Italien till cykel: Allmänningsbrist i maffialand

16 augusti 2014

Förstasidan, Kultur

Mark som beslagtagits från maffian. Foto Emma Lundström

KULTUR. Accesso vietato. Överallt står det. Tillträde förbjudet. Ibland cyklar vi mil efter mil längst den italienska kusten på väg från Rom till Palermo utan att hitta en enda allmän badplats. Allmänningarna är på det hela taget utrotningshotade i Italien. De som finns är illa skötta. Blir lätt sopberg. Soporna får oss att tänka på maffian. Vi tar vägen genom deras områden. Namnen ringer i huvudet: Camorran, ’Ndranghetan och Costa Nostra.

Spiaggia Libera står det på ett slitet plakat. Vilken lycka! Vi låser cyklarna, byter om, hakar av värdesaksväskorna och tar sikte på havet. Sanden är het. Stranden är fullproppad. Här är parasollen olika och strandförsäljarna många. Den gamla träspången är trasig. Det har funnits en dusch, ett stålrör sticker fortfarande upp ur marken. Till höger och vänster finns det avspärrningar. Bortanför avspärrningarna står likadana solstolar och parasoll uppradade. Betalstränder. Med fungerande duschar och toaletter, utan skräp.
Flyter i det salta vattnet. Kroppen slappnar av. Benmusklerna njuter av svalkan. Väl i havet kan ingen hindra oss från att simma åt vilket håll vi vill. Vi pratar om att det känns som att den entreprenöriella verksamheten långsamt kväver allmänningarna. De som sitter med den ekonomiska makten i samhället har inget intresse av att hålla dem i gott skick. Ju sämre de är, desto bättre för entreprenörerna.

En annan sak när det gäller allmänningarna är soporna. Att cykla längs den italienska västkusten är att ständigt slås av det varierade, storslagna landskapet. Men också på de vackraste platserna ligger drivor av skräp. Som om alla bara dumpar kartonger, flaskor och plastförpackningar genom bilfönstren. Som om ingen bryr sig om att ta hand om de få platser som ändå kan räknas som allmänna; vägrenarna, rastplatserna, utsiktspunkterna. Inte ens längs den tokigt vackra Amalfikustens fantastiska serpentinvägar hålls det rent. Förmodligen just för att nästan ingenting är allmänt. För att nästan allting är privat.
Det är därför vi bara tältar på campingar. Allemansrätten är som en osannolik dröm ur ett italienskt perspektiv. Och detta att värna om det allmänna.

Sopbergen är ändå inte så omfattande som de var för några år sedan, då det rådde undantagstillstånd i Neapelbukten på grund av att det låg sopor överallt. Maffian hade hand om hanteringen och dumpade soporna där de kom åt. Till viss del verkar det fortfarande vara fallet. Bestämmer mig för att läsa Roberto Savianos böcker, där han bland annat beskriver hur maffian har gjort avfallshantering till en lukrativ marknad och om den symbios som har etablerats mellan industrin i norr, som vill ha billiga lösningar för sitt miljöfarliga avfall, och maffian. Bestämmer mig också för att läsa Tomas Lappalainens bok Maffia.

Men det är kanske ändå inte helt och hållet maffian vi ska skylla på för alla enorma sophögar. Det borde snarare vara privatiseringseländet. Detta att allting läggs ut på entreprenad. Det är ju den italienska staten, eller varje områdes myndigheter, som har låtit sophanteringen gå till dem som kan tänka sig att ta minst betalt för sysslan. Som tillåter att det som sker sker. Maffian kan tänka sig att ta riktigt lågt betalt, eftersom de inte planerar att ta hand om soporna när de väl hämtat upp dem. De gör helt enkelt det de är bra på.

Vi cyklar genom de mest maffiatäta områdena i Italien. När vi talar om maffian benämner vi den som ”den organiserade brottsligheten”. För att slippa trubbel. På allvar. Det känns som att det är en god idé. Den är en ytterst närvarande kraft. Ett märkligt fenomen. Ett slags bevis på att den italienska staten inte lyckats riktigt i sitt enande och inte heller fungerar särskilt bra.
När vi pausar för att ta en titt på kartan i en ruffig stadsdel i Camorrans Neapel blir vi varnade av två civilklädd poliser på patrull, med vapnen halvt synliga under överdragsjackorna och allvarsamma ansikten.
Vi förklarar att vi är på väg till Pompeji. De förklarar att vi befinner oss i ett farligt område och att vi inte borde stanna här. Vi far vidare. Ingenting händer. Det är kvällning och mjukgult solsken och söndag. Det har satts upp girlanger mellan lyktstolparna vid ett torg. Det verkar som att det ska bli fest. En hund hugger efter cykeln. Dryper av när jag tvärbromsar. Talesättet ”se Neapel och sedan dö” gäller inte för oss. Malarian härjar inte som den gjorde när romarna reste söderöver. Vi kan lugnt lämna staden.
Somnar i tältet på campingen alldeles invid Pompeji, med vetskapen om att Vesuvius vilar inom synhåll.

Ta tåget från Paola till San Giovanni och ta färjan till Sicilien därifrån. Det är bara industrier och trist landskap däremellan, uppmanar oss en vänlig familj som vi bor hos i en bergsby i Cilentoregionen. Men vi är inställda på att cykla hela vägen. Tänker inte ge upp halvvägs.

