Gruvmotstånd på liv och död

01 september 2014

Förstasidan, Intervju, Kultur, Nyheter

Nonhle Mbuthuma. Foto: Emma Lundström

Föreställ dig att ett stort gruvbolag planerar ett dagbrott som bland mycket annat kommer att förinta kyrkogården där dina förfäder ligger begravda. Tänkt dig sedan att myndigheterna arbetar benhårt för att få till stånd en motorväg som ska gå rakt igenom det område där du bor. Precis så är det för Amadibafolket i Pondoland på Vilda kusten i Sydafrika. Men de vägrar ge upp sitt land, sin gemenskap och sin historia.

Augustimorgon och det kommer in småkylig luft från havet. Nonhle Mbuthuma är på besök i Sverige för andra gången i sitt liv. Förra gången var det 2012 och hon besökte Ojnareskogen och dess försvarare mitt under den brinnande motståndssommaren. Utbytte erfarenheter av att kämpa mot ett stort gruvbolag och dess vinstintresse när landets ledning har sagt varsågoda att ta.
Då, 2012, berättade hon om korruption, om gruvbolagets förfalskade närvarorapporter från informationsmöten, och om människor som mördats för att de motsätter sig gruva och motorväg, motsätter sig det som myndigheterna kallar för utveckling, men som för Amadibafolket inte framstår som annat än slutet på deras historia.
Därför har de, vid upprepade tillfällen lyckats mota det australiensiska gruvbolaget, som vill bryta titan på deras förfäders marker, i grind. Ett litet folk mot en ekonomisk jättemakt som har regeringen på sin sida. Men det lilla folket ger inte upp. Nonhle Mbuthuma har varit och är en av de ledande rösterna inom motståndet. Som sådan är hon utsatt för hot, lever med ett ständigt risktagande. Något hon har haft anledning att fundera över om hon borde sluta med eftersom situationen har förändrats sedan 2012. Hon har fått barn.

Först berättar Nonhle Mbuthuma om nuläget i Pondoland:
– Företaget har återigen fått möjlighet att ansöka om prospekteringstillstånd. Vi väntar på att mineral- och energidepartementet ska säga ja eller nej. Vanligtvis brukar det ta tio dagar för dem att ge tillstånd, nu har det varit tyst i ett halvår. Vi vet inte varför det tar så lång tid.
Hon menar att en orsak kan vara att bolagets ansökan inte är fullgod eftersom de använder sig av ett brev från en man som kallar sig för kungen av Pondoland, trots att folket inte har godkänt honom som sådan.
– Han är olaglig men det är hans godkännande bolaget lutar sig mot. Mycket i deras ansökan är tveksamt. De har bland annat skrivit att vi har deltagit i möten där vi inte har varit med. De har stulit våra namn, säger hon.

Nonhle Mbuthuma sitter i Amadibas kriskommittée. De har skickat in den korrekta informationen om möten, kungar och annat till det beslutande departementet och hoppas att det är vad som gör att godkännandet dröjer. I slutänden tror hon ändå att bolaget kommer att få ett ja, det är så det har gått till hittills. Då är det bara för Amadibas advokater att överklaga beslutet igen.
– Vi kommer aldrig att ge upp, vi är redo att slåss för vår sak, säger hon och förklarar att de är väl medvetna om att regeringen kan ta till våld när tillståndet väl är givet, vilket har skett på många andra platser i Sydafrika. Då kan polis eller militär användas för att tvinga folket från hem och marker:
– De gör det på platser där de märker att lokalbefolkningen är för stark.

I väntan på prospekteringstillståndet, och som en förberedelse inför det, lobbas det nu från myndighetshåll väldigt hårt för den planerade motorvägen M2 mellan Durban och East London.
Nonhle Mbuthuma menar att den skulle splittra den lokala gemenskapen och göra den svagare. Vilket också verkar vara ett av syftena med den. Motorvägen skulle dela Amadibafolket utan att vara till någon som helst gagn för dem.
– Miljödepartementet har redan gett tillstånd att bygga M2 men vi har överklagat det också. Vi har sagt till regeringen att de inte bara kan bevilja tillstånd på våra förfäders mark, på våra betesmarker. Det är inte ens helt klart var vägen ska gå, vad människor ska få i kompensation eller vart vi ska ta vägen. Och det viktigaste av allt, vad händer med våra gravar? Våra förfäder är viktigare än allt. När ni kommer med ”utveckling”, se då till att ni respekterar dem.
Amadibafolket vill inte lämna sina förfäder bakom sig och flytta någon annanstans, därför har de anlitat advokater för att kämpa för sin sak. För sitt förflutna och för sin framtid.

