Skottlands beslutsångest

11 september 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Kyleakin_Scotland_augusti

Det råder ett slags krisläge i Storbritannien. Drottning Elizabeth är djupt oroad, premiärminister David Cameron är rädd, Labour skakigt och det brittiska pundet försvagas kraftigt.
Allting beror på Skottland. På de över fyra miljoner röstberättigade människor som den 18 september har möjlighet att gå till valurnorna och rösta för eller emot att Skottland lämnar den trehundra år gamla unionen och blir en självständig stat. De människor som nu alltmer verkar luta åt att faktiskt lägga sin röst på ett Ja.

Det var när Ja-kampanjen för första gången kom upp i ledning i opinionsmätningarna i söndags som det skrällde till ordentligt. Med de osäkra väljarna borträknade var övertaget 51 procent mot 49.
Efter månader av ljumt intresse för den skotska folkomröstningen blev den plötsligt ett hett ämne såväl i nyhetsmedia som i sociala medier. Det som framstod som en omöjlig vision verkar nu vara en högst möjlig morgondag.
I tisdags hade opinionsmätningarna åter svängt en aning till Nej-kampanjens fördel. Men det ändrar inte på något sätt krisstämningen. Inte för England, och framförallt inte för Skottland som just nu befinner sig i ett slags tveksamhetens plågsamma limbo. Den tveksamhet som kommer av att ha beslutsångest inför ett livsavgörande val.

Vilka omständigheter är det då som påverkar skottarnas tankegångar? Vad är det som har gjort att självständighetskampanjen vunnit så pass mycket mark på kort tid? Som vanligt rör det sig om många samverkande faktorer och en svåröverblickbar helhetsbild.
Huvudorsaken till Ja-kampanjens framgångar över tid, och att skottarna kan komma att rösta för självständighet om bara några dagar, det är Toryregeringens högerpolitik med allt vad den innebär av nedskärningar och privatiseringar. Den nationalistiska Ja-kampanjen beskrivs till stor del som en vänsterrörelse. En rörelse för ett mer jämlikt samhälle. Detta i ett land som präglas av stora klassklyftor, skyhög arbetslöshet och låga löner, där skatterna är låga och samhällsservicen i hög grad konkurrensutsatt. Där rikedomarna från olja och gas inte kommer större delen av befolkningen till del. Och där Storbritannien härbärgerar sina Trident-ubåtar med kärnvapen, mot den skotska befolkningens vilja.

En av självständighetskampanjens starkaste röster, Andrew Wilson, har karaktäriserat förhållandet mellan Skottland och England som korrumperat. Han menar att resurser och utbildat folk försvinner till England, att de som blir kvar tvingas in i bidragsberoende, blir passiva.
Å andra sidan har vi den skotska överklassen, de som äger mark och herresäten och som ofta är av engelsk härkomst.

Skottarna har helt enkelt inte röstat på Tory. Labour står inte heller särskilt högt i kurs. Det är det skotska nationalistpartiet, SNP, med försteminister Alex Salmond i spetsen, som har vunnit de senaste två valen till parlamentet i Holyrood, Edinburgh. Att rösta för självständighet framställs av dem som ett sätta att för all framtid slippa Tories i parlamentet, en mirakelkur mot nedskärningar, korrupta politiker, centralisering och elitism. Den fackliga tankesmedjan The Jimmy Reid Foundation har i en rapport förespråkat ökat, kommunalt skatteuttag, minskade klyftor och satsning på gemensam välfärd.
Eftersom Labour är oroat över att bli av med många av sina väljare om Skottland blir självständigt, befinner sig just nu hundra Labourparlamentariker där för att sprida budskapet att skottarna inte behöver rösta för självständighet för att bli av med Torypartiet eftersom Labour planerar att vinna nästa val. Labourledaren Ed Miliband ska ha sagt att “vi kan bygga ett mer rättvist Skottland i ett mer rättvist Storbritannien”. Men väljarna verkar inte vara övertygade.

