En festival utan slut

03 september 2014

Förstasidan, Kultur, På plats, Reportage

Konsert på Kulturhusfestivalen. Foto: Emma Lundström

Det började en kylig dag i april. En liten skara människor samlades i de gamla lokstallarna i Umeå. Det fattades ett beslut. Här skulle bli kulturhus. Men inte vilket kulturhus som helst, utan ett hus skapat av alla, för alla. Och det skulle invigas med en festival, en festival utan slutdatum. Projektet sattes i rullning med en sådan kraft, glädje och viljestyrka att det verkar omöjligt att stoppa.

Eftermiddagssolen lyser över ett hav av cyklar. Inifrån de gamla lokstallarna på Haga i Umeå hörs musik. De höga skjutdörrarna står öppna. Tonerna blandar sig med sorlet från samtalande, skrattande röster. Några barn spelar pingis, andra är i full färd med att få ansiktsmålningar. På en banderoll står det Kulturhusfestivalen 29 augusti – X. Här är det, Umeås nya kulturhus. Skapat utan sponsorer. Utan ekonomi. På ren vilja. Ur en kollektiv dröm om en plats som inte begränsar, inte stänger ute.

Två scener med alltifrån storbandsjazz till hip hop och vispop. Falafelvagn och smoothiebar. Konstutställning i en trailer och ett rum för film. Och folk, folk, folk. I alla åldrar.
I april stod de gamla lokstallarna tomma och tysta. Sedan hölls ett möte. Nu sjuder här av liv. Paraplyinstallationer hänger från taket, en liten vävstol får användas av den som vill. Väggarna är fulla av konst.
– Hundra-hundrafemtio personer indelade i olika arbetsgrupper har byggt upp det här på tre veckor, berättar Stephan Andersson, som själv är med i koordinations- och kommunikationsgruppen, den grupp som knyter ihop alla grupper och ser till så att de har det de behöver.
Han förklarar att alla är välkomna att vara med i grupperna och att deras möten är öppna.

På det allra första mötet var de bara femton personer. Det var i mitten av april och råkallt i lokstallarna. Arkitektstudenten Tobias Westerlund hade som masterarbete kartlagt rummen för kultur i Umeå, var de finns och vilka som äger dem. Han tyckte att det fattades ett rum för alla, hittade lokstallarna och bjöd in till ett möte om ett alternativt kulturhus. Beslutet fattades där och då. Projektet var igång. För att behålla öppenheten och göra Kulturhuset till allas angelägenhet har skaparna varit måna om att inte stämplas som det ena eller det andra. De har en lista med ord som de inte använder, som autonoma, aktivister och ockupanter.
– Vi vill att det ska bli ett allmänt kulturhus där alla ska känna sig välkomna. Det ska inte exkludera någon. Även om det är ett autonomt kulturhus så är det ingen här som tänker kalla det för det. Sedan får folk gärna dra sina egna personliga politiska slutsatser. Somliga tycker att det är en attack mot det nya, påkostade kulturhuset, Kulturväven, andra tycker inte det. Husets enda agenda är att finnas och vara öppet för alla, säger Stephan Andersson och förklarar att de som arbetat med kulturhuset inte själva kallar sig ockupanter av den enkla anledningen att de inte ser sig som det:
– Ockupera det gör man med någonting man inte äger. Kommunen äger det här huset, och vi är kommunen.
Tidigare ägdes lokstallarna av staten men ungefär samtidigt som kulturhusprojektet satte igång kom beskedet att Umeå kommun hade köpt marken.

Reaktionerna från kommunalt håll har varit relativt positiva. Men inte från alla. Bertil Hammarstedt, VD för den kommunala fastighetsägaren INAB, var inte villig att ge klartecken när Kulturhusfestivalen ansökte om polistillstånd. Kvällen innan festivalen basunerade därför lokalmedierna ut att den var illegal. I Kulturhuset hölls krismöte där beslutet blev att ändå gå vidare som planerat. Polisen gör ingenting så länge fastighetsägaren inte säger att de fria kulturaktörerna ska vräkas, menar Stephan Andersson:
– Det är ju några veckor innan valet, det är höjdpunkten på kulturhuvudstadsåret, då kan man inte riva ett kulturhus.
Men saken är den att det finns spekulanter som vill köpa marken och riva husen. Kommunen ska ha satt en prislapp på 15 miljoner. Trots att de gamla lokstallarna borde vara k-märkta, eller räknas som industriminnen. Det pågår en intensiv förtätning av Umeå. Kulturhusskaparna planerar att skicka in ett överklagande av försäljningsbeslutet som togs i juni. Vänsterpartiet ska hjälpa dem med formuleringarna.
– Det är inte sålt än men jag gissar att de försöker skynda på försäljningsprocessen. Vi vill bara bevara huset. Det kulturhistoriska värdet. Vi har till och med pratat om att få hit en klottersaneringsfirma för att göra ren utsidan. På insidan gör vi ju vad vi vill, säger Stephan Andersson.

