Islamiska Staten och framtiden

04 september 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

p-3-717-x-4302

FOKUS: Irakkriget 2003 ledde till inbördeskrig, omfattande terrorism, med mera. De USA-stödda, shiamuslimskt dominerade regeringarna som tog över förde en sekteristisk politik, som främst drabbade den sunnimuslimska minoriteten. Därmed skapades den mylla där den sunnimuslimska IS kunde bildas, slå rot, växa och frodas.
Sedan kom det väpnade upproret i Syrien, som Assad-regimen med ytterst brutala metoder försökte kväsa. Därmed blev också Syrien ett slagfält där jihadismen kunde frodas. I synnerhet eftersom Assad tillhör en shiamuslimsk riktning, medan befolkningsmajoriteten är sunnimuslimer som länge upplevt sig vara diskriminerade.
IS – som länge hade nära band till al-Qaida – är den mest extrema av alla jihadistiska rörelser som uppstått i modern tid. IS kämpar för ett wahabitiskt kalifat, en religiös diktatur där deras intoleranta version av islam ensamt ska råda – alla som tillhör andra islamska riktningar anses vara ”otrogna” och för dem, liksom andra religiösa minoriteter, finns bara tre alternativ: konvertera, fly eller dö. I vissa fall, detta gäller till exempel kristna, kan religiösa minoriteter accepteras som andra klassens medborgare om de betalar speciell skatt, och så vidare.
IS anser sig representera gud på jorden. IS står för den enda sanna tron och ser som sin uppgift att till varje pris försvara och sprida denna. Därför är inte IS intresserat av förhandlingar, kompromisser eller demokrati – guds vilja (som IS tolkar den) är lag och den ska genomdrivas till varje pris.
Men hur kan en sådan rörelse vinna stöd? Svaret på den frågan hänger givetvis samman med historien, med imperialismens härjningar i den muslimska världen, med de sociala, ekonomiska och politiska problem som dessa områden haft och har. Detta har skapat en miljö där det lätt uppkommer radikala rörelser som vill förändra sakernas tillstånd. Och i den muslimska världen har det tagit formen av radikala jihadistiska rörelser, vilka fick uppsving efter att mujaheddingerillan i Afghanistan, med amerikanskt stöd, lyckats frigöra sig från Sovjetunionen i slutet av 1980-talet.
Ur mujaheddingerillan växte talibanrörelsen fram och denna utvecklade sam­arbete med andra jihadistiska grupper. Och när talibanerna kommit till makten 1996 fick även al-Qaida en fristad där.
De amerikanska invasionerna av Afghanistan och Irak tillförde ytterligare näring åt dessa rörelser, liksom utvecklingen i Nordafrika. Kriser och krig utgör jihadisternas livsluft.

Det är tveksamt om rörelser som IS kan vinna aktivt stöd bland en majoritet av befolkningen ens i sunnimuslimska områden, men i kraft av sin organisation, hängivenhet och disciplin kan de spela stor roll i krigshärdar som Irak och Syrien, och de kan också bevisligen gripa makten. Och de har också en maktbas.
För det första så har de sina ”kärntrupper”, som till stor del består av unga män som frivilligt sökt sig till organisationen, övertygade om dess mission. De militära framgångarna gör IS ännu mer attraktivt i sådana kretsar.
Det övriga stödet är mer problematiskt. Givetvis finns det även bland vanliga, strängt religiösa sunnimuslimer sådana som omfattar IS:s stränga syn på islam och accepterar de regler som IS kräver att alla rättrogna muslimer ska leva efter. De allra flesta sunnimuslimer skulle dock inte under normala förhållanden acceptera ett styre av det slaget.
Men nu är inte situationen i Syrien och Irak normal, tvärtom den är katastrofal. Och under sådana förhållanden kan många sunnimuslimer som upplevt de senaste årens blodiga kaos acceptera ett IS-styre, åtminstone under en viss tid. Detta eftersom det under rådande förhållanden kan uppfattas som en förbättring (”det mindre onda”): IS bekämpar kraftfullt brottslighet och åstadkommer viss lag och ordning, gör slut på korruption, ser till att upprätta sociala skyddsnät, och så vidare. Det vill säga de åtgärdar sådant som under lång tid plågat människor i både Irak och i Syrien. Dessutom hoppas de få skydd mot hämnd från andra grupper, främst shiamuslimer.

