Teatral föresats från Paris

10 oktober 2014

Film, Förstasidan, Kultur

Maggie Smith. Foto: 2014 Deux Chevaux Inc. and British Broadcasting Corporation

Visst. Det är vackra gråtoner. Väldigt europeiskt. Oerhört mycket Paris.
Och visst. Det är skickliga skådespelare. Särskilt den alltid lika strålande brittiska grand old ladyn Maggie Smith.
Det är till och med en bra historia: en utfattig och helt desillusionerad man från New York ärver en fantastisk våning i Paris efter sin far och planerar att sälja den, det är bara det att det rör sig om en viager. I våningen bor en gammal dam med sin dotter och enligt fransk lag får han inte tillträde till egendomen förrän den gamla kvinnan dör. Det visar sig också att damen och mannens far hade mer än våningen gemensamt.
Intressant. Ändå lämnar jag biomörkret och My old lady utan någon kvarvarande känsla annat än ett litet jahaja, det var det.

För jag tror inte på historien. Jag tror inte på Kevin Klein som den trasige Mathias Gold, inte heller på Kristin Scott Thomas som arg dotter, och faktiskt inte ens på Maggie Smith som den 92-åriga kvinnan vars livshemlighet har gjort de båda förutnämnda till bräckliga skal av människor. När historien vecklar ut sig och öppnar själasår lyckas jag inte bli verkligt berörd. Kevin Klein som får återfall och dricker överdrivet dramatiskt och slafsigt, fortsätter att vara just Kevin Klein som spelar en man som dricker överdrivet dramatiskt och slafsigt. Bäst insats gör egentligen Dominique Pinon – känd bland annat som den vrickade, stalkermannen på caféet i Amelie från Montmartre – i sin roll som fastighetsmäklare. Han är en parisisk fastighetsmäklare, rätt och slätt. Perfekt.

Det är många budskap som ska fram i handlingen. Tanken att du själv är ansvarig för att skapa lycka i ditt eget liv går i klinch med idén att ett barn som växer upp utan kärlek får det väldigt svårt med självkänslan. Å ena sidan visas på det privatlivets armageddon som uppstår kring en långvarig otrohetsaffär, å andra sidan ges det uttryck för känslan av att den som finner den stora kärleken, utanför en redan bildad familj, inte har annat val än att falla till föga för den och hoppas att allting inte går sönder som ett resultat av den tvåsamma lyckan.

Filmen är regisserad av Israel Horovitz, som också skrivit manus. Den bygger på en pjäs av samme man. Och kanske är det det som är problemet. Att det blir för teatralt för filmformatet. Mot slutet spårar det ur helt. Blir patetiskt.
My old lady är en vällovlig föresats men den saknar kärna. Den enda verkliga behållningen är somliga replikväxlingar, särskilt där Maggie Smith är inblandad i rollen som den gamla, ytterst brittiska Mathilde, hon som måste dö för att Mathias ska få ut sitt arv.

Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.