Han berättar också om en gammal man som tittat förbi medan Kulturhuset tagit form. Mannen hade arbetat i lokstallarna på 60-talet och en dag visade han ett fotografi på arbetslaget och berättade att han var den siste av dem i livet. Varje kväll upprepar han arbetskamraternas namn innan han ska somna. Att den gamla arbetsplatsen nu får liv tycker han är helt rätt.Freja Wagner. Foto: Emma Lundström

Trots solen är det kyligt i luften. Freja Wagner har förberett sig väl för festivalkvällen, tagit på raggsockarna. Hon har själv inte haft möjlighet att delta i arbetet med kulturhuset men hon har vänner som gjort det:
– Jag tycker att det är helt fantastiskt. Det är över mina förväntningar. Stämningen är så himla bra, det är blandat med folk, det är drogfritt och det finns billig god mat och bra musik. Ett bra hängställe liksom.
Hon hoppas att verksamheten kommer att fortsätta, att det skapas en stabil grund och inte slutar med att några få bränner ut sig:
– Jag hoppas verkligen att det kan skapas någon slags kontinuerlig aktivitet. Just nu känns det som att det finns så många engagerade människor så det ska nog gå. Sen tänker jag också att det har skapats kontakter mellan folk så även om kommunen bestämmer sig för att sälja så har det skapats ett nätverk.

Michael är en av alla volontärerna på plats. Det bästa med festivalen för honom är att alla sorters människor funnits representerade.
– När vi tog huset från början så var jag lite nervös för att det skulle bli det första steget in i en ny ockupationsrörelse där det bara är den klassiska autonoma marxistiska vänstern som gör sina grejer. Jag sympatiserar oerhört mycket med dem, men ska det här bli ett kulturhus för alla, då kan inte den klicken sätta prägeln helt och hållet, säger han och berättar att huset har skapats som en kollektiv process. Bland annat har insidan målats, målats, över, målats om:
– Ingen frågar om lov. Till slut blir alla nöjda. Det har skapats en väldigt bra stämning. Alla känner sig fria att producera, göra det de vill. Någon har en idé och tar hjälp för att förverkliga den. Jag byggde bord av gamla dörrar och frågade en arkitekt hur jag skulle göra.

Ruxandra Nedelcu. Foto: Emma LundströmMedan ett klezmerband tågar ut ur lokstallarna under dans och tjoande berättar Michael att kulturhusskaparna har arbetet med att bygga in sig i huset med estetisk taktik:
– Vi har till exempel haft konstnärer som har målat på väggarna, för att huset ska få ett kulturellt värde också invändigt. Vilket förhoppningsvis ger mindre incitament till att förstöra det och evakuera oss.
Festivalen är drogfri. Det verkar respekteras av alla besökare.
I ett litet rum är det filmvisning. Där är det trångt om saligheten. Ruxandra Nedelcu ansvarar för sjoken med internationell kortfilm. Hon kommer från Bukarest, går masterprogrammet i projektledning på Umeå universitet och är just nu med och startar en förening som ska lyfta fram kortfilmen som konstform. Hon tycker att både kulturhuset och festivalen är fantastiska:
– Jag älskar det! Jag är överraskad över hur mycket arbete som har lagts ned på det här och över resultatet. Alla aktiviteter är bra. Du kan se utställningar, lyssna på musik eller se film, lite av allt.

Mitt i folkmassan utanför Kulturhuset står ordförande i Tekniska nämnden, Lasse Jacobson (V). Han förklarar att Vänsterpartiet har reserverat sig mot beslutet om att sälja marken:
– Vi i Vänsterpartiet ser positivt på det här, det är ett friskhetstecken i tiden. Det är jättekul med en ickekommersiell, ickekommunal, kulturell samlingsplats. Fastigheten ligger ju jättefint här också, soligt. Inga grannar som störs. Öppna ytor där barn och vuxna kan leka. Det är en väldigt fin plats för ett kulturhus. Det är också en lämplig användning för de här fina gamla lokalerna, de är kulturhistoriskt intressanta. Sen måste vi lösa det inom kommunen. Allting går om den politiska viljan finns där.Erik Persson. Foto: Emma Lundström