Vad myndigheterna har gjort för att motorvägsbygget ska bli mer önskvärt hos lokalbefolkningen, är att de vägrat bättra på de små vägar som redan finns. Dessa har fått förfalla under många år och är i vissa fall knappt framkomliga. Det gör att somliga i samfälligheten hoppas på den nya motorvägen, istället för att se alla de negativa effekter den skulle få:
– Politikerna är så bra på att manipulera folks hjärnor. De är inte intresserade av att underhålla de små vägarna eftersom de inte drar in några pengar på dem. De vill bygga motorvägen därför att de tänker ha vägtullar där. De bryr sig bara om pengar. Vi förstår att när motorvägen väl är där, då kommer gruvan också.
Bolaget kommer bara att gräva upp alla mineraler och lämna platsen förödd, förklarar Nonhle Mbuthuma vidare. Trots det hoppas politikerna bli rika på kuppen, menar hon:
– Det kommer inte att ske. De hoppas också på lokala jobb men arbetskraften kommer att hämtas utifrån. Ett vägbygge är kortsiktigt. Vad händer sen? När motorvägen väl är byggd? De tänker bara på nuet, inte på morgondagen. Gruvan är också kortsiktig. Tjugotvå år. Sedan vad? Då är marken helt förstörd.

Samma kortsiktighet som karaktäriserar den svenska gruvboomen verkar prägla den sydafrikanska regeringens gruvpolitik. Nonhle Mbuthuma tycker inte att det är konstigt.
– Långsiktig hållbarhet är inte viktigt för det kapitalistiska systemet. De tycker att det är för långsamt. De vill tjäna pengar nu, inte imorgon, de vill inte vänta. Det är problemet med mänskligheten nu, säger hon och fortsätter:
– Men var ska du spendera pengarna när du har ödelagt marken?

Kampen mot gruvan har präglats av ständiga hot och våldsamheter. Många av hoten är riktade direkt mot Nonhle Mbuthuma som person, för att hon höjer rösten och talar för sitt folk.
– Ibland tänker jag: är det verkligen rätt att jag gör det här? Särskilt nu, när jag har ett litet barn. Mitt barn kommer först och jag är orolig eftersom jag vet att när någon vill att du ska lida, så siktar de in sig på ditt barn, säger hon och förklarar att den oron bland annat var anledningen till att hon slutade amma när sonen bara var fem månader gammal:
– Han var inte trygg på mötena. Jag ville kunna lämna honom hemma och gå själv. Om något händer så händer det bara mig, inte mitt oskyldiga barn.

Bara i år har Nonhle Mbuthuma varit i domstolen två gånger på grund av hot. För två månader sedan drog en gruvförespråkare plötsligt pistol på ett offentligt möte och riktade den rakt mot henne:
– Han sa att jag är ett hinder för gruvan och motorvägen. För utvecklingen. Att det enda sättet att få bort detta hinder är att skjuta mig.
Det var en chockartad upplevelse, menar hon. Hon trodde aldrig att en man skulle dra vapen mot en kvinna. Som tur var lyckades människorna runtomkring brotta ned och avväpna mannen som inte har fått något ordentligt straff, annat än att han uteslutits från samfälligheten.
– Om du har pengar i Sydafrika, då står du över lagen. Den här mannen har pengar. Om jag hade gjort något liknande hade jag hamnat i fängelse, säger hon.

Trots hoten och trots den ökade sårbarheten nu när hon har ett barn, så tror Nonhle Mbuthuma inte att hon kommer att ge upp kampen:
– Om jag skulle sluta nu så skulle det vara att erkänna sig besegrad. Det kan jag inte göra efter så lång tid. Dessutom har de jag kämpar mot redan klassat mig som en fiende, det kommer inte att förändras, säger hon och tillägger att det också är för sin son hon fortsätter:
– Om jag slutar nu så låter jag djävulen vinna. Hur ska mitt barn då någonsin få se detta vackra land? Mina förfäder kämpade för det, varför kan då inte jag göra detsamma?

Det finns många paralleller att dra mellan kampen mot en titangruva i Pondoland i Sydafrika och kampen mot gruvor i Sverige, men det går bara att göra upp till en viss gräns:
– I Sydafrika handlar det om liv och död. Du riskerar ditt liv om du väljer att kämpa. Jag är medveten om det. Om något händer mig kommer jag att vila i frid i vetskap om att jag kämpade för rättvisa. Hur skulle jag kunna göra det om jag hade sålt ut mitt folk?

Text och foto:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.