Vad kan vi lära oss av anti-naziprotesterna i Malmö?

27 augusti 2014

Förstasidan, Inrikes, Malmö, Nyheter

IMG_1429

PÅ PLATS. Lördagen den 23 augusti inleddes den största nazistiska kampanjen sedan andra världskriget när Svenskarnas Parti (SvP) inledde sin valturné. För att stoppa mötet i Malmö hade det autonoma nätverket Skåne mot rasism kallat till motdemonstration under parollen ”SvP ut ur Malmö – Blockera nazisterna!”.

En timme innan SvP ska samlas står jag vid vid högra hörnet av Limhamns torg. Här hittar jag de som gick i fronten för den tiotusenhövdade demonstrationen på Möllan den 16 mars. Här är kamrater från Allt åt Alla. Här finns de som för ett halvår sedan överfölls, och så när mördades, av medlemmar ur SvP. Det är dessa som stått för mobiliseringen, samtalat med affärsinnehavarna i Limhamn för att förklara vad som kommer hända, och planerat utifrån olika scenarier. På väg vidare möter jag J. Efter att vi hälsat säger jag:
– Det kommer inte gå att hålla några hörn.
J håller med. Deras plan är att postera ut grupper, för att hålla infarterna till torget med ickekonfrontativt motstånd och på så sätt hindra nazisterna.
– Nej, det lär inte hålla. Det vi kommer göra nu är att se om vi kan frammana en militans, säger hen.
Vad den militansen egentligen innebär förstår jag aldrig, men så långt vet jag att det är inte kravaller som åsyftas. Icke-vålds-taktiken är den överordnade.

Efter ett tag är vi femtonhundra samlade runt avspärrningarna. Ungefär så många som brukar delta i dylika demonstrationer. Ändå förvånas jag. Inte fler? Var är de tiotusen från i våras? Var är Vänsterpartiet? Socialdemokraterna? F!? Facken?

När nazisternas anländer försöker en grupp blockera ingången mellan kravallstaketen och de för dagen uppsatta containrarna. Där har merparten av det sextiotalet personer som maskerat sig samlats. Bengaler och flera kraftiga smällare kastas in på torget utan att göra annat än att låta högt och få de flesta av oss att rycka till. Polisen svarar med att sätta in ridande polis som klyver folkmassan och tvingar oss bakom kravallstaketen att backa medan ridpiskorna svingas mot våra huvuden. Demonstranter längre bak svarar med upprörda rop: ”De piskar dem!”. När de ridande poliserna genomfört sin räd fortsätter de, mot vägen vid sidan av torget där bland annat kamraterna från Allt åt Alla står. Där ställer de upp och väntar på signal. Vad som händer sedan rapporterade Aftonbladets Susanna Nygren samma dag:
– Jag stod precis bredvid händelsen. Det är en smal gata där man red fram med tio hästar i bredd. De red rakt fram i full galopp mot en folkmassa på 300, 400 personer. Polisen upprepade detta om och om igen. Det var inte stökigt i folkmassan. Vissa skrek slagord och ett antal poliser stod framför dem för att hålla dem borta från staketet. Det var inga utfall från motdemonstranterna, det som hände var att de skrek.

I efterhand har polisen, med hjälp av de mest taffliga lögner, försökt skylla ifrån sig, och högern med Beatrice Ask i spetsen har inte varit sena att haka på, understödda av Sverigedemokraternas nätkrigare. Utan täckning går man ut med uppgifter om att ammoniak och gatstenar använts. Ambulans påstås ha blivit angripen, vilket tillbakavisas av ambulanspersonalen. Man hoppar från tuva till tuva för att få diskussionen att handla om något helt annat än vad som verkligen ägde rum.  Så förenas regeringen, extremhögern, nazisterna och polisen i ett gemensamt uppdrag: misskreditera det antifascistiska motståndet och få detta att framstå som våldsromantisk extremvänster. De försöker, inte utan framgång, att få dem själva att framstå som försvararna av de demokratiska värdena.

När vi så har konstaterat polisens övergrepp och lögner behöver vi diskutera en del problem. Det betyder inte att polisens ansvar förringas, det betyder att man tar uppgiften om att bygga en antifascistisk motmakt på allvar, och i förlängningen en politisk rörelse som kan förändra betydligt mer än vad som händer på ett torg i utkanten av en stad.

Den linje som företräds av Skåne mot rasism har varit att mobilisera brett utanför de egna leden, samtidigt som man på plats låter olika grupper fritt använda sig av sina egna taktiker. Men fungerar verkligen mångfald i taktiker i den här typen av situationer? Att en grupp bygger upp en stämning med luvor och smällare, att en grupp försöker komma igenom polislinjerna, medan andra, ovetande om planerna, står och tittar på som åskådare? Upplägget har testats vid ett flertal tillfällen, ändå misslyckas det gång på gång. På köpet får man en situation som media, men även de som på plats inte har full överblick, lätt kan missta för regelrätta försök att starta kravaller. Polisens svar blir då för många rättfärdigt.

Men, som i fallet med det på förhand dömda försöket att hålla ingångarna till torget, insisterar man trots att man vet att man kommer misslyckas. Här gäller det att leva upp till en radikalitet inför sig själv och sina sympatisörer. I ett sådant skådespel är det mindre viktigt vem som vinner – vinsten ligger i själva framförandet, inte i hur scenen slutar.

När två tusen personer dagen efter övergreppen i Malmö demonstrerar mot nazisterna i Göteborg går det lugnt till. Städerna, historien och taktiken är inte desamma.
Men nazisterna står där de står. Fem nazister på ett öde torg.

Text och foto: Ulf Östman

 

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.