Inträngande skildring av spelet bakom Juholts fall

Daniel-Suhonen_©Sara-Appelgren

BOKEN. Det första som kommer att slå dem som läser Daniel Suhonens uppmärksammade bok om Juholt, Partiledaren som klev in i kylan är hur välskriven den är. Boken har hittills, med rätta, blivit uppmärksammad för sina inträngande skildringar av det politiska spelet kring Håkan Juholts knappa år som socialdemokratisk partiledare. Men det har av de braskande rubrikerna i media inte framgått att det rör sig om en bok med stora litterära kvaliteter, ja det är en politisk litteratur med få svenska motsvarigheter skriver Kjell Östberg.

Suhonens uppgift har varit både lätt och svår. Han har kommit över ett källmaterial som för honom, och läsaren, rätt in i den socialdemokratiska partiapparatens hjärta. Han har tillgång till de utförliga diskussionsprotokollen från partiets ledande organ, han har genomfört över hundra intervjuer med stundtals mycket öppenhjärtiga informanter och han stod själv i en mycket intensiv sms-kontakt med Juholt själv.
Just detta utgör självfallet en stor utmaning för någon som gör anspråk på att förmedla en korrekt bild av ett komplicerat och infekterat händelseförlopp. Suhonen är inte bara en iakttagare, han är också en aktör, och dessutom med klara politiska ambitioner.
Daniel Suhonen har under många år varit den kanske mest profilerade av den socialdemokratiska partivänstern. Som redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag, och under epoken Juholt redaktör för socialdemokraternas idétidskrift Tiden har han mer än de flesta kritiserat partiets högervridning. Idag är han chef för den radikala fackföreningsfinansierade tankesmedjan Katalys.
Suhonen gjorde tidigt bedömningen att valet av Juholt som partiledare reflekterade ett missnöje från partimedlemmarna med den högerinriktade politik Mona Sahlin och hennes medarbetare stod för och att det gav en öppning mot en mer vänsterinriktad politik. Han såg som sin uppgift att försöka driva på en sådan utveckling och erbjöd Juholt sina tjänster, i första hand som talskrivare.
Författarens olika roller, som lätt skulle kunna ha lett till ett etiskt haveri, gör Suhonen till en styrka. Istället för de tidigare böcker om Juholt som skrivits av politiska kommentatorer eller forskare, formellt objektiva men med uppenbart mer eller mindre genomskinliga egna dolda agendor, redovisar Suhonen klart och tydligt sina värderingar och sin egen roll.
Boken blir på så sätt ett initierat politiskt reportage med självbiografiska inslag och en biografisk skiss av Håkan Juholt. Men det är samtidigt en initierad skildring av ett politiskt partis maktstrukturer.
Suhonens huvudtes är att partihögern aldrig accepterade att den förlorade ordförandeposten och flera andra viktiga positioner inom partiet när Juholt valdes till partiordförande våren 2011. Den tog varje tillfälle i akt att undergräva Juholts ställning. Det var nu i och för sig inte så svårt. Juholt saknade vana av politisk arbete på denna nivå och hans yviga och inte sällan ostrukturerade framträdanden lämnade luckor som kunde vara lätta att angripa.
Problemet var bara att Juholts politik fick stark och positiv uppslutning. Detta torde idag vara utraderat ur de flestas politiska minne.

