Toppstyre och dubbla lojaliteter kväver Socialdemokratin

juholtLEDARE. Sveriges mest leninistiska parti kallades det Socialdemokratiska arbetarepartiet av ETC:s Johan Ehrenberg för ett drygt årtionde sedan. Han åsyftade med detta de extremt hierarkiska och odemokratiska partistrukturerna – idag kanske den allra sista återstoden av det en gång så samhällsdanande projektet. Det är ironiskt hur ett partis sämsta sidor kan överleva all ”förnyelse”.
De avslöjanden som socialdemokratins enfant terrible, Daniel Suhonen, gjort om störtandet av Håkan Juholt är en sedelärande berättelse. Det är en studie i hur en människa isoleras och besegras, men framförallt i hur det socialdemokratiska toppskiktet är så fjärmat från partiet att det till slut börjat sväva helt fritt, med egen agenda och – i bästa fall – oklara lojaliteter.
Av allt att döma höll sig Stefan Löfven utanför kuppen, men hans tal om att inte känna till några fraktioner eller interna splittringar är helt klart spel för gallerierna. Det finns en välorganiserad högerfalang och det finns en vänster. Men där vänstersossarna hålls på mattan av lojalitet mot partiet skyr partihögern inga medel i ambitionen att göra kapitalets intressen till SAP:s.

Att socialdemokraterna är ett parti vars topp står långt till höger om basen har varit tydligt i hundra år. Mer överraskande är att nyckelpersoner inom det socialdemokratiska ledningsskiktet uppenbarligen varit beredda att offra hela partiets ställning för att bli kvitt en politiker som inte är kommen ur den inre kretsen i Stockholm. Så stor är uppbundenheten mot näringslivet att banden till vårdföretag och storbanker är starkare än dem till partiet. En partiledare som vädrade den folkliga majoritetens uppfattningar kring välfärdsvinster hade alla partihögerns samlade resurser emot sig. När det kalla intresset (och kanske framtida näringslivskarriärer) ställs mot lojaliteten till ett försvagat arbetarparti är det uppenbart vilket som vinner.
Med interna strukturer som de i SAP är det förstås en fåfäng förhoppning att tro på något ideologiskt uppvaknande. Det finns skäl till misstanke om att den ökade polariseringen mellan de röd-gröna och högerblocket som skett i svensk rikspolitik sedan valet snarare är resultatet av den hysteriska högerns uppskruvade reaktioner än någon socialdemokratisk nytändning. Det är tur att utvecklingen gått i en sådan riktning, inte minst för att den ökade blockpolariseringen ställer det tredje största riksdagspartiet i medieskugga. Men utan en vänsterfalang som organiserat tar strid för löntagarnas intressen kan vi socialister inte ha några illusioner om vilken politik regeringen kommer att föra i det långa loppet.

För alla som kämpar och tror på ett nytt, vitalt socialistiskt projekt är lärdomarna ovärderliga; det finns inga lojaliteter som slår klassintresset. De byråkratiska strukturer som en gång utvecklades för att skydda ett ”ansvarstagande” statsbärande parti från radikala gräsrotsimpulser kommer, om de inte utmanas och bryts ned, på sikt att kväva partiet fullständigt. En verklig vänstervridning av politiken får sitt syre från gräsrotsnivå.

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.