En tredje kraft mot barbariet

achcar_f_jj_5159FOKUS. ”Den arabiska våren”, är en formulering som bygger på en illusion. Som alla vet följs vårar av andra årstider. Vad som inleddes i Tunisien 2010 och följdes i Egypten och nästan hela arabvärlden året därpå, är en lång process av social revolution. Den handlar inte bara om att byta ut den ena eller andra regimen utan utmanar hela samhällsordningen i regionen. Det är en helt öppen process som inte har någon given utgång. För att leda till en ny stabilitet med förbättrade villkor för människorna krävs ett nytt progressivt ledarskap som kan bryta med de gamla maktordningarna. Alternativet är att regionen sjunker ner i barbari.

Det var budskapet från professor Gilbert Achcar vid London School of Oriental and African Studies, när han besökte Sverige i förra veckan. Achcar, en av världens ledande experter på utvecklingen i arabvärlden, kombinerade universitetsföreläsningar med politiska möten i regi av Socialistiska partiet. I Göteborg samarrangerades med Internationella Socialister med ett drygt sjuttiotal engagerade åhörare. I Malmö deltog ett trettiotal och nära hundra­tjugo deltagare fyllde Katasalen på ABF-huset i Stockholm. Achcar fick också tillfälle att träffa syriska socialister på olika orter, inte minst vid ett särskilt förmöte i Stockholm.

Enligt Achcar är föreställningen om att de folkliga upproren i de arabiska länderna bara skulle störta auktoritära regimer för att därpå länkas in i liberala demokratiska banor illusorisk. Den yttersta  orsaken till upproren är, menar han, de samhällsekonomiska förhållandena. Regionen har länge haft de högsta arbetslöshetssiffrorna i världen, i synnerhet bland ungdomen. Samtidigt har utbildningsnivån höjts. Miljoner unga utbildas rakt ut i arbetslöshet. I marxistiska termer handlar det, menade Achcar, om att produktivkrafterna fjättras av produktionsförhållandena. Samhällena kan inte utvecklas, de unga generationernas arbetsförmåga inte tas i bruk på grund av de rådande maktförhållandena.
Sådana samhällsordningar, underströk han, röjs inte ur vägen och ersätts av någon ny mer progressiv ordning genom några månaders folkuppror. Som i fallet med Egypten, där stat och näringsliv i så hög grad kontrolleras av militären, krävs att hela systemet bryts ned och ersätts av nya maktförhållanden. Mubarak var bara toppen på isberget. Vad vi ser nu, är att systemet slår tillbaka alltmer våldsamt. Den revolutionära process som inleddes för snart fyra år sedan är inte linjär. Revolution och kontrarevolution avlöser varandra utan att någonting avgörs. Sådan processer kan ta mycket lång tid innan någon ny ordning upprättas. Achcar tog som historiska exempel de franska, ryska och kinesiska revolutionsförloppen som sträckte sig över decennier innan en ny stabilitet etablerades.

Illusionerna om snabba segrar för folkupproren motsvaras idag, menar Achcar, av föreställningen att allt är över nu, att den revolutionära perioden är slut. Att kontrarevolutionära krafter kastat tillbaka de progressiva rörelserna betyder inte att någon ny stabilitet kommer att upprättas eller att de folkliga mobiliseringarna för bröd och ökad frihet är historia. Alla de grundläggande problemen i regionen kvarstår och miljoner människor har upplevt att de kan störta makthavare.
Men, underströk Achcar, om inte nya progressiva ledarskap växer fram som kan bilda ett tredje läger, en självständig pol i omvälvningarna, kan regionen sjunka ner i yttersta barbari, det vi idag ser uttryck för i framförallt Syrien och Irak. En fruktansvärd kraft som den så kallade Islamiska Staten, IS, är en spegelbild av den syriska Assaddiktaturens barbari.
Enligt Achcar handlar det idag om i huvudsak två kontrarevolutionära krafter i området, de gamla regimernas motoffensiver som i Egypten och Syrien och den islamistiska fundamentalismen i form av Muslimska Brödraskapet och nu framför­allt den så kallad Islamiska Staten. Gentemot dessa krafter måste, menar han, demokratiska och socialt progressiva krafter stå självständiga och utveckla ett eget block som motsvarar förhoppningarna från de inledande folkliga upproren.
När dessa ledarskap, av vänsterkaraktär istället växlar mellan allianser med islamisterna och den gamla regimens militär, som i Egypten, förlorar de sin förmåga att leda massupproren ut ur återvändsgränden. En liknande kritik riktade han mot den syriska demokratiska oppositionens samarbete med Muslimska Brödraskapet inom exilfronten Syriens Nationella Råd. Att dessutom knyta sina förhoppningar till stöd från USA och västmakterna ansåg han både utsiktslöst och misskrediterande. För de breda folklagren i arabvärlden betraktas USA inte som någon vän genom dess bombkrig mot Irak och mångåriga stöd åt regionens förtryckarregimer, från Saudiarabien och oljeemiraten till Mubaraks Egypten. USA:s säkerhetspolitik har heller inte handlat om stöd för folkupproren utan om att hålla dess följder i schack. Regeringar kan bytas ut, men statsapparaterna ska hållas intakta.

Gilbert Achcars föreläsningar betraktar utvecklingen i arabvärlden i övergripande historiska och sociala perspektiv. Det är så hans omtalade böcker, Barbariernas kamp, publicerad på svenska av bokförlaget Röda Rummet 2003, och den i fjol på engelska utkomna The People Want. A Radical Exploration of the Arab Uprising analyserar sammanhang och bidrar till förklaringar. Hur denna förståelse kan omsättas i handlingsalternativ är, underströk han vid det stora mötet i Stockholm, en uppgift för oss alla som aktivister. Hur vi tillsammans kan bygga och försvara ett tredje läger som självständigt kämpar för en demokratisk väg ut ur kontrarevolutionernas grepp avgör hur den öppna processen ska sluta, med Rosa Luxemburgs ord om barbariets seger eller med socialism i vår tids mening.
Håkan Blomqvist

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.