Hotet från dem som gärna dödar

27 oktober 2014

Förstasidan, Krönika

Emma Lundström. Foto: Jonatan JohanssonKRÖNIKA.
”Hur är det att döda?” En märkligt saklig fråga som sänder kalla kårar längs ryggraden. Den finns att läsa på Twitter. Som en kommentar till ett fotografi som Mikael Skillt twittrat. På fotografiet smeker Skillt ett maskingevär i motljus. På frågan svarar han: ”Det känns inget alls faktiskt, som att gå till vilket jobb som helst.”
Mikael Skillt är en av flera svenskar som gått med som frivilliga i det paramilitära förbandet Azovbataljonen i Ukraina. Förbandet är en av det nazistiska partiet Svobodas militanta grupper. På Wikipedia står det att Mikael Skillt har kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, Svenska motståndsrörelsen, Nationaldemokraterna och förbundet Nationell Ungdom. Han är också operativt ansvarig för de svenska Ukrainafrivilliga. Enligt honom själv strider han iförd svensk uniform.
”Det naturliga urvalet kommer att segra, de som tycker det är hemskt kommer att gå under när de blir beskjutna”, är en annan kommentar Mikael Skillt gör angående fotot på Twitter.

När svenska terroristexperter uttalar sig i media om vilka terroristhot som kan tänkas finnas mot Sverige, handlar det i princip uteslutande om islamistisk radikalisering. Om ISIS och om hemvändare från kriget i Syrien. Nazisterna som åker till Ukraina talas det sällan om. Ska vi vara rädda så ska vi, enligt terroristexperterna, vara rädda för islamisterna, inte för de Ukrainafrivilliga som tycker att det är som vilket jobb som helst att döda människor.

I skenet av detta kan det vara av vikt att fundera över vad vi verkligen har upplevt för reella terroristhot i det här landet. För att göra det måste vi gå sjuttiofyra år tillbaka i historien.
Det mest förödande terrordådet som skett i modern svensk historia, det är det som begicks i Luleå krigsåret 1940. Attentatet mot Norrskensflamman.
Fem människor dödades varav två var barn. Fem människor skadades.
Varför? Finska vinterkriget pågick. Antikommunismen var stark. Kommunisterna utmålades som landsförrädare. Det bildades en kommitté i Luleå. En kommitté där flera medlemmar engagerade sig för eller anmälde sig som frivilliga i det finska kriget mot Ryssland. I den här kommittén ingick också flera av de sju personer som planerade attentatet och sprängde Norrskensflammans lokaler. Luleås högste polischef, fyra officerare, en värnpliktig och en journalist från den konkurrerande högertidningen Norrbottens-Kuriren. De ansåg att de med attentatet stödde Finland i kriget mot Ryssland.
Vad de gjorde var inte bara ett brott i det att de mördade fem människor. Det var också ett brott mot yttrandefriheten. De sprängde en tidning.

I våras mördades vänsteraktivister av nazister i Odessa i Ukraina när Fackföreningarnas hus attackerades och brändes ned. Extremhögern och dess paramilitära förband verkar i dagsläget göra allt för att tysta vänsterrösterna i landet med våld, och mord. Återigen har Sverige frivilliga som strider för nazisterna i Europa.
Med detta i åtanke kanske det kunde vara rimligt att begära att terroristexperterna inte enbart talar om det eventuella hotet från islamister, utan också om det högst reella hotet som finns koncentrerat i Magnus Skillts svar på hur det är att döda: ”Det känns inget alls faktiskt, som att gå till vilket jobb som helst.”

Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.