Viktigt rösta bort borgarna, men långt ifrån tillräckligt

28 augusti 2014

Förstasidan, Inrikes, Ledare, Opinion, Politik

LEDARE: Vårt samhälle genomgår just nu ett systemskifte. En djupgående nyliberalisering har fortskridit sedan tidigt åttiotal, men takten har skruvats upp och när den ideologidrivna entusiasmen över marknaden avtagit har den ersatts av det kalla intressets språngmarschtempo. Vänsterns skräck – och förhoppningen såväl för de borgare som packar väskorna i Rosenbad som för deras uppdragsgivare i styrelserummen – är att utvecklingen har blivit irreversibel; att marknaden faktiskt inte kommer att tillåta en vinstfri välfärd och höjd moms. Att de så kallade medelklassväljarna är så fast i sitt belånade materiella överflöd och sina privatfinansierade välfärdssubstitut att deras intressen i grunden förändrats. Det mesta i historien pekar dock på att det aldrig är för sent att bryta en utveckling, bara den politiska och sociala styrkan finns. Men det är stora krafter att bekämpa.
När nyfrälsta nyliberaler talade om ökad frihet, om sjudande mångfald och om ”marknadens osynliga hand” lät det så mjukt och så ljusblått. Med tiden har det blivit uppenbart att handen är allt annat än osynlig och att piskan den håller i lämnar djupa revor, i själen på samhället, i ryggen på dem som hamnar i kläm och i ansiktet på dem som kämpar för en annan värld. Och när allt fler hamnar på fel sida i utvecklingen så märker vi hur makten sluter leden. I en annan tidsålder talades det om den starka staten, som tog hand om medborgarna, men också kritiserades för att trycka ned dem. Den staten ville nyliberalerna ersätta med en svag stat.

Men är inte hela begrepps­världen falsk? Är ”stark stat” ett lämpligt begrepp för ett samhälle som sjuder av rörelse, där samhället utvecklas under påverkan av gräsrötter och där en aktiv befolkning kan sätta agendan för det politiska samtalet? Är det en ”svag stat” vi nu fått där poliskåren bara har sig själv att svara inför när den slår rekord i dödsskjutningar eller släpper loss hela sitt våldsmonopol på en demonstration mot nazister – och där endast en våg av indignation och motbevis förhindrar de stora medieaktörerna från att reproducera polisens lögner utan en blinkning. Det är en utveckling där myndigheters ständigt minskande förtroendekapital kompenseras med mer brutal maktutövning, mer lögner och ytterligare minsk­at förtroende. Statens hårda kärna är allt annat än svag.

Att rösta bort borgarna är att peka ut en annan färdriktning – nog så viktigt, men långt ifrån nog. Det är viljan att göra den långa vandringen som kommer att fälla avgörandet, tillbaka till det vi hade och vidare mot det vi aldrig fick. Det kommer att vara en vandring över privat mark och mellan kravallstängsel. Vi kommer att ha hela borgerlighetens samlade krafter emot oss, men vi kan inte drömma om något bättre än att äntlig­en få sätta oss i rörelse.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.