Det enda som kan få SD att krympa är en lagad välfärd

16 september 2014

Analys, Förstasidan, Inrikes, Politik

I FOKUS: Det är några dagar efter valet och samhällsdebatten kokar över av kommentarer och försök till att förstå varför det gick som det gick. Varför SD fick 12,9 procent i riksdagsvalet, 48 mandat, vågmästarroll och gick ordentligt framåt i många kommuner. Samtidigt höjs rösterna mot att Stefan Löfven stänger ute Vänsterpartiet från regeringsbildningen, och istället bjuder in Centern och Folkpartiet. ”Jag har inte utkämpat den här valrörelsen, varenda vaken timme, för att återvälja Alliansministrar. Det har inte varit mitt mål”, säger Jonas Sjöstedt när han intervjuas strax efter beskedet.Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Han är långt ifrån ensam om sin inställning. Efter åtta år med Alliansen – åtta år av sönderslagen välfärd, av de mest ökande klassklyftorna av alla OECD-länder, av avvecklande av landsbygd och glesbygd, av skattesänkningar för de rikaste och en syn på landet som om vore det ett företag, inte en demokrati – ville det svenska folket något annat.
Somliga ville ha en mer extrem högerpolitik. Andra ville ha tillbaka tryggheten, tillhörigheten, kliva tillbaka in från det omdebatterade utanförskapet. Återigen andra önskade att verkligen sätta stopp för vinster i välfärden. Medan några ville ha ett tydligt feministiskt initiativ i regeringen.

Lagom till valrörelsens slutspurt gick statsminister Fredrik Reinfeldt ut med sitt tal om öppna hjärtan och att vi inte har råd med välfärd och fler skattesänkningar för att vi måste satsa på att ha råd med alla flyktingar. På så sätt lyckades han få både socialdemokratiska och moderata väljare att ta klivet över till Sverigedemokraterna, samt bädda debatten för Sverigedemokraternas hjärtefrågor. De borstslösade 140 miljarderna som använts till skattesänkningar för dem som har det gott ställt, och det faktum att det inte låg någon sanning i att kostnaderna för invandringen slår ut kostnaderna för välfärd, det ”glömde” Reinfeldt att nämna.
Så blev det också så att 29 procent av årets SD-väljare röstade på Moderaterna i valet 2010. Samma siffra för Socialdemokraterna var 16 procent, enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu. Eftersom SD röstar med högern i nio av tio fall kan det tyckas som en naturlig utveckling för besvikna högerväljare. Moderaterna var ju också riksdagens mest invandringskritiska parti innan SD kom in i bilden.
”Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar. En politik som SD dessutom själva har röstat igenom”, skriver Aftonbladets kulturredaktör, Åsa Linderborg, och påpekar att det är en myt att SD:s väljare är en vit, manlig arbetare, att partiet växer bland tjänstemän, akademiker och höginkomsttagare, såväl som bland medlemmar i Kommunal som lockats av SD:s profilfråga om rätten att jobba heltid.

Sverigedemokraterna har med sitt intåg i riksdagen 2010, haft möjlighet att stärka sin organisation, det har gynnat dem, skriver statsvetaren Ann-Cathrine Jungar på SvD Brännpunkt. Att motverka deras allt starkare ställning som parti har visat sig vara svårbemästrat. Det har varken fungerat att ”ta debatten” eller att isolera partiet, eftersom många av SD:s väljare har missnöje, oro och utanförskapskänsla som främsta drivkrafter och använder sin röst som ett sätt att markera mot det politiska och mediala etablissemanget som de upplever som diskriminerande.
Båda tillvägagångssätten har istället gett SD glöd på elden. De har hamnat i fokus, istället för det som det här valet verkligen hade behövt handla om: en tydligare höger-vänsterskala. Alltfler ger uttryck för att de inte vet vad de ska rösta på eftersom de inte riktigt förstår vad partierna står för. ”När politikens centrum är så urladdat dras väljarna mot kanterna, samtidigt som pseudodebatter förvandlas till huvudfrågor”, skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. ”Jag tror att väldigt många medborgare har funnit det svårt att hitta skillnaden mellan S och M. Löfven och Reinfeldt debatterade som om det var svenskt mästerskap för revisorer”, säger statsvetaren Ulf Bjereld till SvD.

Det är helt enkelt avgörande att vi får tydligare ideologiska ställningstaganden från både Allians- och oppositionspartier. Inte en enda mittenröra. En mitt som har rört sig avsevärt åt höger. Stefan Löfvens eventuella mittenregering med Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet kan därför också leda till att SD växer.
Det hade också varit av hög vikt om de övriga politiska partierna hade kunnat bemöta SD:s tal om den misslyckade integrationen, inte med fördömanden och nedlåtande kommentarer, utan med verkliga politiska förslag på vad som kan göras för att komma tillrätta med de problem som faktiskt finns. Inte för SD:s skull utan för alla de människor som kommer till Europa på flykt och som behöver kunna skapa sig en dräglig tillvaro här.
Människor som inför nästa val bör veta att även om Centerledaren Annie Lööv skällde ut Jimmie Åkesson och kammade hem poäng i valdebatten, så har hon den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som förebild. En politisk ledare som menade att invandringen var ett hot mot den nationella brittiska identiteten.

