Elizabeth Bennets smutsiga byk

11 oktober 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Longbourn

Jane Austens romaner är magnifika kärleksberättelser. De är också sagolika tidsskildringar frasande av muslin, doftande av långkok och krusbärspajer med fluffig grädde, ekande av välformulerade fraser med många undertoner och mycket ironisk humor. Vad de inte innehåller är människor som tvättar sin egen byk. Jo Baker ändrar på det. I romanen Longbourn.

Det finns en scen i Stolthet och fördom där Elizabeth Bennet beslutsamt går över leriga ängar och fält för att bistå sin sjuka syster som blivit sängliggande på Netherfield Park. När hon kommer fram är kjortelfållen alldeles lerig. Omgivningen häpnar och irriteras över hennes djärvhet, hennes rättframhet, hennes rosiga kinder. Fina, väluppfostrade damer ska möjligen strosa, inte strida fram.
I Jane Austens klassiska kärleksroman är denna händelse en av många markeringar: Elizabeth Bennet är ingen vanlig kvinna, hon handlar inte bara om att behaga männen, hon går sin egen väg, säger det hon tänker, är en liten smula frigjord, om än bunden av de sociala konventionerna i sin tid och sin klass.
Men vad Elizabeth Bennet inte ägnar en tanke – vilket alltså således inte heller Jane Austen gjorde – det är att någon blir tvungen att försöka rengöra den nedsmutsade klänningen.Pride and Prejudice

Longbourn är familjen Bennets hem. Men det är också hem för ett antal tjänare. Den som kan sin Austen känner till husfrun Hill som det ropas efter titt som tätt. Men tjänarnas perspektiv saknas. De är riktningslösa bifigurer utan behov och begär.
Jane Austen skrev om den sortens liv hon kände till och kunde föreställa sig. Hennes berättelser avslöjar en djupt kritisk hållning gentemot mycket av innehållet i det livet, mot aristokratins tvångströja och kvinnornas klaustrofobiska tillvaro. Men att leva sig in i vad det innebär att gå upp klockan halv fem på morgonen för att hämta vatten från brunnen och känna värken i de köldskadade händerna där såren ibland går upp och börjar blöda, det låg inte för henne. Hon hade troligtvis aldrig stoppat händerna i ett tvättkar eller bryggt sitt eget te. Hade Elizabeth Bennet levt i en roman av idag hade hon förmodligen använt sig av Rut, om hon nu inte hade haft anställda tjänare.

Jo Baker bygger den andra världen, tjänarnas värld, så makalöst skickligt, intensivt närvarande och medryckande att jag flyger genom den tjocka boken på en dag. För att få veta hur det ska gå och för att det känns som att jag har väntat på den här boken utan att riktigt veta om det.
Familjen Bennets öden och missöden porlar uppe på ytan och allting händer som ska hända i det lilla universum som Jane Austen skapade och som lever kvar än idag i filmatiseringar och moderniseringar och alla möjliga sorters fanfiction och analyser. Men vi befinner oss inte på den tillrättalagda ytan, vi är nere i köket med husjungfrun Sarah när hon tvättar blod, sperma och lera ur herrskapsfolkets kläder och sängtyg.
Vi är i hennes drömmar och längtan. I hennes uppvaknande och trevande sökande efter ett liv som inte innebär att endast vara till för andra.
Men inte bara. Jo Baker sätter sig ena stunden i gamla Hills hjärna, i andra får vi känna smärtan och kärleken hos James Smith, den nye betjänten. Det får Austens universum att vidgas. Napoleonkrigen pågick för fullt under en stor del av hennes livstid men soldaterna i Stolthet och fördom får aldrig vittna om soldatlivets brutalitet. Jo Baker gör annorlunda. Utan att överdriva. Hennes berättarkonst svindlar.

Det är en kärlekshistoria. Precis som boken den bottnar i. Inte tal om annat. Kärlek på många plan. I flera hjärtan. Komplicerad och vacker, sårbar, trasig och oerhörd. Elizabeth Bennet och Fitzwilliam Darcy hamnar helt i skuggan av det jordnära, det som kan börja blomstra i känslan av att gå upp klockan halv fem på morgonen och upptäcka att någon annan har gjort upp eld i köksspisen och hämtat vatten.
Men också herrskapsfolkets relationer får nya dimensioner, blir tyngre. Kanske är det inte den största lyckan att leva med Mr. Darcy när allt kommer omkring. Kanske tappar Elizabeth Bennet sin frimodighet när hon blir härskarinna över det enorma Pemberley och måste bete sig i enlighet med vad som krävs. I Jane Austens böcker finns en förhoppning om att äkta kärlek på något sätt kommer att förlösa de stela aristokraterna och ge dem ärligare, fullare, vänligare liv. Det är en fin önskan. Men livet bortom äktenskapet tar aldrig riktig form, blir inte beskrivet. Förmodligen för att hon visste bättre.

Möjligen innebär det lite mindre njutning att läsa Longbourn för den som inte har plöjt sig igenom Stolthet och fördom om, och om, och om igen. Men boken står ändå alldeles utmärkt bra helt för sig själv, kanske inte glänsande som en polerad pärla, utan mer som en blåskimrande snäcka; len i handen och viskande om djupets hemligheter. Jag ställer in den i bokhyllan och längtar till nästa gång.

Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.