En röstvinnare för SNP är den statliga sjukvården. Det kan vara den galopperande privatiseringen av det nationella sjukvårdssystemet, NHS, som kan få majoriteten av de skotska väljarna att rösta för självständighet den 18 september. 70 procent av alla nya NHS kontrakt i England har gått till privata bolag under det senaste året. Och skottarna är genom skattepengar med och betalar vinsterna till de privata vårdföretagen i den brittiska varianten av vårdval.
Alex Salmond har lovat att gratis sjukvård ska vara inskriven i konstitutionen. Han ska ha sagt att en röst för självständighet skulle “skydda vårt offentligt ägda, offentligt drivna NHS från Westminsters privatiseringar och nedskärningar för alltid”. Enligt SNP är ett ja till självständighet enda sättet att förhindra att den ökade privatiseringen spiller över från England till Skottland.
Nej-kampanjen har anklagat Alex Salmond för att sprida skrämselpropaganda, väl medvetna om att det handlar om viktiga väljare. Mycket tyder nämligen på att en majoritet av de skotska kvinnorna kommer att rösta för självständighet just med tanke på NHS.

Men det är inte bara Ja-kampanjens budskap som får alltfler kvinnor att tänka om eller bestämma sig för självständighetsalternativet. I slutet av augusti fylldes sociala medier av en flodvåg av upprörd kritik och humoristiskt förlöjligande av en kampanjfilm från unionsanhängarna Better Together. Filmens syfte var att påverka tvekande kvinnor att rösta nej, men de flesta reagerade åt rakt motsatt håll. Sexistisk, nedlåtande, oförskämd och gammeldags är de ord som främst har använts för att beskriva filmen som till och med har fått hängivna liberaler att tänka om.

David Cameron är ett annat problem för Nej-kampanjen. Liksom sitt parti är även premiärministern väldigt impopulär bland skottarna och när han häromveckan var på besök i Skottland fruktade unionsanhängarna att hans blotta närvaro skulle få tvekande väjare att bestämma sig för att rösta ja.
Att David Cameron var den som skrev under de papper som från början gjorde folkomröstningen möjlig, det verkar inte påverka den negativa inställningen särskilt mycket. Det är Cameron som får utgöra den absoluta symbolen för Torys högerpolitik och hårda nedskärningsprogram. För den politik som många upplever åderlåter Skottland på naturtillgångar, utan att ge något som helst tillbaka. För den ökande privatiseringen av engelska NHS. För skattesänkningar för de allra rikaste. Och för de så kallade välfärdsreformerna som fick den hatade ”sovrumsskatten” som följd, den skatt som innebär att människor kan få drastiskt minskat bostadsbidrag om de anses ha ett extra sovrum.
David Cameron får många skottar att vilja kasta loss från England. Det handlar, som tidigare nämnts, om att rädda sig från Tories politik.
Och premiärministern verkar faktiskt på allvar vara rädd för att tvingas avgå om omröstningsresultatet blir ett Ja.

Ytterligare ett bekymmer för Nej-kampanjen Better Together är att de inte har lyckats förmedla vad som verkligen skulle vara positivt och hoppingivande med en fortsatt union. ”Du säger att vi är bättre tillsammans. Vad är bättre med att vara tillsammans just nu?” frågade en åskådare ledaren för Better Together, Labours Alistair Darling, under en TV-sänd debatt. Unionsanhängaren lyckades inte formulera ett tillfredsställande svar.
Nytt hopp för Nej-kampanjen kom i söndags när den brittiske finansministern George Osborne gick ut med ett nytt löfte: ”Det är uppenbart att Skottland vill ha mer kontroll över beslut som rör Skottland. Planen för att leverera det kommer att sättas i verket så fort det blir ett ’nej’ i folkomröstningen. Skottland kommer då att ha det bästa av två världar.”
Men hoppet höll inte i sig särskilt länge.
Förutom att Alex Salmond avfärdade löftet som ett försök till att muta skottarna så har det nu också framkommit att finansministern gjorde något olaglig. I den överenskommelse – som har kraften av en lag – som den brittiska regeringen och Skottlands lokala ledning skrivit om hur folkomröstningen ska gå till står det nämligen att det är förbjudet att lägga fram nya förslag som kan ha påverkan på folkomröstningen de 28 sista dagarna före omröstningsdagen.

