Antirasistisk kultur som motkraft

20 september 2014

Förstasidan, Kultur

Hottest places. Illustration: Emma Lundström

Ett främlingsfientligt parti har fördubblat sina platser i riksdagen. I Sverige. Med tanke på den verklighet detta faktum speglar kan det vara på sin plats att rekommendera lite antirasistisk kultur. För kulturens kraft får aldrig underskattas. Det var inte för inte som bokbålen brann i Nazityskland. Även tomrummet efter en brunnen bok talar sitt tydliga språk. En melodi som nynnas därför att texten är förbjuden, kan få historien att ta en annan vändning. Och graffiti på en vägg kan få folk att finna energi till att organisera sig. Kulturen kan knyta samman människor världen över i gemensam kamp för rättvisa och solidaritet. Här presenterar vi därför Internationalens antirasistiska kulturlista, mest böcker men också några låtar. I oordning, utan nummer och rang. Allting lika mycket värt. Därför att kulturens värde aldrig kan mätas i pengar. Det kan bara mätas i kärlek.

I princip alla den amerikanske protestsångaren Phil Ochs låtar. Phil Ochs föddes krigsåret 1940. Hans musik präglas av ett starkt politiska patos, ett stort mått humor och lika mycket allvar. Många låtar speglar hans engagemang i medborgarrättsrörelsen och mot krig. Han släppte åtta album under sin livstid. Bland hans mest kända sånger finns den krigskritiska I Ain’t Marching Anymore och den djupt ironiska och underbara Love Me, I’m a Liberal. Sångaren led av bipolär sjukdom och tog sitt liv 1976. Han fattas världen.

Självfallet Anne Franks dagbok: den oavkortade originalutgåvan: anteckningar från gömstället 12 juni 1942 – 1 augusti 1944. Den dagbok som den unga judinnan Anne Frank förde i familjens gömställe i Amsterdam, dit de flytt från Tyskland, ända fram till dagen då Gestapo stormade in. Tidigare har Anne Franks dagbok bara funnits i en version från 1947, som var reviderad av hennes far Otto Frank. Men 2005 gav Norstedts ut dagböckerna i sin helhet och Anne Frank fick visa sig i hela sin komplexitet. Hon dog i Bergen-Belsen i mars 1945. Hon blev 16 år gammal. Det är aldrig försent att börja förändra världen.

Både Kristian Lundbergs självbiografiska Yarden från 2009 – smärtsam läsning om det svenska samhällets skuggsida – och hans svidande samhällskritiska Det här är inte mitt land från 2013, vars titel bygger på järnrörshistorien strax innan valet 2010, då komikern Soran Ismail fick höra av en sverigedemokratisk toppolitiker att ”Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det här är mitt land.” Kristian Lundberg menar att Sverige håller på att gå åt helvete, barn går hungriga till skolan, asylsökande behandlas som om de vore kriminella, kvinnor misshandlas, det offentliga säljs ut. Det är inget land han vill kalla sitt.

Allt av den romska medborgarrättskämpen Katarina Taikon. Men kanske framförallt henne självbiografiska böcker om Katitzi – den första kom ut 1969 – som bör läsas högt för varje ny generation barn i detta land. Katarina Taikon föddes 1932 i Örebro län och hon fick uppleva allt det förtryck som den svenska staten riktat mot romerna. Tvångsförflyttningar, tvångssteriliseringar och nekad skolgång, för att nämna en bråkdel. Diskriminering och segregering på alla plan. Katarina Taikon låg i koma i många år innan hon dog 1995. Hennes syster, silversmeden Rosa Taikon, fortsätter arbetet för romers rättigheter.

Musikern Bob Dylan lyser ibland till politiskt, även om han inte på långa vägar har samma politiska gnista som Phil Ochs. Men låten A Hard Rain’s a-Gonna Fall från 1962 får ändå huden att knottras med sitt ifrågasättande av fattigdom, rasism och miljöförstöring. Pete Seeger lär ha sagt att det, nästan, var hans favoritlåt och att den förmodligen kommer att hålla längst av alla Bob Dylans låtar.

Den sanslöst skoningslösa och samtidigt så mänskligt varma, humoristiska, förstående och fantastiskt vackra boken To Kill a Mockingbird, på svenska: Dödssynden, av den amerikanska författaren Harper Lee är ett absolut måste på alla listor av det här slaget. Den sätter sig i huden. I hjärtat. Huvudpersonen, nioåriga Scout lever med sin pappa och bror i en loj småstad i den amerikanska södern. Pappan är advokat och tar på sig att försvara en ung svart man som står anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Det handlar om fattigdom, rasism, fördomsfullhet, kvinnoförtryck och rädsla. Om hat. Mitt i allt detta öppnas Scouts ögon och hon börjar se och förstå vad som pågår. Boken, som är löst baserad på verkliga händelser i författarens barndom, kom ut i USA 1960 och skakade om landet ordentligt. Scouts far, Atticus Finch, har fungerat som en fiktiv förebild för verklighetens advokater vad gäller integritet. På senare år har den återutgivits i Sverige med förord av Susanna Alakoski vars böcker Svinalängorna och Oktober i fattigsverige för övrigt också hör hit.

Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin från 2012 har beskrivits som en bok som vill vara ifred. Somliga har älskat den, andra skruvat obekvämt på sig. Boken handlar om Noha, en ung muslimsk man med eritreanskt ursprung, som bor i Göteborg men flyttar till Linköping för att studera religionsvetenskap. Den handlar om nationalitetens och religionens betydelse, och om ensamhet. Noha protester mot fördomar, ofta i drastiska ordalag, och Sami Said har sagt att romanfiguren är betydligt mer djupsinnig än han själv. Av rädsla för att vara för kontroversiell har han censurerar Noha när denne säger helt fel saker.

Flera av den amerikanska sångerskan Tracy Chapmans album, och då särskilt låtar som Fast Car, Talkin’ ’bout a Revolution, Across the Lines och Behind the Wall från debuten 1988. Låtarna behandlar bland annat ämnen som hustrumisshandel, fattigdom och rasism. Och Tracy Chapmans röst är en lisa för öronen.

Sedan har vi en bok som ruskar om och går på djupet rakt in i själens mest ömtåliga. Nämligen Boktjuven av den australiensiske författaren Markus Zusak. Det är Tyskland 1939, det är Döden som berättar och det handlar om Liesel Meminger och om det hon upplever i en tid av bokbål.
Det går att skriva mycket om den men vi börjar få ont om plats så därför blir det hädanefter lite mera av ett upprabblande. Det beror inte på att följande kultur är mindre värd utan för att vi har tidsbrist och råkade börja med just de böcker och sånger vi råkade börja med. Alltså:

Marjaneh Bakhtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill, från 2006, har beskrivits som att den ”kombinerar socialantropologisk forskaranda med journalistisk nukänsla i en underhållande upptäcktsresa genom det som brukar kallas det mångkulturella Sverige”.
Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder har å sin sida beskrivits som ”en kort berättelse som väcker stora frågor”. Den tar avstamp i det som hände 2010, bombdådet på Drottninggatan i Stockholm. Huvudpersonen har ingenting med dåden att göra, men grips av en växande paranoia, känner sig förföljd på grund av färgen på sin hud, sitt hår, och på grund av sitt namn.

Lena Berggrens nya bok Blodets renhet : en historisk studie av svensk antisemitism beskriver den svenska antisemitismen ur ett historiskt perspektiv. Författaren är docent i historia vid Umeå universitet och hon behandlar frågor som hur antisemitismen legitimerats, vilken politisk funktion den haft och hur tanken på en judisk världskonspiration som strävar efter världsherravälde uppstått och kunnat få gehör.
Eftersom det nu börjar bli riktigt ont om plats kör vi nu ännu mer kaosartad slutspurt:

Geller Tamas Lasermannen om John Ausonius som begick tio mordförsök och ett mord under 90-talet, samtliga brott mot personer med invandrarbakgrund.

Billie Holidays Strange fruit från 1939. En antirasistisk sång skriven av Abel Meeropol något år tidigare. Titeln syftar på hur kropparna av lynchade svarta människor hängde från träden i den amerikanska Södern. Strange Fruit har av många utnämnts till en av den amerikanska medborgarrättsrörelsens främsta kampsånger. Ingen som verkligen lyssnar på den kan lämnas oberörd.

Sven Lindqvists Utrota varenda jävel, först utgiven 1992, är skrämmande aktuell. Titeln är ett eko från Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta och författaren tycker att orden sammanfattar Europas framfart i den övriga världen. Han menar att kunskapen om folkutrotningarnas historia aldrig har saknats, det som saknas är modet att inse vad vi redan vet och dra slutsatserna av det.

Chimamanda Ngozi Adichies Americanah är ingenting annat än ett mästerverk som bör läsas av alla. Liksom Sadie Smiths White Teeth och NW.
Chinua Achebes Allt går sönder från 1958 skildrar ett samhälle i Nigeria före och under koloniseringen.

Vidare:
Orientalism från 1978 av Edward W. Said.
Fem papperslösa kvinnors historier från 2013 av Amalia Alvarez.
Buffy Sainte-Maries hjärtskärande, tårskapande sång My Country ‘Tis Of Thy People You’re Dying från 1966, om koloniseringen av Nordamerika.
Och så vidare.
Kultur åt folket.
Och folket är vi.
Text och illustration: Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.