Utan rörelse stannar vänstern

04 september 2014

Förstasidan, Nyheter

LEDARE: Det har blivit höst i konungariket. Det har blivit dags för löven att skifta färg och så småningom att falla från träden. Det har blivit dags för folket att kasta ut högern från regeringskansliet och så småningom har det blivit dags för högern att gå in i samma slags politiska kristillstånd som förlamat vänstern i åratal. Alliansen, en gång en brokig samling borgerliga partier med allt från jordiga naglar till saliga själar och socialliberalt patos, har blivit ett likriktat PR-maskineri i Moderaternas tjänst – utan varken inre idéutveckling eller ens någon rörelse att tala om. Folkrörelser från dåtiden må vara trögförändrade och oflexibla, men när framgång vänds till motgång och alla spindoktorer, broilers och ministrar går vidare mot nya karriärer i näringslivet, är det rörelsen som står fast och räddar spillrorna. Nu utan sina forna rörelser har inte de borgerliga partierna många ben kvar att stå på.

Det finns en anledning till att marknadsextremisten och antisocialisten Johan Staël von Holsteins initiativ ”Valfie” – där högersympatisörer skulle lägga upp en bild på sitt eget ansikte tillsammans med en borgerlig valslogan till spridning i sociala medier – så totalt misslyckades. Faktum är att samtliga högerprojekt att skapa digitala gräsrotsengagemang är dömda att misslyckas. Centerungdomarnas privata arbetsförmedling, liksom ”Valfie” och Moderaternas slogangeneratorer har blivit fullständigt översköljda av ironiska motbudskap och hemmasnickrad satir. Högerns egna väljare verkar föredra att hålla sig undan allt som andas aktivism. Pudelns kärna är förstås att borgerlig ideologi inte har något rum för människor i rörelse och i samverkan. När politiken alltmer professionaliseras och poleras så finns ingen naturlig motkraft i rörelsen och således finns inte heller någon stor periferi som upplever sig delaktiga i – Politikerna är ju de som ”gör jobbet”. Kampanjerna utformas smidigast bakom stängda dörrar och ideologin har sedan länge lämnats över till marknadens krafter och kalkylerande intresse.

Tyvärr är det inget riksdagsparti som på allvar förstår betydelsen av rörelse. Sverigedemokraterna tog sig tiden att bygga upp en ordentlig bas innan de gav sig i kast med rikspolitiken, men använder idag främst rörelsen för att generera pengar att skicka uppåt i partipyramiden. Följderna lär de känna den dag det interna missnöjet växer sig till ett större problem än opinionsframgångarna kan väga upp. Istället för att engagera genom mobilisering har SD gått över till att bygga hela sin identitet på att spela rollen som det tysta folkets företrädare, som står ensamma på ett torg i motvind och litar endast till polisens krafter som skydd mot vänsterns hotande engagemang. Sverigedemokrater, liksom numera liberaler, gör en dygd av att aldrig höja rösten. Passion och känslor har blivit något hotande och odemokratiskt.
Den parlamentariska vänstern har emellertid flera lyckade gräsrotsbaserade nätkampanjer bakom sig, på samma sätt som den förmår mobilisera mängder av människor till demonstrationer – men det innebär inte att den inser vikten av sin bas och vikten av en livaktig rörelse. Därför befinner sig vänstern fortfarande i en ideologisk kris för vilken ett regeringsskifte inte kommer innebära någon stor förlösning. Snarast kan vi vänta oss andra typer av motgångar, när Vänsterpartiets ideal bryts mot parlamentarismens gråa verklighet och väljarnas förhoppningar ställs mot blockpolitikens realitet. De rödgröna är inte heller duktiga på att ta vara på sina rörelser. Men rörelsen finns där, alltjämt.

Sanningen är att utan folkrörelseperspektiv är alla politiska projekt dömda att fastna i en spiral av anpassning, förflackning och alienering från både väljare och gräsrötter. Det som tycks vara en boja när partiledningarna önskar slå sig in mot nya målgrupper, är i själva verket det som håller partierna vid liv. Utan rörelse stannar vänstern.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.