer dramatisk när det visade sig att båten troligtvis var utrustad med kärnvapen. Den svenska regeringen Fälldins reaktion blev kraftfull. När militären misstänkte att sovjetiska fartyg var på väg att göra ett fritagningsförsök var Fälldins besked till överbefälhavaren entydigt: Håll gränsen. Regeringen avvisade helt de ryska förklaringarna att det rörde sig om en felnavigering.

Från hösten 1980, samtidigt som det kalla kriget var på väg tillbaka, tilltog rapporter om utländska militära ubåtar som avsiktigt kränkte svenskt territorium. Periodvis kom de att dominera nyhetsflödet. Också i internationell press förekom ingående rapporter om spektakulära ubåtsjakter, ibland med intensiv uppbackning från den svenska marinen. Mellan 1981 och 1994 registrerades 6 300 enskilda observationer av ”bedömt ubåtsrelaterade föremål av olika slag”.
Av alla dessa mer eller mindre ”säkra”, ”sannolika” och ”möjliga” ubåtar har bara en enda kunnat beläggas, grundstötningen av den sovjetiska U-båten U 137 i Karlskrona skärgård i oktober 1981.
Att U 137 var en rysk ubåt kunde ingen förneka. Däremot har uppfattningen om att det rörde sig om en ubåt på spionupp­drag med tiden kommit att ifrågasättas. Ett antal faktorer har pekat i annan riktning. Var det verkligen rimligt att en spionbåt med bullrande dieselmotorer i flera timmar innan grundstötningen gått i övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända? Att den dess­utom med blåsta vattentankar tagit sig genom grunda vatten där dykning inte varit möjlig, att den skulle ha hamnat i en trång fjärd där den bara med stora svårigheter skulle kunna vända och att dessa klumpiga manövrer utförts av ett för uppdraget alldeles för stort, och dessutom atomvapenbestyckat, fartyg – allt detta har ansetts tala för ett misstag.
Den ubåtskommission som regeringen Carlsson tillsatte 1995 ansåg fortfarande att intrånget varit avsiktligt. Den senaste i raden av statliga granskningar, Perspektiv på Ubåtsfrågan från 2001, uttrycker sig däremot mer försiktigt, utredaren har ”inte funnit anledning att ta definitiv ställning i avsiktsfrågan”. Bakom de diplomatiska formuleringarna kan man ana att tvivlet med tiden spridit sig högt upp i hierarkierna.
Samtidigt är det uppenbart att för lång tid framåt var uppfattningen klar, såväl hos politikerna som i det allmänna medvetandet: det var nu bekräftat att sovjetiska ubåtar spionerade långt in i svenska farvatten. Och plötsligt ökade också antalet indikationer på möjliga ubåtar kraftigt.

Ett knappt år senare, hösten 1982, kastades Sverige rakt in i den mest dramatiska ubåtsjakt som landet dittills skådat.
Mitt på dagen den 1 oktober rapporterades att två värnpliktiga på relativt nära håll siktat två ubåtsmaster i Hårsfjärden, alldeles intill Muskö örlogsbas, den svenska marinens hjärta. Jakten på den förmodade ubåten hade startat. De kommande dagarna gjordes ytterligare en rad observationer som enligt marinen tydde på flera ubåtar och minifarkoster. Ubåtsjakten blev en världsnyhet och ett särskilt internationellt presscenter inrättades vid Berga och besöktes av 900 journalister.
Ubåtsjakten pågick i flera veckor med sjunkbomber och minor och en rad dramatiska rapporter om instängda ubåtar som gjorde utbrytningsförsök. Men någon ubåt kunde inte påträffas och journalisterna fick åka hem med oförrättat ärende.
Observationer fortsatte att inrapporteras och regeringen beslöt att tillsätta en särskild ubåtskommission för att försöka bringa klarhet i vad som hände i de svenska vattnen. Ordförande blev den före detta socialdemokratiske försvars- och utrikesministern Sven Andersson och som kommissionens mest aktive medlem utpekades snart den unge moderatpolitikern Carl Bildt.
När kommissionen i april 1983 avgav sin rapport väckte den sensation. ”Med fullständig säkerhet” konstaterades att främmande ubåtar, troligtvis ”sex ubåtar, varav tre var miniubåtar av dittills okänd karaktär”, uppehållit sig kring Hårsfjärden. Kommissionen gav sedan en detaljerad beskrivning av hur man menade att kränkningarna gått till och hävdade att de ingått i en sam­ordnad operation över ett relativt stort geografiskt område. Men än mer upp­seendeväckande var att kommissionen entydigt ansåg sig kunna slå fast att det rörde sig om ”ubåtar tillhörande Warszawapakten, d.v.s. väsentligen sovjetiska ubåtar.” Och man gick ännu längre och pekade retroaktivt ut ryssarna för en rad andra intrång: ”Kommissionen ansluter sig till den av experter gjorda bedömning­en att det i Hårsfjärden, liksom tidigare under 1982 och, åtminstone i helt dominerande grad, under 1980-talet som helhet, rörde sig om kränkningar genom sovjetiska ubåtar. Samtidigt friskrev man väst: ”Inga observationer har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande NATO.”
Med ett så klart och enigt ställningstagande valde regeringen att lämna en skarpt formulerad protestnot till Sovjetunionen där man hävdade att kränkningarna utgjorde ett allvarligt brott mot folkrättsliga regler. Och snart höjdes försvarsanslagen kraftigt, bland annat för att kunna bedriva effektivare u-båtsjakt.
Men de påstådda kränkningarna upp­hörde inte. Tusentals rapporter om misstänkta ubåtar fortsatte att strömma in till de militära myndigheterna, som trots många insatser inte lyckades fånga några av inkräktarna. Många började tvivla på hållbarheten i misstankarna.
När regeringen Bildt tillträdde 1991 lade den nya borgerliga regeringen, och inte minst statsministern personligen, ner stora ansträngningar på att förmå den nya ryska regeringen att vidgå sina sovjetiska företrädares synder, utan framgång. Och trots löften om betydande hittelön var det inte möjligt att få någon rysk sjöman eller marinofficer att träda fram och berätta.
En betydande trovärdighetsknäck fick de påstådda ubåtskränkningarna när det avslöjades att de speciella typljud som marinen identifierat som ubåtsindikationer i själva verket troligen åstadkommits av mink eller skarpsill.
Ännu mer ifrågasatt blev de slutsatser som framför allt Carl Bildt fortsatte att driva  när Ronald Reagans utrikesminister Caspar Weinberger frankt deklarerade att USA under 1980-talet ”ofta” och ”regelbundet” skickat amerikanska u-båtar in i svenska vatten för att testa den svenska beredskapen.

Kraven på en ny granskning av ubåtsfrågan växte successivt  och efter regeringen Bildts fall tillsatte Ingvar Carlssons regering 1995 en ny kommission. Denna underkände helt sonika 1983 års slutsatser om ubåtarnas hemmahörighet och menade att det inte var möjligt att fastställa nationaliteten. Regeringen tillsatte fem år senare en särskild utredare för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram till sekelskiftet. Denne var ännu fränare i sitt utlåtande och menade att kommissionen 1983 ”fällde ett politiskt snarare än sakligt grundat avgörande.” Vad utredaren, ambassadör Rolf Ekéus, i klartext sade var alltså att regeringens synnerligen skarpa protester mot Sovjet 1983 inte skedde på sakliga grunder utan styrdes av inrikespolitiska hänsynstaganden.
Så hade 1980-talets antiryska u-båts­hysteri fallit samman som ett korthus. Vem hade trott att det snart skulle resa sig igen?

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.