Nedmonteringen av den berömda svenska välfärden kan inte sägas vara annat än smärtpunkten i det som sker. Den nedmontering som Socialdemokraterna påbörjade under Göran Persson, och som Alliansen manat på i galopp, med piska och sporrar.
Runt om i landet lever människor i den högst reella verklighet som denna nedmontering innebär. Samtidigt är budskapet från politiskt håll att det är individens ansvar att lyckas med sitt liv. Det är elevernas fel om det är stökigt i skolan, inte de strukturella förändringarna. Det är den arbetslöses fel att den är arbetslös, även om det inte finns några jobb. Den fattige får ta ansvar för att den är fattig. Den sjuke får skylla sig själv om den blir utförsäkrad. Det nya Sverige har inte utrymme för människor som behöver skyddsnät. Här ska alla jobba, oavsett om de kan eller inte, det är huvudsaken, både för Alliansen och Socialdemokraterna.
När det så kallade etablissemanget lägger skulden på individen, då kan det vara väldigt lockande för individen att lägga skulden någon annanstans. SD ger en enkel lösning: det måste vara invandrarnas fel att det är brist på jobb och att välfärden krackelerar.

Många av SD:s motståndare ger en lika enkel lösning: de som röstar på SD måste vara dumma i huvudet. Som Marcus Priftis skriver i Dagens Arenas nätupplaga: ”Jag vill aldrig mer se ett etablissemangsinitiativ för att bekämpa ett antietablissemangsparti. Jag vill inte se några statliga hashtaggar, inga kollektiva uppmaningar att ”rösta, så att inte rasisterna får inflytande”. Inga kampanjer med käcka kändisar som poserar för tolerans och inget mer självbelåtet predikande för de likasinnade i medelklassbubblan. Jag vill aldrig se någon överhet – politiker eller redaktörer eller vem som helst – hytta med fingret åt någon vars verklighet de inte är i närheten av att förstå. Det kommer bara att befästa just de klyftor vi vill bekämpa.” Poeten Bob Hansson går så långt att han till och med tackar SD:s väljare för att de ”påmint oss om att vi måste trotsa vår egen inskränkthet” och ”visat oss alla att det inte är glåpord, demonisering eller kastade stenar som minskar det utanförskap som är grunden för att vända ryggen åt sin nästa”.

Att Fredrik Reinfeldt nu väljer att avgå både som statsminister och som ordförande för Moderaterna är ett välkommet besked för alla som ser honom som den absoluta symbolen för att Sverige har blivit ett land som sparkar nedåt. Det som oroar är att han lämnar efter sig ett parti som, med tanke på strömhoppet till SD, mycket väl kan komma att välja en ledare som öppnar upp för samarbete med det främlingsfientliga partiet, något som har skett i andra nordiska länder. Att Stefan Löfven sätter borgerlig kurs gör det scenariot ännu mer sannolikt eftersom det kommer att skapa ännu större besvikelse, misstro och hopplöshet bland allt fler. Då är det högst troligt att de 87 procenten som i nuläget inte röstar på SD kan komma att minska till nästa val.
”SD kan man bara slå genom att prata politik. Pensionerna, utbildningen, anställningstryggheten, socialförsäkringarna – alla de frågor där socialdemokratin borde vara oenig med borgerligheten, men förmodligen inte är det”, skriver Åsa Linderborg som också understryker att ”Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari” och att ”Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”.

Stefan Löfven hade en möjlighet att ändra riktning. Han hade kunnat välja att samarbeta med Jonas Sjöstedt och det enda partiet som står för det majoriteten av det svenska folket vill – nämligen att ta bort vinsthetsen i välfärden. Istället väljer han att bjuda in Centerpartiet och Annie Lööf, som gjort sitt bästa för att sälja ut Sveriges berggrund till vinsthungriga storbolag, och Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen, som förstört den svenska skolan så till den milda grad att han i det närmaste blivit ett skällsord.
Det enda hoppet just nu ligger i framtidsutsikten att Vänsterpartiet utnyttjar sin oppositionsroll i så hög utsträckning det bara är möjligt till att påverka politiken åt vänster. Och, förstås, i att alla gör det som Fredrik Reinfeldt hävdade att han gjorde, nämligen tar ansvar för Sverige. Genom att hela tiden i vardagen kämpa för ett samhälle som inte sparkar nedåt.

Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.