Solidaritet med Mellanösterns folk!

15307288216_92c399e2f6_o

I FOKUS. Vilket ansvar har den amerikanska imperialismen? Sällan har en situation varit så dramatisk och så komplicerad att navigera i. Vi befinner oss i ett nytt läge där en hel region dragits ner i krig och kaos. I en text översatt från International Viewpoint analyserar den franske marxisten François Sabado situationen i Mellanöstern.

Barbariet verkar vara på frammarsch i form av Daesh (IS), kollapsen av stater som Irak, Syrien, Libyen och i morgon Libanon, massakrer på befolkningen i diktaturens Syrien och nu i västs inblandning.
Detta västliga ingripande är inte en upprepning av Afghanistan 2001 eller Irak 2003, med erövringen av områden, ekonomiska intressen (olja) och utbyggnaden av marktrupper. Det verkar som det inte finns någon förutbestämd plan.
USA och västmakterna bär ett stort historiskt och politiskt ansvar. Sett ur ett längre perspektiv är de arabiska nationalistiska regimernas misslyckande och kollapser också en del av anledningen till att barbariet har exploderat från grupper som Daesh (arabisk akronym för Islamiska Staten – IS) och al-Qaida. Den amerikanska invasionen av Irak 2003 förstörde landet och destabiliserade hela regionen. Men i dag kan en analys av den politiska situationen inte reduceras till ett fördömande av västerländsk imperialism. Den nuvarande situationen kan bara förstås om vi också tar hänsyn till en rad sammanhängande konflikter och krig, som kombinerar den västerländska interventionen med Rysslands roll och de roller som de regionala krafterna Saudiarabien, Iran och Turkiet spelar.

Vi kan konstatera att:
• Den irakiska statens kollaps och konflikten mellan den shiitiskt dominerade korrupta regeringen och Daesh har dragit till sig vissa Sunni-stammar och delar av Saddam Husseins forna armé. Konflikten har en tredje dimension, med jihadist attacker mot kurderna och deras organisationer.
• Kriget i Syrien mellan Bashar al-Assads diktatur och islamiska fraktioner, inklusive Daesh, men också den Fria syriska armén (FSA), är ett uttryck för att den ursprungliga dynamiken i det folkliga upproret har försvagats, även om upproret fortfarande lever i ett antal städer och byar. Vi bör notera diktaturens manövrar gentemot Daesh och Al Nusra (al-Qaida) som sätt att förhindra en demokratisk resning.
• Inblandningen och schackrandet från regionala krafter som Saudiarabien, Qatar och Turkiet, som beväpnade jihadisterna för att kämpa mot den syriska regimen. Den senare stöds i sin tur av Iran och Hizbollahmilisen. Dessa miliser har mer än en gång räddat regimen.
• Den israeliska aggressionen mot Gaza är ett resultat av en extrem förskjutning till höger av Israels politik och samhälle. Bosättarnas organisationer representerar förtruppen i denna sionistiska högerextremism. Israels förkastande av alla seriösa förhandlingar eller kompromisser med palestinierna är en integrerad del av det kontrarevolutionära kaoset i regionen.

Dessa trassliga konflikter är inte bara resultatet av destruktiv inblandning från de imperialistiska makterna, utan också ett tecken på dess svaghet och minskande inflytande i regionen, vilket ger mer självständighet och utrymme för dessa mångfasetterade kontrarevolutionära krafter.
Låt oss minnas det amerikanska imperiets närvaro och styrka i området från början av 1990-talet till slutet av 00-talet, som kulminerade med verksamheten i Irak och Afghanistan, och jämföra med den nuvarande situationen. USA har dragit tillbaka de flesta av sina trupper från Irak och är i färd med att dra sig tillbaka från Afghanistan på grund av ett politiskt och militärt nederlag. Nederlaget har också förstärkts av de demokratiska upproren som startade 2010. Detta nederlag skapade den tvekan och de nya positioner som vi har sett den senaste tiden: indirekt intervention i Libyen; de ändrade positionerna i förhållande till Egypten (först stöd till Mubarak, sedan det muslimska brödraskapet och nu stödet till president Sisi); tvekan mot Syrien, där Washington samtidigt som det fördömt regimen, har varit noga med att inte försvaga den mer än att den kunnat bestå trots folkets demokratiska strävanden och islamisternas offensiv.
Västmakternas vägran att hjälpa det demokratiska upproret är en viktig förklaring till uppkomsten av jihadister i Syrien och Irak.
I dag, i denna galax av kontrarevolutioner, har Daesh vuxit sig för stort, för starkt, och är alltför väl beväpnat för att passa de imperialistiska makterna. De går för långt i sin utrotning av minoriteter, exempelvis yezidier, kurder och kristna. De har varit för framgångsrika i att etablera sig i områden i Irak och Syrien. De går för långt i sin erövring av oljekällor. Det är nödvändigt att stoppa dem, försvaga och förstöra deras militära styrka. Västmakterna, liksom de flesta regionala krafterna – var och en av sina skäl, har bestämt sig för att ingripa.
Det är inte bara västmakterna som är folkens fiender. Vi har också Ryssland, en annan imperialistisk makt, som stöder Assadregimen, samt andra regionala makter.
Men idag är det framför allt Daesh, som är koncentratet av barbariet i regionen. Det är viktigt att visa vår solidaritet med folket i regionen, särskilt de mest förtryckta folken (syrierna och kurderna).