Juholt bars fram av partivänstern även om han inte var någon utpräglad vänsterpolitiker. Men redan i hans installationstal, som Suhonen varit med och skrivit, fanns klara återklanger av partivänsterns retorik: han talade om återregleringar och ökat utrymme för politiken, han kritiserade det nya pensionssystemet och han efterlyste krafttag mot barnfattigdomen. Även om Göran Greider, efter att Juholt gjort några snabba reträtter, några dagar senare besviket talade om världens kortaste vänstervåg, var det uppenbart att den nye partiledaren börjat röra om i frågor som partihögern hade hoppats var avklarade. Det gällde framför allt en fortsatt marknadsanpassning av den offentliga sektorn; en av Mona Sahlins hjärtefrågor.
Till den politiska elitens förvåning och partihögerns förskräckelse visade det sig att detta fick ett starkt genomslag hos väljarna. Under de första månaderna av Juholts partiledarskap steg stödet i opinionsundersökningarna med fem procent, en av de snabbaste ökningarna i partiets historia.
Juholts politik var alltså svårt att komma åt, återstod hans person. Några självmål bjöd han på; viktigast naturligtvis att han fått full ersättning från Riksdagen för en lägenhet som han delat med sin sambo. Några snabba reträtter från givna löften hörde också dit.
Det tillhör det allra starkaste inslaget i Suhonens bok att han inte reducerar den maktkamp som bröt ut till någon personlig vendetta mellan stridande klickar, även om denna aspekt också finns med.
I stället lyckas han placera in detta drama med inslag av den grekiska tragedin i ett vidare perspektiv av förskjutningar i politikens villkor. Professionalisering, elitisering, medialisering, upplösningen av de traditionella folkrörelsespartierna och uppkomsten av nya maktstrukturer, inte minst den nya klassen av politiska konsulter hör till denna bild. Alla dessa fenomen lyckas Suhonen fånga in och levandegöra i sin fascinerande historia. Den partiapparat som hade till uppgift att introducera Juholt i sin nya funktion och framför allt lyhört bidra till att omforma hans program till praktisk politik hade rekryterats av personer med helt andra ambitioner. Samtidigt misslyckades han att bygga upp ett nätverk av egna förtrogna.
Det stöd Juholt fick av sin stab när det gäller t ex medieträning – ett behov som ständigt var akut för den utsatte partiledaren – verkar ha varit minimalt. Den hade nära personliga och politiska relationer till den gamla nomenklaturan, men också till den nya kasten av näringslivsfinansierade politiska konsulter.
Analysen av deras roll är omskakande. I detalj visar Suhonen hur dessa kapitalets agenter och betalda drängar verkar långt in i partiet. Strömhoppen mellan parti och konsulteri är legio.
Lika skoningslöst analyseras det medie­drev som bröt ut hösten 2011, ett drev som saknar motstycke i svensk samtidshistoria. Det har två aspekter. Den ena handlar om mediernas måttlösa tendens att blåsa upp varje liten misstanke om fel ifylld reseräkning till rubriker av världskrigsformat. Den andra handlar om hur medierna hela tiden försågs med nytt bränsle av en läckande partiapparat. Man tror knappt sina ögon när man får läsa om hur ledamöterna i partiets verkställande utskott under sittande sammanträden skickar underhandsrapporter till Expressens och Aftonbladets reportrar via sina mobiltelefoner. Inte om viktiga politiska beslut, utan med skvaller som kan skada Juholt.
När Sven-Erik Österberg, en av de ratade partiledarkandidaterna och en av de ledande kampanjmakarna mot Juholt, idag säger att han inte vill befatta sig med ”slasklitteratur” av Suhonens typ, förstår man vad det är han inte vill bli påmind om.
Men Suhonen är inte ute efter att skandalisera sitt parti. Gång på gång visar han att under maktspelet, skvallret, förtalet finns en mer grundläggande politisk strid. Riskkapitalister och de politiska konsulterna, som inte sällan har gemensamt ursprung, trodde att kampen om vinster i välfärd var över när socialdemokraterna under Mona Sahlin drev igenom sin linje på partikongressen 2009. Plötsligt utmanades denna överenskommelse av den nye ledaren för Sverige största politiska parti, kanske landets näste statsminister. Och än värre, med starkt stöd av sina partimedlemmar.
Ett av de mest fascinerande avsnitten i Suhonens bok handlar om Juholts ”förlåtelseturné” efter turerna med de dubbla ersättningarna. I ett försök att vinna tillbaka sitt förtroende åkte Juholt land och rike runt för att be om ursäkt, samtidigt som han passade på att utveckla sin politik, inte minst när det gällde vinst- och välfärdsfrågor. Istället för att få ta emot medlemmarnas bannor blev turnén snarare en jubelföreställning där stödet för en mer radikal linje i dessa frågor i regel var mycket kraftigt.

Men det räckte inte. Juholt fick gå. Om detta berodde på personliga tillkortakommanden, eller om det är en bekräftelse på att det är omöjligt att radikali­sera socialdemokratin är en öppen fråga.
Reaktionen på Daniel Suhonens bok kan mycket väl ge svaret.

Kjell Östberg

 

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.