När rasism blev ekonomisk utveckling

13 augusti 2014

Förstasidan, Krönika

parul3KRÖNIKA. Under de första åren av andra världskriget, vann Japan en del segrar (till exempel Singapore) mot britterna och hotade därmed Indien. Japansk propaganda pekade på den brittiska rasismen och erbjöd sig som försvarare av de icke-vita folken. Britt­erna fruktade att icke-vita människor i kolonierna skulle ta Japans parti snarare än sluta sig till sina koloniala herrar. Britterna blev därför tvungna att komma med en ny motivering för sitt kolonialvälde. Att britterna var en överlägsen ras bestämd att härska över underlägsna raser blev en alltmer kritiserad idé.

Den japanska propagandan var säkerligen rätt.  Européerna var så rasistiska att de till och med ansåg att de hade ett stöd av de förtryckta icke-vita, där de förtryckta ”erkände” sin egen underlägsenhet.  Den brittiske naturvetaren Julian Huxley sa följande om afrikaner: ”De har en barnslig tilltro till de vita som ett naturligt högre väsen.” Alternativa motiveringar efterfrågades för att hålla det koloniala förtrycket i styr.
Som svar, uppfann de europeiska kolonialmakterna, inte enbart britterna alltså, idén om ”ekonomisk utveckling”.
Under de mörkaste dagarna under andra världskriget diskuterade britterna hur lojaliteten bland de kolonialförtryckta trupperna kunde ökas.  Rasismen skulle inte längre vara så tydlig. 1941 förbjöd Labours minister ”N-ordet” för afrikaner, och ”coolies” (ett förnedrande ord för arbetare, som länge användes av kolonialmakterna i Asien) för indier. The Colonial Office berättade vidare för BBC att N-ordet bör sakteligen försvinna från radion. Det officiella språket ändrades minimalt från rasistiskt till ekonomisk utveckling, vilket i sig inte betyder att rasismen plötsligt försvann, och förtryckarnas sinnebild av de förtryckta ändrades inte.

Men något mer positivt behövdes för att sätta den brittiska förtryckar­makten i ett bra ljus. En långtida britt­isk tjänsteman, Lord Hailey kom 1941 upp med idén att omdefiniera imperiets uppdrag som ”ett främjande av in­föddas välfärd.” Hailey hävdade bestämt att kolonier enbart kunde utvecklas med Storbritanniens hjälp. Hailey utvecklade detta: ”Ett nytt koncept på vårt förhåll­ande till kolonierna … kan tas upp som en del av rörelsen för att åstadkomma förbättringar av de efterblivna folken i världen … som en del av ett modernt program i efterkrigsförhållanden”. The Colonial Office menade att kolonierna var så föga borta från deras primitiva tillstånd att de nog förmodligen inte kunde passa för fullständigt oberoende på flera hundra år framöver.
Efter andra världskriget hänvisades nu till en ny typ av kolonialism ” den andra koloniala ockupationen.” Den vita västerländska eliten uttryckte tydligt deras grundläggande överlägsenhet. Stormakterna skulle fortsätta att avgöra framtiden för de koloniala territorierna – men den här gången blev källan till deras legitimitet byggd mindre på grund av rasskillnad och mer på sin nya roll som beskyddare och utvecklingsekonom.

Ursprunget till den så kallade ekonomiska utvecklingen som täckning för imperialism och rasism har blivit ett giftigt arv för vissa grupperingar även idag, exempelvis i västerländska företags investeringar i länder med svaga styrsystem. Som också styrs av någon typ av propaganda-imperativ; utan egentliga ekonomiska kalkyler har många företag antagit en förmyndarmentalitet. Att ta marknadsandelar i forna kolonier anses i sig vara nyckeln till ekonomisk och social utveckling. Låt oss ta Indien som exempel, som trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, har usla hälsotal för hundratals miljoner indier. ”Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren” Amartya Sen, som tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen. Han menar vidare att den indiska politiken har hakat på västvärldens ”story telling” kring hur ekonomisk tillväxt i sig är en social tillväxt.

Har Europa tagit tag i sin rasistiska historia? Har Europa förmågan att se arvets påverkan på exempelvis sin handels­politik? Eller är det samma enkla teorier som idag styr Europas framtåg i och med globaliseringen? Oavsett vad svaret blir, är risken alldeles för stor och påtaglig för att vi nu ska släppa debatten. Rasismen i Europa har traditionellt och väldigt länge behandlats som en blödarsjuka som snabbt botas med enkla plåster. Nu räcker det, nu rycker vi bort plåstret för att sätta igång med en ordentlig behandling!

Parul Sharma

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.