Tvåstatslösningen undergräver det palestinska motståndet

palestina

KOMMENTAR. Låt oss mitt under slakten och ödeläggelsen i Gaza fråga oss hur detta kan hända för tredje gången på fem år? Ännu viktigare är frågan om vilken strategi som kan leda palestinierna till seger och förhindra ännu ett varv i denna onda cirkel.

Ska kampen sikta på en tvåstatslösning där Israel återlämnar de områden det ockuperade innan det annekterade ännu mer palestinsk mark 1967 och att det bildas en palestinsk stat på det som återstår, eller ska en helt ny stat uppstå där muslimer, kristna och judar återigen kan leva sida vid sida som de gjorde i det historiska Palestina innan staten Israel skapades?

Låt oss titta på konfliktens rötter. De förhandlingar mellan Israel och palestinierna som Obama tog initiativ till bröt samman på grund av att Netanyahus regering inledde en ny våg av bosättningar. Det följdes av ett våldsamt israeliskt motstånd mot bildandet av enhetsregeringen mellan Hamas och Fatah – i sig själv ett resultat av Hamas försvagade ställning som berodde på kuppen som störtade Mursis regering i Egypten. Sedan underlät Israel att genomföra den fjärde etappen i frisläppandet av de palestinska fångarna. Då, och först då, kidnappades tre israeliska ungdomar på Västbanken, inte i Gaza. Därefter inledde Netanyahu kriget mot Gaza. Medan allt detta pågick tog israeliska högerextremister en 16 år gammal palestinsk pojke, Mohammad Abu Khdair, till fånga och brände honom levande.

Det som dessa senaste angrepp bevisar bortom varje tvivel är att den israeliska staten till sitt väsen är en expansionistisk stat. Den uppstod 1948 genom att driva bort palestinier, den kan inte samexistera med en självständig palestinsk stat.

För varje årtionde som har gått har alltmer palestinsk mark erövrats av den israeliska staten och av sionistiska bosättare, oavsett vilka formella överenskommelser som brutits för att göra det. Bygget av apartheidmuren och den fortsatta spridningen av olagliga bosättningar har krympt till och med det begränsade territorium som den palestinska myndigheten formellt har kontroll över sedan den upprättades i Osloavtalet 1993.

Denna verklighet, Israels expansion, har nästan undanröjt möjligheten av den lösning på ”Palestinafrågan” som oftast förs fram: att Israel ska dra sig tillbaka från det territorium som det erövrade under kriget 1967 och att det bildas en självständig palestinsk stat.

Denna ”tvåstatslösning” är en bortdöende möjlighet på marken, men också en alltmer omöjlig politisk lösning. Israelerna kommer inte att acceptera den, och till och med minsta steg mot en självständig palestinsk stat, som FN:s erkännande nyligen, möts direkt av ett israeliskt avvisande. Faktum är att ingen israelisk regering kan eller kommer att gå med på att dra sig tillbaka till 1967 års gränser. Och nu har Netanyahu uttryckligen uteslutit det.

Ännu mer tragiskt är att åtagandet om en tvåstatslösning har skadat palestiniernas sak. Denna plan drivs alltid via USA-stödda förhandlingar, som alltid inbegriper kompromisser från palestiniernas sida och slutar med att undergräva de palestinska representanternas ställning bland palestinierna själva.

Att den palestinska myndighetens trupper på Västbanken stenades av palestinier under den senaste kidnappningskrisen var bara det logiska resultatet av detta. Uppsvinget för Hamas grundade sig helt och hållet på deras vilja att göra motstånd mot Israel när den Fatahledda palestinska myndigheten inte var beredd till det. Fredsprocessen i Oslo undergrävde och splittrade palestiniernas motstånd. Och hela tiden fortsatte den israeliska staten att utvidga sitt bosättningsprogram.

Uppkomsten av tvåstatslösningen var delvis ett resultat av den arabiska nationalismens nedgång. Det arabiska motståndet mot den europeiska kolonialismen hade sin heroiska höjdpunkt i samband med upprättandet av självständiga arabiska stater i Mellanöstern på 1950- och 1960-talen.

Dessa stater var sällan demokratiska men var ekonomiskt relativt framgångsrika fram tills dess det långa ekonomiska uppsvinget efter kriget tog slut på 1970-talet. Då anammade deras ledare nyliberalismen och släppte sin tidigare samhörighet med någon sorts Rysslandsinspirerad nationaliseringar. Med tiden blev resultatet de helt korrumperade och illegitima diktaturer som var måltavla för de arabiska revolutionerna 2011.

Men innan dess uppstod en annan kraft som verkade ersätta den arabiska nationalismen som förmedlare av de antiimperialistiska stämningarna i Mellanöstern: det politiska islam. Den bröt fram på den internationella scenen som ett resultat av den iranska revolutionen 1979. Den har fått sitt uttryck i Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza. Dess främsta lockelse har varit dess relativa beredskap att bekämpa imperialismen just vid en tidpunkt på den tidigare generationens arabiska nationalister stod i maskopi med den.

