Gruvbolaget gömde pengar i skatteparadis

25 september 2014

Förstasidan, Nyheter, Politik, Utrikes

8465029962_c3f335ddde_o
SYDAFRIKA: I augusti 2012
strejkade 3 000 gruvarbetare vid Lonmingruvan i Marikana i nordvästra Sydafrika. De strejkade för en minimilön på 12 500 rand, då ungefär 10 000 kronor. Företagsledningen mötte det rimliga kravet med kalla handen och tillkallade polis.
Den 16 augusti sköts 34 arbetare till döds och minst 78 skadades. Brutaliteten fick tankarna att gå till apartheidtiden och många har också jämfört massakern med den i Sharpeville 1960, då polisen sköt ihjäl 69 medborgarrättsdemonstranter.

Den kommission som tillsattes för att utreda vad som egentligen hände där i Marikana den 16 augusti 2012, pågår fortfarande. Både polisen, företaget och de berörda politikerna slingrar sig och vägrar svara rakt och tydligt på relevanta frågor. Ändå har deras version av vad som hände plockats sönder bit för bit och istället framträder med allt större klarhet den obehagliga bilden av en massaker med grönt ljus, och förmodligen planerad, från politiskt håll. Det senaste bevismaterialet som ställde allt på ända och fick flera experter att ändra åsikt, är fem filmer sammanställda av allt tillgängligt filmmaterial från händelserna under dagen då massakern ägde rum.

Filmmaterialet visar att arbetarna inte alls går till attack utan lugnt försöker ta sig från platsen, i riktning mot området där de har sina bostadsskjul. Men de omkring 500 tungt beväpnade poliserna ringar in dem med taggtråd och börjar skjuta rakt in i folkmassan, utan ett enda varningsskott. Det så kallade ickedödliga våld som polisen säger sig ha utövat, förekommer inte. Istället skjuts de strejkande arbetarna i huvudet, de dödas när de ligger på marken, när de visar att de ger sig, när de flyr för sina liv. Det är ett fasansfullt vittnesmål om ett medvetet avrättande av fredliga människor som inte kräver annat än möjligheten att ha råd att låta sina barn gå i skolan.

Det hela blir än mer makabert med tanke på de uppgifter som nu framkommit i och med en undersökning som ekonomen Dick Forslund – verksam vid AIDC, Alternative Information and Development Centre, i Kapstaden – gjort på uppdrag av Marikanakommissionen. Undersökningen visar nämligen att Lonmin sedan 2008 har skickat stora summor pengar till Bermuda under väldigt tveksamma omständigheter och nu ropar tidningsrubrikerna i Sydafrika om vicepresident Cyril Ramaphosas kopplingar till skatteflykt. Cyril Ramaphosa hade fram till nyligen en ledande position inom Lonmin och var en av företagets största aktieägare. Han är kapitalist och miljardär och förväntas bli Sydafrikas näste president. På 80-talet grundade han gruvfacket NUM, ett fack som många arbetare nu vänder sig emot.

Lonmingruvan i Marikana bryter ett av världens dyraste grundämnen, platina. Ägarna sitter, i sista ledet, i London. I och med sitt uppdrag från kommissionen kunde Dick Forslund begära fram bokföringen för Lonmins alla dotterföretag i Sydafrika. Den avslöjade att Lonmin har två så kallade ”transfer price-scheman” igång sedan länge. Vad det betyder är att Lonmin bland annat överför 250-300 miljoner rand varje år till dotterbolaget Western Metal Sales Limited på Bermuda. Sammanlagt 160 miljoner dollar mellan 2008 och 2012. Pengarna har bokförts som en kommission för att göra sken av att företaget på Bermuda skulle ha sålt Lonmins metaller. Det hela bokförs alltså som en kostnad för Lonmin och drar på så vis ned vinsten.

Representanter för Lonmin korsförhörs nu i Marikanakommissionen och de försöker med alla medel att undvika att svara på frågan om det faktiskt verkligen funnits ett kontor med personal som har sålt metaller från det beryktade skatteparadiset. Deras svar har varit förvirrade och motsägelsefulla.
Dick Forslund förklarar att när det gäller kampen för skatt på finansiella transaktioner, mot skatteflykt, så är det viktigt att förstå att i ett land som Syd­afrika, där det är en skatt på 28 procent på vinsten, så handlar det inte bara om skatteflykt, det handlar också om att fly från att betala löner.
– Om man lyckas skicka iväg hundra miljoner i profiter som man kallar för en kostnad som man betalar till sitt eget företag i ett annat land, så går skattemyndigheten i landet man lurar miste om 28 miljoner, men dess­utom tar man bort ytterligare 72 miljoner från förhandlingsbordet när det gäller löner, förklarade Dick Forslund när han besökte Sverige i augusti i år, mitt under arbetet med utredningen av Lonmins ekonomiska förehavanden.
Mindre pengar till löner alltså. Höjda löner. Löner som var det de mördade arbetarna i Marikana kämpade för. Löner som de har rätt till eftersom de utför ett av de farligaste arbetena i världen.
Cyril Ramaphosa har tidigare uttalat sig negativt om skatteflykt och kallat det för ett brott. Ett brott som han nu alltså visat sig vara medskyldig till.
När Cyril Ramaphosa satt i Lonmins styrelse hade han en månadslön på över 100 000 rand. En summa pengar som arbetarna i Marikana förmodligen inte ens kan föreställa sig.
Det är nog många i Sydafrika idag som håller med Julius Malema – ledare för det nya vänsterpopulistiska partiet Economic Freedom Fighters – när han säger att landet, under ANC, lider av ”ekonomisk apartheid”.
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.