Valdebatt full av elefanter

12 augusti 2014

Förstasidan, Inrikes, Kommentar

Emma Lundström. Foto: Jonatan JohanssonKOMMENTAR. Elefanterna i rummet är otaliga när SVT sänder valdebatt från Kockums i Malmö under söndagskvällen. I en och en halv timme diskuterar representanter från riksdagspartierna jobben, den stora valfrågan, utan att egentligen säga så särskilt mycket.
Visst pratas det från rödgrönt håll om försämrade villkor, om Arbetsförmedlingens misslyckande, och om alla satsningar som behövs; på utbildning och på jobb inom välfärdssektorn. Men ingen uppmärksammar det mest uppenbara i dagens jobbsituation. Att Alliansen lagt all makt hos arbetsgivarna genom anställningsformen ”allmän visstid” som de införde 2007 i lagen om anställningsskydd, LAS. Att vinsterna ökar på bekostnad av lönerna. Att vinsterna sedan inte investeras i jobbskapande åtgärder utan satsas i det internationella finansspelet.

Programledarna är pinsamt oinsatta och lyckas inte ställa frågor som tvingar politikerna att pressa fram svar som ger klarhet. De är dåliga på att fördela ordet på ett hyfsat rättvist sätt och har i princip ingen statistik som de kan plocka fram när det verkligen, verkligen behövs, till exempel när det talas om vilka som arbetar med tjänster som berörs av RUT-avdraget.
Dessutom bryts debatten då och då för små, ganska märkliga, inslag om olika människor, som bara presenteras med förnamn. Människor som antingen inte har fått något jobb, har fått jobb och är tacksamma, har fått jobb på McDonalds trots att de är högutbildade men ändå är tacksamma, har fått jobb genom Fas 3 – eller ”sysselsättningsfasen” som Alliansen nu vill att vi ska kalla den – och är tacksamma för att de har något att göra under dagarna.

Efteråt diskuteras de olika människornas situation och det blir nästan komiskt, om det inte vore så obehagligt, när Alliansföreträdarna gör allt för att få det att framstå som något positivt att en man med utländsk bakgrund och med många års utbildning, bland annat på KTH i Stockholm, inte kan få annat jobb än på McDonalds. Han har ju ändå fått jobb, han har börjat sin bana i arbetslivet, sin arbetslinje, och han är glad för det, menar Centerns chefsekonom, Martin Ådahl, och får medhåll av integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Tacksam var ordet. Att situationen på arbetsmarknaden i Sverige idag är sådan att människor inte vågar säga annat än att de är tacksamma och glada för de jobb de har lyckats få, det låtsas de inte om.

Debatten är rent ut sagt en bisarr tillställning. Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson, Mattias Karlsson, lyckas till exempel till viss del få partiet att framstå som radikala sossar i sin kritik av de misslyckade jobbsatsningarna, därför att ingen kommer ihåg att påpeka att de i de allra flesta fallen röstar med Alliansen, framförallt Moderaterna. Och alltså bidragit till hur det ser ut.

Arbetsmarknadsministern, Elisabeth Svantesson (M) hävdar debatten igenom att allt som Alliansen har gjort när det gäller jobben i själva verket har lett till bra saker, verklighetens bistra statistik till trots.
Det pratas väldigt mycket om ”småföretagare” och ”egenföretagare”. Det verkar som att de ska bygga det nya landet. De ska rädda både landsbygd och stad. Vad företagen ska syssla med är det ingen som går in närmare på. Och ingen nämner att det är de stora företagen som är de små företagens värsta fiende. Som köper upp eller konkurrerar ut.
Nej, under debatten verkar det som att egenföretagarna, kärnkraften och tillväxten ska få landet på fötter. Bara Miljöpartiets Per Bolund, och Vänsterpartiets Ali Esbati håller upp röda Nej-skyltar när det gäller kärnkraften. Socialdemokraternas Ylva Johansson är vag.
Farorna diskuteras inte alls. Det som gäller är ”jobb till varje pris”. Den ohämmade exploatering som gruvboomen för med sig, och den förödda natur som blir konsekvensen, nämns inte alls.

Ali Esbati vinkar ofta förgäves för att få ett ord med i laget. När han väl får det, på grund av att han representerar det enda partiet som vill avveckla RUT, vill Erik Ullenhag veta vad Ali Esbati ska ”säga till alla de invandrarkvinnor som riskerar att bli av med jobbet”. Han får ett svar som han har lite svårt att hantera: ”Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han pratar om invandrarkvinnor, är att de ska arbeta som tjänstefolk hemma hos rika människor.”
Svaret får Martin Ådahl att i det närmste skrika att Ali Esbati måste ta tillbaka att han kallar kvinnorna som arbetar med RUT för tjänstefolk.

Att nämna saker och ting vid dess rätta namn har uppenbarligen blivit tabu.
Dessutom hävdas det från Allianshåll att det är gamla människor på landet, och helt vanliga barnfamiljer som använder sig av RUT. Programledarna säger ingenting, de har absolut ingenting att komma med när det gäller ren fakta som skulle göra debatten så mycket bättre.
Det blir mest bara ett spel mellan politikerna. Vem de pratar till och vilka visioner de har är mycket svårt att förstå.
Och vem vet, nästa valdebatt kanske det inte är tillåtet att säga ordet ”arbetare”. Det kan ju så lätt misstolkas som att någon med mycket makt och kapital, missbrukar någon med väldigt lite makt och väldigt lite kapital.

Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.