Men även om denna strömning fortfarande är stark, så är den nu på väg in i en kris. Krisen är ett direkt resultat av de arabiska revolutionerna. Revolutionens ojämna och omstridda utveckling, kontrarevolutionens framsteg på senare tid i Egypten, militariseringen av den syriska revolutionen, Saudiarabiens roll och Iraks sammanbrott har avslöjat den islamistiska väckelsens svagheter och motsättningar. Dess måttfulla politiska krafter har inte lyckats behålla makten och de väpnade förespråkarna av att genomdriva ett kalifat med våld har en politisk profil som de flesta muslimer anser vara oacceptabel och många andra ser som ett existentiellt hot.

Till och med Hamas, som är en legitim motståndsrörelse med en betydande bas i Gaza, är mer impopulär när det är fred och inte förvånande mer populär när den försvarar Gaza mot israeliska angrepp.

Allt detta för oss tillbaka till möjligheten av en enstatslösning: en enda demokratisk, mångreligiös stat från Jordanfloden till Medelhavet. Det finns tidigare historiska exempel på enstatslösningen.

Redan vid det moderna Mellanösterns ursprung, under de förhandlingar som sir Henry McMahon höll med arabiska ledare under Första världskriget, lovade han att araberna skulle få kontroll över det territorium som innefattade Palestina, och som tidigare hade styrts av det turkiska ottomanska väldet. Detta område hade varit och var då ett mångreligiöst samhälle där muslimer, kristna och judar levde sida vid sida. Winston Churchill och McMahon hävdade senare att Palestina hade uteslutits ur denna överenskommelse, men dokumenten från regeringens Östkommitté den 5 december 1918 bekräftade att araberna 1915 hade fått löfte om Palestina.

Den palestinska befrielseorganisationen PLO antog 1969 en enstatslösning som sitt mål. I januari 1969 deklarerade Fatah att de inte kämpade mot judarna, utan mot Israel som en rasistisk och teokratisk enhet. PLO:s femte nationella råd i februari 1969 antog en resolution som bekräftade att PLO:s mål var ”att upprätta ett fritt och demokratiskt samhälle i Palestina för alla palestinier, vare sig de är muslimer, kristna eller judar.” Först de successiva försöken att kompromissa med USA-inspirerade fredsprocesser har fått PLO att överge detta inledande mål.

Paradoxen för Fatah är att enstatslösningen nu är mer populär bland palestinier än någonsin, utan tvekan för att erfarenheterna har lärt dem att alternativen är illusioner.

2007 konstaterade en opinionsundersökning bland palestinier av Near East Consulting att ”70 procent stöder en enstatslösning i det historiska Palestina där muslimer, kristna och judar lever tillsammans med samma rättigheter och ansvarigheter”, trots att det bland de som intervjuades var nästan helt jämnt i stödet för Fatah och Hamas. En annan opinionsundersökning i år visade att ”en klar majoritet (totalt 60 procent, inklusive 55 procent på Västbanken och 68 procent i Gaza) säger att femårsmålet ’borde vara att verka för att kräva tillbaka hela det historiska Palestina, från floden till havet’.”

Till och med Washington Post skriver rubriker som förkunnar ”Tvåstatslösningen, vila i frid”. Tidningen drar slutsatsen:

”Under åtminstone två decennier har ett centralt antagande i USA:s politik i denna fråga varit att slutresultatet skulle vara två stater inom det territorium som Israel för närvarande kontrollerar. Detta antagande måste revideras – och samtidigt måste USA:s politik i regionen revideras.”

Denna diskussion kan naturligtvis bara palestinierna lösa. Den internationella solidaritetsrörelsen omfattar och bör omfatta alla som står för Palestinas frihet, oavsett om de är förespråkare för en enstats- eller tvåstatslösning. Det vore galenskap att splittras över denna fråga, och bara sionisterna och imperialisterna skulle vinna på det.

Men utan att driva frågan fram till splittring är det rätt av vänstern att föra fram dessa argument för en enstatslösning. Det palestinska motståndet har ända till undergångens rand prövat åsikten att det kan uppstå en meningsfull självständig stat ur en USA-stödd överenskommelse med Israel. Trots, eller kanske tack vare, den israeliska statens barbari är det palestinska motståndet nu mer isolerat internationellt än någonsin tidigare.

Regeringarna i väst möter nu en starkare opposition än någonsin mot sitt stöd till staten Israel. Denna rörelse kommer att bli oändligt mycket starkare om det inom denna rörelse skulle finnas en klar, otvetydig röst som vet att palestinierna och andra som bor inom det historiska Palestinas gränser kan styra sig själva på ett demokratiskt och fritt sätt – så fort den stat som nu förtrycker dem raseras och ersätts. Och så fort de imperialistiska stater som stöder den tvingas sluta att trakassera palestinierna. Det är nu den palestinska revolutionens verkliga innebörd.

John Rees

Tidigare publicerad på www.counterfire.org

Översättning från engelska, Göran Källqvist.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.