Om ett krig som ingen ville låtsas om

24 oktober 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

bok_aleksijevitjKULTUR. ”Det var 1981. Det gick rykten. Men att Afghanistan var en köttkvarn och ett slakthus var det nästan ingen som kände till. På teve såg vi sovjetiska och afghanska soldater förbrödras, hur man lade blommor på våra pansarbilar och hur bönderna kysste jorden som de hade fått.” Så berättar en soldatmor för den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, vars nyutgivna bok Zinkpojkar precis som hennes tidigare böcker är en sammanställning av vanliga människors egna berättelser om olika skeden i den sovjetiska historien. Den här gången kriget i Afghanistan.
Till skillnad från Andra världskriget, som Aleksijevitj också har skrivit en bok om utifrån kvinnornas perspektiv (Kriget har inget kvinnligt ansikte 2012), var kriget i Afghansistan inget som drabbade hela det sovjetiska samhället, utan något som utspelade sig långt borta medan majoriteten av folket fortsatte att leva sina liv som vanligt. I alla fall till en början. Bokens titel syftar på de zinkkistor som de stupade sovjetiska soldaterna skickades hem i. Först försökte Sovjetregimen dölja dem och låtsas som ingenting, men med tiden blev det fler och fler kistor.

Många soldater självstympade sig också för att slippa slåss. ”Man föraktade dem som beslutat att skada sig själva. Till och med vi, sjukvårdarna, skällde ut dem: Kamraterna stupar, men du vill hem till mamma? Trodde du att du skulle bli hemskickad till Unionen? Varför sköt du dig inte i tinningen? I ditt ställe skulle jag ha skjutit mig i tinningen”, berättar en kvinnlig sjuksköterska. Andra var stolta över det de gjorde i Afghanistan: ”Somliga vill betrakta oss som naiva galningar och kanonmat”, säger en soldat och fortsätter: ”Jag ångrar ingenting? Jag bistod det afghanska broderfolket. Det är min övertygelse! De som var med mig där var också uppriktiga och ärliga. De trodde verkligen att de kommit dit för den goda sakens skull.”

Kriget i Afghanistan blev en katastrof, framför allt för människorna i Afghanistan så klart, men också för Sovjetunionen. Och till skillnad från de rödarmister som hyllades som hjältar när de kom tillbaka från Berlin 1945, var det ingen som ville veta av de sovjetiska soldater som återvände från misslyckandet i Afghanistan 1989. ”På en järnvägsstation i Moskva gick jag in på toaletten. Där satt en ung man och tog betalt. Ovanför huvudet på honom fanns en skylt: Gratis inträde för barn under sju år, invalider, veteraner från Stora fosterländska kriget och soldater från internationalistiska förband. Jag blev häpen: Skulle jag ätit utländsk sand i två år för att få pissa gratis hos dig? En sådan avsky som mot den grabben kände jag aldrig mot någon i Afghanistan”, säger en soldat.

Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.