”Det är i nederlaget man ibland blir oersättlig”

Daniel BensaïdFOKUS. I tider av nederlag kan en biografi över ett revolutionärt liv ha förhöjd verkan: en gnista
tänds långt bort vid den mörklagda horisonten. Läs vidare, följ livsödet genom natten och det stiger som ett spårljus, lyser upp terrängen och synliggör fienden och stigen där så många vandrat förr, om än bara för ett utdraget ögonblick. Sådan är effekten av Daniel Bensaïds An Impatient Life från 2004, nyligen utkommen på engelska, sannolikt aldrig påtänkt för en svensk utgåva. Andreas Malm har läst den för Internationalens räkning.

Bensaïd var den starkast lysande stjärnan i den franska trotskismen, från majdagarna 1968 till hans alltför tidiga bortgång 2010. I vad som liknar poetiska filmsekvenser snarare än en regelrätt krönika berättar han om sitt liv, från uppväxten i proletära miljöer i Toulouse – hans far ägde en bar där spanska flyktingar, italienska anti­fascister, järnvägsarbetare, bil­mekaniker, partitrogna kommunister och andra subversiva existenser formade den unge Daniel – till den upprymda våren i Paris. ”Under gatstenarna, en generalstrejk!” Åren runt 68 blev storhetstiden för Ligue Communiste Révolutionnaire, fransk sektion av Fjärde Internationalen. Bensaïd rekapitulerar den logik som ledde hans kadergeneration till just denna rörelse: ”Är inte kapitalismen ett globalt system av utsugning och dominans, som styrs av lagen om ojämn och kombinerad utveckling? Jo. Behövs då inte en internationell revolutionär organisation för att bekämpa den? Jo. Nå, existerar nu inte en sådan – förvisso mikroskopisk, men en som har överlevt utan att svika eller gå under av ett fasansfullt sekels prövningar? Håller du med om allt detta? Ergo: vi måste ansluta oss till rörelsen, förändra den, göra den till det instrument vi behöver.”

LCR, skriver Bensaïd, mejslade fram en ”frihetlig leninism” där småpåvar hölls kort och hierarkier kvävdes i sin linda: samma kultur som har blivit den moderna Fjärde Internationalens kännemärke. Medan andra trotskister gjort sig kända som maniska missionärer, mötessabotörer och marschmarodörer har Fjärde Internationalens sektioner – däribland Socialistiska Partiet – snarare satt en heder i att avstå från självhävdelse och evangelisering. Mer nitiska förtrupper har hånat sådan blygsamhet, men Bensaïd ser den som en ”respekt inför andras fria val, där varje människa är vuxen nog att bestämma utan att ledas av en främmande hand.” Han liknar partiet vid en terapeut vars uppgift är att lyssna till ett samhälles rörelser, hörsamma dess drömmar och uttolka dess maror. Det var, menar han, ett sådant produktivt utbyte Lenin syftade till när han skiljde på klass och parti, i stället för att, som socialdemokrater, se dem som en odelbar enhet. En terapeut kan bara hjälpa sin klient på vägen och är alltid hennes tjänare, aldrig tvärtom.

För ett ögonblick tycktes det som om den logiken skulle leda rakt mot ljuset, men i efterspelet till 68 stelnade historien, staten slog tillbaka, LCR kriminaliserades och Bensaïd och hans kamrater ställdes inför ett vägskäl: gå under jorden och ta till vapen, eller försöka hitta en väg tillbaka till massorna. LCR hade vid det laget rustat sig med militanta kommandoenheter – service d’ordre – som mycket väl kunnat ta steget ut i en fransk Baader-Meinhof-liga. Men LCR höll sina slagskämpar i koppel och släppte dem aldrig lösa från en strategisk linje; till skillnad från i Tyskland och Italien uteblev gerillakampen i Frankrike. Bensaïd drar en lättnadens suck över det valet. Han resonerar klokt om den väpnade kampens inneboende tendens att slita sig från politiken och leva sitt eget liv, men förordar en kultur av ”reglerat våld”: man måste inte bli alkoholist för att man tar några glas vin ibland. Inte heller måste partiet urarta till en Tjeka bara för att det försvarar sig. Men det gäller att känna farorna och hålla disciplinen.

