Nadine Gordimer skrev för förändring

23 augusti 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Nadine Gordimer. Illustration: Emma Lundström

KULTUR. Hur talar människor med varandra i ett samhälle som präglas av rasistiskt våld och politiskt förtryck? Vad gör ett förtryckande system med den personliga moralen och med kärleken? Kort och gott: hur är det möjligt att leva under apartheid? Nadine Gordimer försökte, under ett helt liv, att beskriva det Sydafrika hon kände.

Läser just nu en novellsamling. Jump: And Other Stories. De flesta av historierna kliar ilsket på medvetandet. Som den om den vita familjen i det fina villaområdet. Två föräldrar, en son, en katt och en hund. Familjen vet att det pågår upplopp i en annan del av staden och därför blir de alltmer måna om säkerheten. Grind. Larm. Mur. Högre mur. Sylvassa stålbitar i ett virrvarr högst upp på den höga muren. Det slutar med att sonen, ovetande om den sista säkerhetsåtgärden, ska leka att han tar sig över ett hinder. Det blir bara slamsor kvar.
Trots att samlingen har mer än tjugo år på nacken är det inte alls svårt att koppla historierna till det samhälle vi har idag, både i Sverige och i många andra länder. Ett samhälle där vi tror att vi med murar och ståltråd kan stänga ute människor som har det svårt. Stänga ute de som inte har den ekonomiska makten, inte har rätt färg på huden.

Novellsamlingen är skriven av Nadine Gordimer. Den sydafrikanska författaren och Nobelpristagaren gick bort i juli i år. Det hon lämnar efter sig är en ofattbar mängd romaner, novellsamlingar och pjäser som med en ofta grym skärpa beskriver det land hon levde i och försökte förstå och förklara i hela sitt liv. Både under och efter apartheid.
Hennes böcker är som skönlitterära vittnesmål om en högst reell verklighet. Flera av dem bannlystes av apartheidregimen. Hon var för radikal. Hon trotsade lagen och blev vän med svarta. Hemliga möten hölls i hennes hem. Hon stödde öppet befrielserörelsen och gick med i ANC när det fortfarande var förbjudet. Hon gömde ANC-ledare och beskrev hur apartheidsystemets vedervärdiga kontroll tog sig uttryck både i privatlivet och i offentligheten. Hon skrev för förändring, en förändring som makten inte ville ha.

Jag har alltid uppfattat Nadine Gordimer som en genomgående, rakryggad författare. Hon hade ett slags benhårt skimmer omkring sig. Obrytbar. Outtröttlig i sitt flödande skrivande.
Förra året råkade jag av en händelse läsa A world of Strangers från 1958. Den är som ett fönster in i ett liv fyllt av frågetecken och förvirring kring ras, identitet och klass. Trots att huvudpersonen har svårt att hitta sin egen skärpa och lätt hamnar ur fokus, är de förmedlade bilderna av en skev värld glasklara.
I brittiska tidningen The Guardians dödsruna över författaren står det bland annat att ”Samtidigt som det är helt korrekt att påpeka att hennes verk fokuserade på förhållandet mellan raserna, så är hennes varsamma undersökande av vad som händer med människor som lever under den press som skapas av de rådande maktstrukturerna en större bedrift, den av en författare som känner av de stora rörelserna i historien och dessas inverkan på samhället”.
A world of Strangers var bannlyst i tolv år.

Hur påverkas din själ, dina tankar och ditt sätt att tala om saker av att du har den härskande hudfärgen i ett land präglat av kolonialistiskt tänkande, av apartheid? Nadine Gordimer kunde ge oss svaret. Hon ska ha sagt att varje vit sydafrikan måste födas två gånger: den andra gången in i medvetenheten om den grundläggande rasism de till att börja med tog för given.
Nadine Gordimer föddes, för första gången, 1923 i en liten gruvstad utanför Johannesburg. Hennes föräldrar var judiska immigranter. Modern från London. Fadern flydde pogromer och fattigdom i Lettland. Hemmet var sekulärt. De hade det gott ställt. Nadine Gordimer började skriva tidigt. Publicerades redan som femtonåring. I samband med Sharpevillemassakern 1960 greps hennes bästa vän vilket radikaliserade henne nämnvärt. 1991 mottog hon Nobelpriset i litteratur som första sydafrikan.

Nadine Gordimer menade att noveller är koncentrerade, har integritet och är kompromisslösa. De orden duger också bra till att karaktärisera många av hennes egna. De går inte att komma undan. Författarens liv som politisk aktivist finns invävt i dem. Det var inte bara apartheidregimen hon kämpade mot under sitt långa liv. Hon var emot diskriminering av alla slag, mot censur och statlig kontroll av information. Hon engagerade sig i kampen för att stoppa spridningen av hiv/aids och för att de smittade ska få bra vård. När Fidel Castro blev sjuk 2005, var hon en av de sex Nobelpristagare som skrev ett öppet brev till USA där de uppmanade stormakten att inte försöka destabilisera Kubas kommunistiska regering.

Efter apartheidregimens fall ändrade Nadine Gordimers böcker till viss del karaktär. Hon började bena ut de moraliska och politiska dilemman som människorna stod inför när förtryckarsystemet till slut förlorade sin kontroll. Hon menade att det måste ske en medvetandeförändring, inte bara ett regimbyte.
Nadine Gordimer blev 90 år gammal. Hon dog i sömnen och lämnar bakom sig över tvåhundra historier åt oss som är kvar här i verkligheten.

Text och illustration:
Emma Lundström

Fakta:
Nadine Gordimers första roman, The Lying Days, publicerades 1953. Hennes sista litterära verk, No Time Like the Present, utkom 2012.
Tre av hennes mest kända verk om Sydafrika under apartheid är The Conservationist från 1974, Burger’s Daughter från 1979, och July’s People från 1981.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.