De västerländska och regionala makternas ingripande kan i första hand förklaras av behovet att krossa det ”Frankensteins monster” som flytt sina herrar: regimer i regionen som Saudiarabien, och Qatar. Men vi kan inte förstå situationen utan att analysera det aktuella läget i de ”arabiska revolutionerna”.
Idén om en utdragen revolutionär process speglar en verklighet av kronisk instabilitet, ett bakslag för massrörelser och en strukturell kris för de härskande klasserna. Men denna långsiktiga analys får inte hindra oss från att se den nuvarande situationen. Även om enskilda rörelser, strejker, eller nya mobiliseringar som i Jemen, kan uppstå här och där, så är det klart att situationen i dag är polariserad i termer av en konfrontation mellan ”militära” och ”islamistiska” krafter. Tyvärr definieras situationen av kampen mellan Sisis militär och det muslimska brödraskapet i Egypten, kriget i Syrien med Bashar al-Assads diktatur som kämpar mot ett uppror som nu domineras av islamister, en uppsplittring av den irakiska staten mellan shiiter, sunniter och kurder. Och i denna konfrontation är det de kontrarevolutionära krafterna som dominerar, oavsett om de är militära eller islamistiska
Tunisien är det enda land som undvikit dessa konfrontationer, även om vi inte ska underskatta vad islamiska krafter som Enhada representerar. Men Tunisien, som dessutom inledde de arabiska revolutionerna, har lyckats isolera islamisterna tack vare folkliga sociala och demokratiska mobiliseringar och förekomsten av en stor arbetar- och fackföreningsrörelse. En revolutionär process måste analyseras över tid, så det är fel att tala om att en ”islamistisk eller militär vinter” efterträdde den ”arabiska våren”. Men det är obestridligt så att vi inte kan förstå hela bilden utan att analysera misslyckandet med den revolutionära processen.

Vi ser att vår syn på situationen inte kan reduceras till att enbart handla om den amerikanska interventionen. Vår position har aldrig varit att försvara ett läger mot ett annat. Vår strategi utgår från sociala intressen och försvarar de förtryckta folkens rättigheter. Vi har, från början av det folkliga upproret i Syrien, avvisat alla idéer som skulle förleda oss att stödja Bashar al-Assad, tillsammans med ryssarna och iranierna, bara för att vi kämpar mot USA-imperialismen. Från början försökte vi att skapa solidaritet med det syriska folket mot diktaturen. Vi har därför vägrat att stödja demonstrationer som endast vänt sig mot den amerikanska imperialismen, där vi skulle stått sida vid sida med Assadanhängare.
Vår inställning måste utgå från solidaritet med den folkliga kampen och särskilt de mest förtryckta folken i Syrien, Irak och Kurdistan, som kämpar mot Assads diktatur och Daesh.
Vi fördömer den imperialistiska interventionen, eftersom dess syfte inte är att hjälpa människor utan att försvara imperialismens egna intressen i regionen. De amerikanska flygattackerna, som började med militära mål i glesbygden har redan börjat ta liv i vissa syriska byar.
Men förutom det så spelar en utländsk intervention Daesh i händerna, eftersom de kommer att framstå som försvarare mot västliga angrepp. Vi måste fördöma såväl Daesh som Bashar al-Assads diktatur och alla de reaktionära krafterna i regionen.
I stället måste vi på alla möjliga sätt visa vår solidaritet med de människor som är offer för barbariet. Detta måste inkludera politiskt, humanitärt, materiellt och militärt stöd till de prog­ressiva krafter som ber om det, som i dag är de demokratiska sektorerna i den syriska revolten och det kurdiska motståndet. Vår policy är att ge människorna i regionen möjlighet till självbestämmande. Våra kriterier är att skydda människors liv och folkens rättigheter. Och i detta fall finns det ingen tvekan.
Det viktigaste för oss just nu är att bygga en oberoende solidaritetsrörelse som avvisar både imperialistiska militära ingripanden och Daeshs barbari. Det är ingen liten uppgift för den europeiska arbetarrörelsen, men den är nödvändig.

François Sabado

François Sabado sitter i Fjärde Internationalens ledning och är aktivist i franska NPA

 

Översättning Marco Jamil Espvall

En längre version har tidigare publicerats
 i International Viewpoint.

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.