Det är inte de 13 procenten som är våra fiender

18 september 2014

Insändare

INSÄNDARE: De tretton procenten är inte problemet utan endast ett symptom på problemet. Skall vi minska stödet till rasisterna i SD så är det problemet vi skall angripa inte symptomet. Att ”von oben”-racka ner på SD-anhängarnas dåliga stavning, bristande utbildningsnivå och oförmåga att uttrycka sig politiskt korrekt är inget annat än illa dolt klassförakt.
Problemet är att Sverige håller på att slitas itu, ung mot gammal, stad mot land, rik mot fattig.
RUT städning hos den bemedlade medelklassen i stället för en värdig hemtjänst.
ROT upprustning av medelklassen och elitens villor i stället för en politik att bygga billiga hyresrätter.
KROG istället för vällagad mat på äldreboendena.
Skattesänkningar i stället för en bra bemanning inom vården.
Skattesänkningar istället för en A-kassa som det går att leva på.
Privata sjukförsäkringar i stället för en allmän trygg sjukförsäkring.
Det var den här isärdragningen av Sverige som gav SD sin stora framgång. SD var det enda politiska partiet som stod upp för de som har förlorat på den förda politiken. SD krävde en a-kassa som det går att leva på. SD  krävde en rättvis beskattning av pensionärerna, SD krävde att hemtjänsten och äldreboendena skulle servera lagad mat i stället för centrallagad mikromat. SD krävde att bemanningen inom vården och omsorgen skulle höjas. En röst på SD var en röst för social upprustning, en röst mot tudelningen av Sverige.
Det fanns inga alternativ till SD. Vänsterblocket formulerade ingen annan vision om Sverige än den alliansen hade fört. Socialdemokraterna flörtade skamlöst med alliansen och lovade att behålla allt alliansen hade infört. När Löfven fick frågor om de ökade sociala klyftorna lovade han att han skulle ”titta på” problemet.

Vänsterpartiet var så regeringssuget att de la ner hela sin politik. Det enda de pratade om var vinster i välfärden. Säkert intressant för de offentliganställda men mindre attraktivt för de privatanställda. Vänsterpartiet var i princip tyst om till exempel arbetsrätten, provanställningar, privata arbetsförmedlingar, uppluckringen av LAS, A-kassan och sjukförsäkringen. Allt för att inte försvåra ett eventuellt regeringsdeltagande tillsammans med liberalerna Romson och Fridolin. Det fanns helt enkelt inget brett politiskt vänsteralternativ för de tretton procenten att rösta på. SD blev det enda alternativet för dem.
För varje RUT, ROT och KROG avdrag som vi har utnyttjat så hat vi tömt statskassan på resurser som hade kunnat användas till att minska isärdragningen av landet. För varje köksrenovering som vi har genomfört så har vi drivit ett antal människor i famnen på rasisten Åkesson. För varje gång vi har fått vår villa städad så har SD:s väljarbas förstärkts, för varje KROG-måltid vi har ätit så ökade SD i opinionsmätningarna.
Om vi nu intar inställningen att det handlar om de rätt tänkande 87 procenten gentemot de obildade 13 procenten så kommer vi att få säga efter nästa val att det handlar om de bildade 70 procenten gentemot de obildade 30 procenten.
Vill vi verkligen förhindra att människor drivs in i SD får vi nog börja med att hålla upp en spegel och säga ” Jag har aktivt med mina val bidragit till Sverigedemokraternas valframgångar”. Gärna ett antal gånger så budskapet går fram. Vi har svårt att erkänna att vi är skyldiga till den uppkomna situationen. Aldrig trevligt att erkänna att ens egna handlingar får konsekvenser. Då är det enklare att försöka förklara situationen med att de tretton procenten är ett resultat av att vi har en obildade, egoistisk, rasistisk underklass.
Lösningen handlar inte om att angripa de tretton procenten utan om att formulera ett brett politiskt vänsteralternativ för att hela Sverige. Gör vi inte det utan inför till exempel socialdemokraterna gamla förslag från förra valrörelsen om ”Butler i tunnelbanan” lär valresultatet nästa gång vara betydligt brunare.

Henrik Hedman
SP Hässleholm

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.