Kompromisser och principlöshet i det parlamentariska spelet

rödgröna levererar inte intisbannerLEDARE. Trots det usla valet var det viktigt att kapitalets alliansprojekt gick omkull. Kanske kan nu äntligen välfärdsplundrarna känna hur vinden i ryggen avtar och att guldruschens dagar är över. I övrigt finns inte mycket hopp att sätta till situationen i parlamentet.
De väljargrupper som lyfte borgerligheten i valen 2006 och 2010 verkar ha vandrat vidare högerut och mediedebatten svämmar sedan valnatten över om hur strömningen skall hanteras. Moderater i kommuner runt om i landet tycks ha strategin klar för sig; gå SD till mötes och regera vidare efter norsk-dansk modell. SD har utgjort passivt stöd i fyra år så i deras värld kan det lika gärna bli ett direkt stöd – allt för att kunna fortsätta läcka offentliga medel till privata fickor. Det är så klart inget annat än en livsfarlig väg att vandra.
Socialdemokraterna agerar förutsebart. Istället för att bilda regering på ett program som åtminstone viskar förändring och som kanske skjuts i sank av de blå-bruna så är siktet helt inställt på att kompromissa bort varje radikal antydning redan från start. Bättre att lämna walkover än att ens försöka sig på en match.

Vänsterpartiet agerar i vanlig ordning likadant när de förhandlar med socialdemokratin. För att eventuellt kunna fjäska sig till någon mindre viktig ministerpost byts utan vidare valkampanjens principfasta ”Inte till salu” ut mot ett mer flexibelt ”Lite till salu”. Situationen är nästan skrattretande när SD-veteranen Björn Söder skulle väljas till Andre vice talman och V inte ens ställde upp med motkandidat eftersom det skulle gå emot riksdagens ”tradition”. ”Inga rasister på våra gator” skanderade V under valnatten, men söker rasisterna talmanspost så premieras praxis och tradition före ens den mest beskedliga av kampmetoder. Hed­ras bör dock Rossana Dinamarca för sin enskilda markering.
Har avståndet blivit så långt mellan väljare och valda att partiernas ledning inte längre har någon aning om varför männi­skor röstar på dem?
– Att de inte begriper att förväntningarna på en arbetarregering är att den skall kämpa för den arbetande och arbetslösa befolkningen?
– Att förståelsen från väljarna kommer vara större om regeringen blir avväpnad av sin minoritetsställning än om målen överges innan de ens satts upp?

”Politik är att vilja” är en gammal kliché, men att vilja måste ändå vara utgångspunkten. När nu svekdebattens vågor går höga efter att Miljöpartiet vikt ned sig i såväl försvarsfrågan som bygget av Stockholms ”förbifart” är det dags att upphöra att förundras över ett borgerligt partis principlöshet och hellre uppröras över att det faktiskt är ett arbetarparti som drivit fram satsningar på motorvägar och stridsflygplan.

En arbetarregering värd namnet skulle istället lagt fram ett radikalt program för omfördelning och omställning. Kring ett sådant program skulle det gå att bygga en stark rörelse och de som röstade ner det i riksdagen skulle få stå till svars i ett nyval. Men Löfvens regering är ingen arbetarregering och har ingen vilja till förändring. Den föränd­ringen får byggas underifrån, genom gräsrotsarbete i nya och gamla folkrörelser.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.