Både satsningen på Kulturhuvudstadsåret och på det nya kulturhuset Väven har väckt mycket kritik bland kulturskapare i Umeå eftersom utvecklingen fått negativa konsekvenser för den fria kulturens rum, och för det offentliga rummet. Kulturhusvolontären Erik Persson, aktiv i nätverket Allt åt alla, menar att stadsomvandlingen innebär att väldigt mycket makt och resurser flyttas från det offentliga till den privata sfären:
– Fastighetsägare har getts väldigt mycket inflytande över planeringsprocesser. Det är väl en allmän tendens, inte bara i Umeå, och den gör rumsliga konflikter väldigt viktiga i samtiden. I Umeå har det främst artikulerat sig i konflikten om Apberget.
Apberget var en demonstrations- och mötesplats mitt i stan som revs i höstas, trots högljudda folkliga protester.
Erik Persson gick på ett av stormötena i Kulturhuset och har haft svårt att slita sig sedan dess:
– Det har varit en så himla bra gemenskap. Jag upplever det som att fokus här inte har varit att protestera utan mer att ge ett rum för det som saknar rum på andra platser. Gemenskapen är det ovärderliga i det, inte lokalerna i sig.
Han har varit med om husockupationer tidigare och varit engagerad i kulturföreningar under många år. Det som gör Kulturhuset speciellt för honom är öppenheten.
– Ändamålet har inte varit att ockupera ett hus för att göra ett slags politiskt statement, utan skapa ett rum som man vill ha i staden. Det tror jag har skapat öppenheten. Jag är lite i extas just nu för den här helgen har varit så bra rakt igenom. Allt har funkat så bra och det känns som att alla som är här tar ett gemensamt ansvar för att det ska vara så.
Han hoppas att Umeå kommun förstår att Kulturhuset måste få vara kvar.
– Jag tycker att kommunen borde se vilken legitimitet det här har i Umeå. För mig är det här en tryckkokare med allting som har hänt i Umeå de senaste åren. Just nu känns det som att kommunen fattar det. Så jag är ganska hoppfull, åtminstone idag.

Alexandra Lundin Glans och Sara Lundmark. Foto: Emma LundströmInne i rum nummer två där TV-apparater flimrar och väggarna är täckta av färgstark graffiti står Sara Lundmark och Alexandra Lundin Glans och målar på ett tillgängligt papper. Det är första gången de besöker Kulturhuset.
– Jag hörde om huset från kompisar som berättade att det har startats som en ockupation för att man vill ha ett kulturhus nu och ett kulturhus som känns som att det byggs från Umeå, från alla människor som är här. För politiker tar ganska många olika beslut om vad som ska byggas och det är många som inte har känt att de får vara med i de besluten. Det är roligt att vara här, det är ett bra initiativ. Folk skapar saker, det är bra stämning. Och kulturhuset nere vid kajen har ju faktiskt inte ens öppnat än, säger Sara Lundmark och Alexandra Lundin Glans nickar instämmande:
– Jag är här för att Sara drog med mig hit. Jag hade inte så stor koll på det här men det är jätteroligt verkligen, och det känns mer som det riktiga Umeå här. Det är viktigt att det finns en sådan här plats. Jag blev alldeles chockad av att det är gratis.
Båda tycker absolut att kulturhuset måste få vara kvar.

Det har hunnit bli mörkt. Men inne i Kulturhuset är det fortfarande ett myller av folk. Från den lilla scenen hörs Tor & Fredrik. En ung man går runt med block och penna i högsta hugg och hör sig för vad folk kan tänkas bidra med till festivalens kommande dag. Det är Tobias Westerlund. Han som kallade till det där mötet i april. Som en del av sitt projekt om kulturaktörers tillgång till rum iTobias Westerlund. Foto: Emma Lundström staden, om vilka lokaler som finns att tillgå och hur det har förändrats under de senaste åren, bland annat genom nedläggningen av Sagateatern och flytten av musikscenen Verket.
– Det var många som var sugna på att göra någonting med just de här lokalerna. Det var alltifrån andra arkitekter och konststuderande, punkare och politiskt aktiva, en väldig blandning av människor. Sen har det bara rullat på, säger han och påpekar att han inte riktigt hade förväntat sig att det skulle bli så här:
– Det har blivit mycket bättre än vad jag trodde att det skulle bli, och det har flutit på mycket enklare. Det är lättare att göra saker än man tror. Och det har blivit så bra gemenskap här. Det är fantastiskt att få se det växa fram.
Och projektet har vuxit sig stort, vuxit ur sina barnkläder.
– Nu är det inte bara mitt projekt utan det är allas projekt, det är det som är så kul. Jag sammanförde människor som också kände samma behov. Jag vill inte ta åt mig för mycket av äran, det här är allas grej. Ett rum för alla. Vi hjälps åt att klara utmaningarna på vägen.

Det planeras redan inför fortsatt festival nästa helg och på tisdagen börjar arkitekthögskolan en veckas workshop i lokalerna, med alla sina 250 elever.
Kanske är det bara i Umeå en sådan sak är möjlig. Att en utbildningsinstitution blir en del av en husockupation för kultur för alla. Arkitekthögskolan har fått en lista på saker som Kulturhuset behöver få åtgärdade. En idé som finns är att bygga ett rum i rummet, en värmeisolerad möteslokal.
Samtidigt som allt detta sker, fortsätter husets normala aktiviteter. Men på måndagens stormöte om Kulturhusets framtid kommer ett oväntat besked. Försäljningen av fastigheten är fortfarande högaktuell, men Bertil Hammarstedt har ett nytt erbjudande: Kulturhuset kan få hyra lokstallarna för en krona om året till december 2015.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:
Kulturhus för alla
Kampen om Apberget i Umeå
Ytan viktigare än innehållet för Umeå kommun?
Kulturhuvudstad Umeå 2014: När kulturen bara är till för tillväxten

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.