Kalabrien är kargare, hårdare, men också strålande. Här härskar den beryktade ’Ndranghetan som omsätter många miljarder euro varje år. Framförallt genom internationell droghandel, men också beskyddarverksamhet, prostitution, korruption och fiffel i byggbranschen. Vi passerar många öde, antingen halvrivna eller halvfärdiga fabriker, ofta mitt i ingenstans.
Det ska finnas sådana byggnationer med källare där kinesiska immigranter syr kläder sexton timmar om dygnet. Ett utbyte mellan den italienska och den kinesiska organiserade brottsligheten. Slaveri.
Vi passerar många klädaffärer med kinesiska röda lyktor utanför. Billighetsaffärer. Förmodligen är det samma kläder i de vanliga butikerna, samma dåliga arbetsförhållanden, bara inte lika uppenbart, och kanske inte i Italien utan i Bangladesh.

Vissa småstäder känns slutna, nästan fientliga, andra tvärtom. Ibland blir det uppenbart att det pågår olagligheter i trakten, även om inget märks på ytan. På väg mot Zona Industriale rullar vi genom till synes lugna odlingsområden med vidsträckta olivlundar. Det är nästan ingen trafik, men den som är består uteslutande av polisbilar av olika slag. Trafikpolis, lokalpolis, militärpolis. Det finns minst fem olika sorter. Det är vi, polisbilarna och olivlundarna. Ett och annat får.
Det är sista kvällen på fastlandet och med sju mil i benen börjar vi ta sikte på sovplats. Sju kilometer till Vibo Valentia. Vi trampar på. Det börjar gå uppför. Och uppför. Och ännu mera uppför. Femhundra höjdmeter senare är det inte mycket kvar av oss. Det är inte det högsta vi cyklat, men definitivt den mest brutala snittlutningen. Den natten sover vi som utslagna i en källare högst upp i stan. Nästa dag tar vi båten till Sicilien. Messinasundet glittrar.

Med vinden i ryggen glider vi fram. Badar i vågor. Äter god mat. Tar vara på de sista dagarna. I Cosa Nostraland. Förut den största maffian i Italien. Romantiserad i filmer. Mytomspunnen. Hämndkultur. Hatkultur. En egen stat i staten. Ett eget rättssystem. Ett förtryckarsystem. Med många mord på samvetet. På en skylt vid ett inhägnat och ödsligt område i utkanten av en liten by ser vi en skylt där ett ord slår oss i ögonen: mafia. Vi listar ut att det står att marken har beslagtagits eftersom den varit maffians egendom. Det finns en italiensk lag som gör det möjligt, om ägaren inte kan bevisa att marken, eller andra tillgångar, förvärvats på lagligt sätt. Det är meningen att det beslagtagna ska användas för sociala ändamål eller säljas. Men det är inte helt lätt. Folk är rädda för repressalier från maffian, av naturliga skäl.

Trampar in mot Palermo i storm. Himlen är mörk, vinden viner. Förorterna är slitna och nedgångna. Det brinner eldar i plåttunnor längs vägen utmed havet. Undergångsstämning. Vi kämpar oss framåt. Motvind. Trötta ben. Två pojkar försöker springa ikapp med oss. Vi utbyter några skrattande ord. De ger upp efter ett tag. Vi fortsätter. Ska ta oss till närmaste lilla stad. Lycka när vi hittar ett Bed & Breakfast.
This is unusual weather, det här är ovanligt väder, det är som vinter för oss, säger kvinnan som har det. Hennes 81-åriga, minimala moster som kommer och städar upp i trädgården efter stormen nästa morgon kallar mig för la bella piccolina ragazza. Hon måste sträcka sig upp för att nypa mig i kinden.

Flygplatsen vi är på väg mot hette tidigare Palermo Aeroporto. Numera heter den Falcone-Borsellino. Vi passerar lite nedanför den plats på motorvägen där domaren Giovanni Falcone sprängdes till döds i sin bil tillsammans med sin fru och tre poliser den 23 maj 1992. Idag finns där ett minnesmärke.
Vi pratar en hel del om Falcone. Och om Paolo Borsellino, också han domare, också han mördad i ett bombdåd, strax efter Falcone. I båda fallen rörde det sig om hämndaktioner från maffian. Giovanni Falcone ägnade större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att bekämpa Cosa Nostra och den rättsliga korruptionen kopplad till den. Han var drivande i de så kallade Maxirättegångarna i slutet av 80-talet. 1 400 mafioso stod åtalade och för första gången var de fällande domarna många.

Stormen har gjort havet vilt. Vi badar i höga, sugande vågor. Tar adjö av Sicilien. Av Italien. Sätter oss på cyklarna och trampar mot flygplatsen. Hittar ett sätt att ta oss runt och in, trots att det egentligen är byggt så att det bara ska gå att komma från motorvägen. En stor hund vaktar en soptipp, bryr sig inte om oss. En liten hund kastar sig ut från en trädgård men når inte upp till tramporna. Vi blev varnade för hundarna på Sicilien av en annan långfärdscyklist i en uppförsbacke utan slut på fastlandet. Cyklisten hade tagit med sig pepparsprey och träpåk. Vi har klarat oss utan. Inne på flygplatsen packar vi ihop väskor och tält i svarta plastsäckar. Tejpar runt många varv. Snedställer styrena och släpper ut luften ur däcken. Saknar redan cyklingen när vi kliver ombord på planet.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.