Med detta inte sagt att Ja-kampanjen kan utlova guld och gröna skogar. De lovar förvisso en mer progressiv flyktingpolitik än den engelska och en välfärdsstat åt det skandinaviska hållet – vilket ju egentligen inte är särskilt mycket lovat med dagens mått mätt. Men frågan är om den sociala rättvisa som Alex Salmond och SNP pratar om verkligen kommer att bli verklighet om självständigheten blir av. Alex Salmon har själv påpekat att politiken kan komma att röra sig mer mot mitten och höger efter en eventuell självständighet. Han har också utlovat en skattesänkning som främst gagnar de stora bolagen.
Salmond menar att det handlar om att skapa jobb. Men det är en konstig väg att gå för den som vill skapa ett mer jämlikt samhälle.
Enligt Nej-kampanjen vill Ja-kampanjen ha en skandinavisk nivå på samhällsservicen, men amerikanska nivåer på skatterna. Det går naturligtvis inte ihop med idealbilden av den skandinaviska samhällsservicen, samtidigt är den inte längre särskilt mycket att skryta med efter alla privatiseringar och nedskärningar.

Slutligen har omröstningen ett stort problem, enligt brittiska The Guardian. Problemet är att det inte finns ett tredje alternativ. Att det bara finns Ja och Nej på frågan ”Ska Skottland vara ett självständigt land?” Ett tredje alternativ hade kunnat vara en fortsatt union med betydligt mer självbestämmande.
Och det är ett faktum att många av de skotska väljarna motsätter sig polariteten i kampanjen. Det handlar främst om de som önskar sig en decentraliserad union, det som kallas ”devo max”, men känner sig tvingade att rösta antingen ja eller nej eftersom de inte vill lägga ned sin röst i en så viktig fråga.
Rädsla inför en osäker framtid formar tankarna kring omröstningen: vad händer om vi blir självständiga? Vad händer om vi inte blir det?

Ubåtarna med kärnvapen kanske skulle tvingas flytta på sig om Skottland blir självständigt, men vad mer? London har större befolkning och mer pengar än hela Skottland. Om landet får behålla pundet skulle dess värde bestämmas från Westminster. En annan maktfaktor är självfallet EU. När det gäller oljan och gasen är det Moskva, Peking, Riyadh och Tehran som bestämmer värdet. En fråga som uppstår är hur svårt det blir för det skotska styret att sätta hårt mot hårt i förhållande till de stora bolagen som Alex Salmond vill underlätta för.
Nej-kampanjens slogan “Förändring utan risk” som syftar på mer frihet inom unionen kan kännas tryggt för den som tvekar. De brittiska partierna har också skrivit under olika versioner av ”devo max”. Vad de inte har lyckats med är att övertyga de skotska väljarna om att de verkligen kommer att hålla vad de lovar.
Det kan komma att hänga på den så kallade ”missing million”, den saknade miljonen. Det vill säga de människor som vanligtvis inte röstar men förväntas göra det nu. Ovanligt många har redan poströstat. Skottland må befinna sig i ett tillstånd av akut beslutsångest, men där verkar ändå finnas tillräckligt många som vet vad de vill.

Oavsett allt och vad än utgången blir den 18 september, kommer Skottland att vakna upp till ett problematiskt läge dagen efter. Många talar om att såren kommer att läka långsamt, vilken sida det än blir som förlorar. Edinburghpoeten Christine De Luca har redan skrivit en försoningsdikt med namnet The Morning After.

Emma Lundström

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.