Röd-grön förvaltningspolitik

21 augusti 2014

Förstasidan, Ledare, Opinion, Politik

14802826185_4aedea75f9_k
LEDARE. Att städer måste konkurrera med varandra har sedan 80-talet blivit vedertagen kunskap i kommunhus runt om i hela världen. Konkurrerar man inte så går man under. Då lämnar företagen och folket, kommunen får allt svårare ekonomi och en image av att vara en misslyckad avfolkningsort. Det är den här skräcken som får politiker i Borås att desperat tävla med dem i Trollhättan, som får Malmö att känna sig stressad över att Göteborg snart kanske har ett hus som är ännu högre än deras Turning Torso och som får tjänstemän att lägga arbetstimmar på att komma på fyndiga slogans som en gång för alla ska profilera just deras ort.

Ett stort antal olika metoder, allt ifrån spektakulära tävlingar mellan världskända arkitektkontor till småskaliga stads­festivaler, sätts in för att försäkra sig om kommunens framtida välgång och skeptiska invånare uppmanas att inte verka nega­tiva eftersom vi ”alla sitter i samma båt”. Strategierna präglas ofta av privat-offentlig samverkan och spekulativa projekt där det är det offentliga som får stå för riskerna medan företagen tar hem vinsten. Resultatet är att kommunpolitiken avpolitiseras för att undvika konflikter som kan verka skadliga för imagen medan billiga bostäder och andra förbättringar för vanligt folk får stå tillbaka till förmån för att skapa rikedom hos de få, vilket sedan förväntas ”sippra ner” till oss andra.
I den åtföljande retoriken mässas om vikten att ”sätta kommunen på kartan”, som om avsaknaden av en profilbyggnad skulle innebära att orten täcktes av ett sådan där vit fläck som på 1800-talet brukade peka ut områden där européer ännu inte hade varit. Det hela får lätt ett löjets skimmer över sig när också den till synes mest obetydliga ort vill framställa sig som världens centrum. Eskilstuna är ”den stolta fristaden”, Umeå ”Vill Mer”, Grums är ”så mycket mer än du tror”, medan Flen nöjer sig med att helt enkelt vara ”en kommun”. Det har dock blivit allt annat en trivialt i en tid när inte bara den sociala ojämlikheten ökar utan också den geografiska och när regionalpolitiken har gått från att omfördela rikedom till att lämna eftersatta orter som saknar lokala ekonomiska resurser i sticket. Därför sluter också alla politiska partier upp i tävlingen.

I Sverige involverar den paradoxalt nog många kommuner som styrs av röd-gröna koalitioner. Malmö utvecklade sitt profil­projekt Västra Hamnen under socialdemokratisk ledning, det är i röd-grönstyrda Göteborg man nu vill bygga Nordens högsta hus och Umeå har kulturhuvudstadsåret fått massiv kritik för hur kulturen bara används som ett verktyg för ekonomisk tillväxt. Av Jonas Sjöstedt lyfts ständigt dessa kommuner fram som goda exempel på att de röd-gröna kan styra tillsammans och skapa alternativ till Alliansens politik. Trots detta har de i den ständigt hårdnande konkurrensen mellan städer drivit samma sorts stadsutvecklingspolitik som sina borgerliga kollegor, något som onekligen ställer frågan vilka alternativ som verkligen öppnas upp om regeringsskifte inte åtföljs av mer grundläggande systemförändring.

När röd-gröna bedriver förvaltningspolitik utan rörelseförankring gör de sig snabbt till en del av problemet istället för en del av lösningen- och så länge det pågår kommer en socialistisk opposition vara nödvändig.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.