Lika mycket som en livsskildring är så An Impatient Life en närmast lyrisk åkallan av en mycket speciell – ja, unik – tradition av revolutionär marxism. Som biografi har den därmed också sina begränsningar. De framträder i relation till förordet, där Tariq Ali liksom i förbigående avslöjar att Bensaïd ådrog sig AIDS genom ett ”oklokt sexuellt möte” i 1980-talets Brasilien; decennier av bromsmediciner slutade sedan i dödlig cancer. Bensaïd nämner inte incidenten med ett ord, men det framgår att han höll ihop med sin livskamrat Sophie livet ut. Och då blir man ju vansinnigt nyfiken! Vem låg han med där borta? Och vad tyckte Sophie om det? (Och om Bensaïd inte själv ville avslöja något om händelsen, vad skulle han – och Sophie – ha känt inför Tariq Alis avklädning?) Den extrema tystlåtenheten om privatlivet har sina eminenta föregångare – Victor Serges En revolutionärs minnen excellerar i konsten att låtsas som om livet bara är politik – men en god biografi lyfter fram människan i sin helhet. De senaste årens starkaste porträtt – Jan Stutjes av Ernest Mandel, Manning Marables av Malcolm X, Rachel Holmes av Eleanor Marx, Paul och Karen Avrichs av Emma Goldman och Alexander Berkman – skyr inte kärlekstrassel och snedsteg i sängkammaren. Revolutionen pulserar av libido: låtsas inte om något annat.

Å andra sidan har An Impatient Life ett värde som få andra biografier, i kraft av sina långa meditationer över just nederlaget. Med början i Reagan och kulmen i murens fall spräckte 80-talet alla illusioner och krossade de flesta hopp. ”Trots att vi bekämpat stalinismen och dess avatarer sedan begynnelsen gick vi inte oskadda ur arbetarrörelsens historiska nederlag”, medan nyliberalismen tycktes bryta ner själva fundamentet för ett sekelgammalt universum av politik: arbetarklassens position som revolutionärt subjekt. Bensaïd retirerade till universitet. Som samtalspartner till Derrida, Deleuze och andra filosofiska superstjärnor höll han den röda fanan högt i seminarium efter seminarium, bok efter bok, allt mer stillasittande och oförmögen att stå på barrikaderna när sjukdomen bröt ner hans kropp. Akademin, argumenterar han, är numera en ovärderlig tillflyktsort från varulogiken – kvalitativt annorlunda än exempelvis media – där studenterna fortfarande är mer än konsumenter. Där är det ännu möjligt att läsa Kapitalet.

Men den akademiska reträtten står förstås i direkt proportion till det politiska nederlaget. Ett av de vackraste ögonblicken i LCR:s historia kan avnjutas på Youtube: flera tusen medlemmar av service d’ordre marscherar arm i arm, iklädda hjälmar och beväpnade med järnrör, för att slå sönder ett möte anordnat av Front National (sök på ”LCR 1973”). Polisen ställde sig i vägen; LCR förbjöds. I dag är Front National Frankrikes största ”arbetarparti” på väg mot regeringsmakten, medan resterna av LCR för en tynande tillvaro i Nouveau Parti Anticapitaliste. Detta långa nederlag, denna ändlösa kana från det tidiga 1980-talets nyliberala genombrott till dagens fascistiska segrar är i själva verket historiens regel. ”Vår bortskämda generation, som fötts upp på efterkrigstidens progressiva myter och utlovats en lätt segling från seger till seger, tvingades lära sig simma mot strömmen. Det – inte motsatsen – är den revolutionära kampens normala tillstånd.”

Kommunismen är namnet på en besvärjelse, en förbannelse över samtiden, en lösen som viskas av en medlem av den dolda gemenskapen till en annan; som något ur Jobs bok är revolutionen en långsam, tålmodig, oftast plågsamt otillräcklig rörelse. Mot slutet broderar Bensaïd ut den judiskt rotade, messianska, profetiska marxism han och Michael Löwy så briljant rekonstruerat ur Walter Benjamins texter: vi strider mot historiens krafter, inte med dem. Det gäller att ”ge gårdagens förlorare en ny chans”, att ”trakassera samtiden i namn av en hotad tradition”, att varna för ”den sannolika katastrof som vi fortfarande har tid att förhindra. Saker kommer att sluta illa, om … Men vi har (ännu en stund) en chans att lösa dem …” Så lyder den allmänna formeln för revolutionär politik i dag, om det så gäller fascismens eller temperaturernas obönhörliga stigning mot ständigt högre nivåer. Det enda som kan betvivlas är våra framgångar – inte nödvändigheten av att försöka besegra fienden.

Det är också i den situationen den enskilda revolutionären blir omistlig. ”När historien avancerar i rätt riktning finner den alltid de män och kvinnor den behöver: ’Oktober skulle ha hänt utan mig, kanske utan Lenin’”, citerar Bensaïd Trotskij. ”När vindarna vänder mot oss, å andra sidan, blir det ont om dem som behövs. Det är i nederlaget man ibland blir oersättlig.” Bensaïd var en sådan revolutionär. Men alltjämt vandrar en och annan i hans och hans föregångares spår.

Andreas Malm

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.