De som i första hand får betala priset för IS maktövertagande är de som av olika skäl inte hör hemma i den värld som IS vill bygga: shiamuslimer och andra religiösa minoriteter, icke-religiösa, homosexuella, och så vidare. Och kvinnornas ställning försämras givetvis, de får inte studera, måste bära slöja, får bara vistas utanför hemmet med kraftiga restriktioner, riskerar att giftas bort redan som småflickor, och så vidare.
Men på lite längre sikt vill mycket få människor leva på det sättet – alla de som inte är extremt religiösa, som inte vill ha livet inrutat i detalj, som vill ha frihet att lyssna på populär musik, sporta, dansa, läsa icke-religiösa böcker och tidningar, klä sig ledigt eller träffa personer av andra könet. Kort och gott: alla som vill leva ett ”normalt” eget liv utan att ständigt stå under förmyndare och åsiktspolis.
Men IS kommer även att stöta på andra hinder, till exempel problemen med att skapa en livaktig, fungerande ekonomi. De kan givetvis exportera olja och den vägen få ekonomiska resurser, men dels så kan en fientlig omvärld mycket väl strypa den inkomstkällan och dels så räcker det inte på långa vägar för att folket ska få en dräglig tillvaro. Föraktet för modern teknik (om det inte handlar om vapen och massmedia för eget bruk) gör inte saken bättre. IS kan heller inte förvänta sig stöd från omgivande stater eller resten av världen, tvärtom så kommer krigstillståndet att permanentas. De ekonomiska problemen kommer därför att bestå och förvärras. Och orsaka folkligt missnöje.

När IS väl har gripit och konsoliderat makten kan IS bli mycket svårt att bli av med, i alla fall utan hjälp utifrån. IS är nämligen inget vanligt politiskt parti, utan en totalitär rörelse som strävar efter att i detalj kontrollera allt vad människorna gör och tänker. Och för att upprätthålla den kontrollen har den ytterst sin väpnade gren, bestående av ideologiskt övertygade och strängt kontrollerade ”krigare”.
Med sin totalitära maktutövning, som upprätthålls med barbariska metoder, kan IS behålla makten, även mot befolkningsmajoritetens vilja. IS är mycket hänsynslöst när det gäller att slå ned protester och annat motstånd (händelser i den SI-kontrollerade syriska staden Raqqa illustrerar detta). IS sticker heller inte under stol med detta – IS använder medvetet skräcken som vapen.
IS kommer därför inte att ramla ihop av sin egen tyngd (om den inte sliter sönder sig själv genom inre strider), utan måste bekämpas och besegras.
Hur ska då det gå till? Det finns dessvärre inget enkelt svar på den frågan.
IS baserar sin makt på naket våld och måste bekämpas med våld. Men samtidigt räcker det inte med våld. IS kan i synnerhet inte besegras med omfattande bombningar, insatser av drönare eller liknande – sådant kan till och med förvärra situationen och stärka rörelsen. Däremot är det nödvändigt för folken i regionen, i synnerhet de etniska och religiösa minoriteterna, att bilda väpnade miliser till sitt försvar. De måste också samverka med andra motståndare till IS. På detta sätt kan de försvara sig och förhoppningsvis driva IS på reträtt.
Det finns egentligen ingen militär lösning på problemet IS, i synnerhet med tanke på hur regimerna i området ser ut. Det som krävs är politiska alternativ som kan vinna folkligt stöd, och det enda som på lång sikt och slutgiltigt kan rycka undan mattan för jihadisterna är en alternativ, progressiv och socialistisk rörelse.
Men en sådan rörelse finns inte nu och det kommer att dröja länge innan en sådan kan bli en kraft att räkna med och under tiden kommer IS och andra reaktionärer inte lägga fingrarna emellan för att krossa alla uttryck för sådana tendenser.
IS kan och måste bekämpas, och kan med militära maktmedel hållas tillbaka eller till och med tvingas retirera (framgångarna för den kurdiska peshmerga-armén visar det). IS har också många fiender som inte stillatigande kommer att acceptera dess utbredning. Men risken är å andra sidan stor att de åtgärder som olika inblandade vidtar mot IS bara förvärrar situationen.
Martin Fahlgren

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.