Ökade klyftor – högerpopulismens bästa fiskevatten

13 augusti 2014

Förstasidan, Inrikes, Kommentar, Nyheter

Lars henriksson SP sv 2KOMMENTAR. Runt om i Europa marscherar högerpopulistiska partier fram, i val och på gatorna. Kulörerna varierar men överallt är främlingsfientlighet huvudnummer. Och vem som är främling bestämmer de själva … Det har skapat en bekymrad debatt: ska man samregera som i Danmark eller isolera dem genom ”stora koalitioner” som i Flandern? Tiga ihjäl eller protestera? Gemensamt är att inget tycks hjälpa.
Från de etablerade partierna leder det ofta till en nedlåtande hållning mot inskränkta, lågutbildade och okunniga väljare som inte förmår uppskatta allt det goda som globalisering och öppenhet för med sig. Antirasism blir då en uppgift för de upplysta, de toleranta, de bildade.
Men tänk om de flesta som röstar på de högerextrema inte alls är rasister, utan möjligen går med på att slå följe med sådana av rationella skäl? Att högerpopulisternas framgång istället beror på att de förmått väva samman sin rasism med kritik av den politiska eliten till en trål som dras genom de folkdjup som faktiskt missgynnats av den politiska och ekonomiska utvecklingen?
I sin mycket läsvärda bok Så fick Sverigedemokraterna makt lyfter Dan Andersson, tidigare statssekreterare och LO-ekonom, fram mycket som tyder på att så är fallet. I Sverige finns en växande positiv inställnin­g till såväl invandring som flykting­mottagning och någon allmän intolerans är därmed inte basen för ett parti som SD och de flesta som röstar på dem identifierar sig heller inte med partiets järngäng. Andersson visar att nyckeln ligger hos de eliter som krympt det politiska fältet genom att i grunden vara eniga om att en politik med ökade klyftor, avreglering och marknadsanpassning är den enda möjliga. Därmed uteblir diskussioner om rättvisa och klassklyftor – frågor som skulle marginalisera högerpopulisterna – istället diskuteras kultur, identitet och, som på beställning, invandring.

Arbetskraftsinvandring var i årtionden avgörande för uppbyggandet av välfärden och bidrar fortfarande till att samhället i sin helhet blir rikare. Men i ett samhälle där rikedomarna fördelas allt mer ojämnt finns det vinnare och förlorare. När inflationsmål har ersatt full sysselsättning och bostadsministern fnyser åt grundlagens ord om att det allmänna ska garantera alla en bostad, skapar invandring ökad konkurrens bland dem som fått en allt mindre del av kakan att dela på. Att sätta press på löner och arbetsvillkor, framför allt bland redan lågavlönade, är också själva poängen med Svenskt Näringslivs mångåriga lobbyism för ”öppna gränser”. Invandringens effekt på de materiella villkoren för de sämst ställda är visserligen en droppe i havet jämfört med den ojämlikhetsepidemi som grasserar i Europa. Men för den nationalistiska högern blir invandringspolitik en behändig ram att erbjuda arbetslösa, utförsäkrade, besvikna och övergivna att sätta in sina högst verkliga problem i. Effektivt eftersom få andra förklaringar erbjuds, inte minst sedan Moderaterna fick hela det politiska systemet att rotera kring det slippriga begreppet ”utanförskap”.

Ideologisk renhållning mot rasistiska ideologier kommer alltid att behövas, liksom beredskap att skydda sig mot nazistiskt våld. Men när samhället delas in i vinnare och förlorare är det naivt att tro att förlorarna kan talas till rätta av att en välvillig överhet ”tar debatten”. Om målet bara är att hindra de som drabbas av den förda politiken från att proteströsta på invandringsfientliga partier är det dömt att misslyckas. En antirasism värd namnet måste istället, med hjälp av stärkta fackliga rättigheter och rättvis fördelningspolitik, motverka de ökade klyftor, den lönenedpressning och de sociala problemen som utgör högerpopulisternas fiskevatten.

Lars Henriksson
Tidigare publicerad i Göteborgs Posten

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.