Italien till cykel: Panorama och prostitution

11 augusti 2014

Förstasidan, Kultur, På plats, Reportage

Rom till Palermo. Foto: Emma Lundström

REPORTAGE. Fötterna på pedalerna. Händerna på styret. Hjälmen på huvudet. Vattenflaskorna fyllda. Väskorna fastspända. Allting på sin plats. Däckens kontakt med asfalten vibrerar i kroppen. Musklerna njuter av att vara i rörelse igen. Rom har vi lämnat bakom oss, siktet är inställt på Palermo, Sicilien. 120 mil bort. Vi har tre veckor på oss. Vad som helst kan hända.

Att cykla är att leva lite extra. Känna blodet pumpa genom musklerna. Utmana kroppen. Inse hur mycket ansträngning den klarar av. Samtidigt se, uppleva, andas in, överväldigas av omgivningarna. Vara mitt i. Utan skyddsmurar. En intensiv närvaro i det som sker. I alla skiftningar. 120 mil låter långt i tanken. Ändå känns det som att det gick oändligt fort när milen väl sitter i benen istället för i huvudet. Just för den där närvaron. Den som krävs för att vi ska klara oss. Genom hysterisk mycket uppför och svindlande mycket utför. På de övertrafikerade, trånga serpentinvägarna, motortrafiklederna, genom farliga och mindre farliga områden, genom åskväder och smältande hetta, och genom långa, svarta tunnlar där lastbilarna susar förbi på någon millimeters avstånd.

Cyklarna anländer någorlunda välbehållna till Leonardo Da Vinciflygplatsen utanför Rom. Det är själva förutsättningen. Snart är vi ett med dem, de blir våra förlängda kroppar. De väntar på oss när vi kastar oss i Medelhavet för att svalka våra överhettade kroppar. De står tysta invid tältet om nätterna medan vi sover som utslagna tills vi vaknar av värmen. De håller ihop och klarar av. Kräver nästan ingenting, lite olja då och då, lite extra luft i däcken. Men inte en enda punktering. Trots allt krossat glas. Alla skarpa hål i asfalten. Allt slitage. Det är lätt att bli såld på cykling. Lätt att få blodad tand. Svårt att sluta när du väl har börjat.

Ciao! Buongiorno! Forza! Salve! Bravo ragazzi! Skickligt ungdomar! ropas det av och till utefter vägarna när vi passerar. Italien är ett cyklingsland, men som långfärdscyklister är vi ändå udda, lite exotiska. Som skepp som stävjar fram i maklig takt i förhållande till träningscyklisterna som susar uppför och utför likt racerbåtar med sina slimmade klubbkläder och tunna hojar.
Vi cyklar inte långsamt, men vi tar tid på oss. Vi stannar och köper frukt och bröd. Stannar och låter utsikterna gå in i oss. Stannar och fyller på kristallklart vatten ur kranar i bergsbyar dit vi i efterhand inte förstår hur vi har lyckats ta oss. Orkat ta oss. Ibland tar uppförsbackarna aldrig slut. Ibland befinner vi oss i kvällssolen alldeles nedanför den absoluta toppen av ett berg med bara koskällor och fårklockor som sällskap. Och doften av ljung. Ibland rasar vi utför i skymningen med händerna på bromsen och lätthet i kroppen.

Det som tar på krafterna under cyklingen är egentligen inte den fysiska ansträngningen, det är annat. Sådant som gör psykiskt ont.
Som de vägsträckor där unga kvinnor står uppradade, till synes med sporadiska mellanrum på några hundra meter. Till försäljning. Kvävande hetta för den som står still. Avgaser. Ibland stanken från brinnande sophögar.
De rättar till kläderna. Sträcker på sig. Drar upp klänningen och visar benen. Vänder rumpan ut mot vägen. Svankar. Putar med brösten. Eller hänger med axlarna, visar sin trötthet. Vi kommer ju ändå på cykel, vi är inga kunder. Kunderna kommer i bil. De saktar in, utan att skämmas. Plockar upp. Släpper av. Det där tillrätandet av kläder. Bildörren som stängs. Rivstart. Försöker förstå hur det kan vara något någon kan vilja göra. Hur de som köper kommer överens med sig själva om att de har rätt att behandla en annan person på det sättet.

Men vi är i ett land där kvinnorna är antingen eller. Madonnor eller horor. Det är så fruktansvärt tydligt. Dubbelmoralen går att kräkas på. Det måste vara väldigt svårt att växa upp med en annan sexuell läggning än den allmänt accepterade i södra Italien. Där ska män vara MÄN. Kvinnor måste vara KVINNOR. Macho respektive förförisk men sedesam. Rollerna är ibland patetiskt, skrattretande övertydliga.
En kvinna med håriga ben, på cykel, med långt mörkt hår. Det väcker förvåning, skapar förvirring, går inte ihop. Passar inte in i mallen. Men det finns ändå alltid dem som inte bryr sig, män som kvinnor. Som tar en människa för en människa, vänder sig till ögonen och talar till personen, inte till könet.

Det finns också andra som står eller sitter längs vägarna medan bilarna bränner förbi. Som också måste sälja sina kroppar, fast på ett annat sätt. Svarta män som väntar på något. Förmodligen tillfälligt påhugg. Sopbränning eller jordbruksarbete. Flyktingar. Alltfler ju längre söderut vi kommer. Lampedusa ligger inte långt bort.

Trots allt det tunga, som är svårt att hantera, att förhålla sig till. Trots prostitutionen, fattigdomen, sopbergen. Könsrollerna. Allt det som gör att jag vill slåss och skrika högt, sticka hål på bildäck och skaka vett i folk, i förtryckarna. Så är det en otroligt innerlig, intensiv, härlig, svettig, adrenalinpumpande, spännande och gladlynt upplevelse att färdas på cykel genom Italien.
För att det finns det andra också. Människorna som är nyfikna. Som frågar, på italienska, blir imponerade, på italienska, erbjuder en hjälpande hand, låter oss få billigare boende, ger bort en paprika, ger bort bröd, ger ett vänligt ord på vägen, vill väl.
För att det kittlar att inte veta var vi ska slå upp tältet om kvällen. Att leta sig fram. Att ta det som det kommer. Att vara öppen för möten. Att inte oro sig i onödan. Att känna solen och saltvattnet i skinnet om kvällen precis innan sömnen när campingens barnunderhållning pågår som bäst och musiken blandas med ljudet från cikadorna och dyningen som rullar in mot stranden några meter bort.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.