Internationalen och Irak – en kritisk kommentar

22 augusti 2014

Debatt, Opinion

isis

DEBATT:

Vilka slutsatser bör dras av Islamiska statens (IS) spektakulära framgångar och vilda framfart särskilt i Irak? Hur bör vi ställa oss till utvecklingen i Syrien-Irak?

I Internationalen nummer 33 (15 augusti 2014) försöker man utan att lyckas ge svar på sådana frågor, dels i en ledare, dels i en signerad artikel.

Ledaren1 börjar med att tala om Islamiska Statens (IS) framgångar i Irak, men övergår snabbt till att sätta Syrien i fokus. Jag tycker nog att IS framfart i Irak (som lett till en katastrofal flyktingsituation, regeringskris i Bagdad, häftiga strider mellan IS och kurdiska styrkor understödda av amerikanska bombningar, osv) förtjänar en utförligare behandling, inte minst därför att skräcken för IS förmodligen kommer att leda till ändrade allianser i regionen m m – det plötsliga stödet till kurderna från flera håll är bara ett exempel på det (vi kan komma att få se mycket stora omkastningar här).

Ledaren försöker heller inte ställa den svåra men mycket viktiga frågan om hur man ska itu med IS.

Däremot läggs stor vikt vid USA:s roll:

”Organisationen bör på flera sätt betraktas som USA:s draksådd i det så kallade ”kriget mot terrorismen”. I missnöjet och desperationen som växt i spåren av USA:s – och även Rysslands – angrepp och stöttande av korrupta marionettregimer är det just de krafter man säger sig vilja bekämpa som växer. När Isis väl etablerat sig har det visat sig vara sekulära rebeller i Syrien och Kurdistan som utgjort det hårdaste motståndet, utan något materiellt stöd från Väst.

Att NATO [???] agerar på det viset är ingen slump. Såväl despoter och imperialister betraktar alltid det sekulära motståndet som det största hotet mot deras intressen. USA har gång efter annan krossat sekulära rörelser och i tomrummet efter dem fött fundamentalistiska – som visat sig vara ett lika stort hot mot USA:s intressen, men samtidigt helt igenom politiskt reaktionära.”

Det är helt riktigt att USA i Mellanöstern spelat en reaktionär roll, men f ö hamnar argumentationen snett.

Låt oss börja med att reflektera kring frågan om USA har varit emot stöd till den sekulära oppositionen i Syrien? Är det verkligen så? Nej!

USA har tvärtom hela tiden stött denna opposition – som ingått i Nationella koalitionen och Fria Syriska Armén (FSA). Det har inte funnits några politiska hinder för detta, eftersom de som dominerat dessa organisationer inte alls stått för någon radikal sekulär vänsterpolitik (i ekonomisk eller social mening) – vilket USA givetvis inte skulle stödja. Men sådana grupper har hela tiden varit mycket marginella och därmed inte utgjort något problem. Nej, det faktum att USA:s militära stöd har varit halvhjärtat har andra orsaker.

För det första så har USA inte velat ingripa i kriget direkt, vilket hänger samman med bak­grundshistorien som vi inte behöver diskutera närmare här (erfarenheterna av Afghanistan och Irak, kaoset i Libyen). Och om man inte vill intervenera militärt med egna styrkor, då återstår att stödja krafter på plats. Men även här har USA hamnat i bryderi.

Där har vi t ex problemet med att definiera och lokalisera de grupper som man vill rikta stödet till (vilka är de och hur kan man nå dem i det kaos som råder?). Vi vet ju att det även i den lösliga paraplyorganisationen FSA har ingått jihadister, och dom vill USA inte förse med vapen. Till detta kommer att Washington inte heller haft förtroende för de icke-islamistiska grupperingarna, utan fruktat att militär utrustning ändå till slut ska hamna hos radikala isla­mister (det är bl a detta som gjort att USA inte velat förse rebellerna i Syrien med avancerade vapen, t ex luftvärnsmissiler).

Och farhågorna att amerikanska vapen kan hamna i ”fel händer” är inte gripna ur luften, vilket illustreras på ett slående sätt i Irak, där den av USA upprustade irakiska armén flydde hals över huvud, lämnande mängder av utrustning till IS.

Och även i Syrien har vapen avsedda för FSA hamnat hos islamister, t ex det stora vapenlager som förra hösten beslagtogs av den fraktion som bröt sig ur FSA och gick med i den Saudi­arabien-stödda Islamiska fronten2, vilken inte bör förväxlas med Islamiska Staten, IS (IS har f ö inte rötterna i Syrien, utan i Irak – se faktarutan om Islamiska Staten nedan).

Vidare: Är det verkligen sant att ”sekulära rebeller i Syrien” stått för det viktigaste motståndet mot IS?

Nej, det är inte riktigt, eftersom de sekulära rebellerna i Syrien (åtminstone utanför de kurdiska områdena) idag spelar en liten roll i den väpnade kampen (mot Assad) – den domineras i stället av islamister av olika slag – och det viktigaste motståndet mot IS har Islamiska fronten stått för.3 Men även Islamiska fronten har haft problem och försvagats, bl a genom avhopp till IS.

När det gäller såväl Irak som Syrien, så har IS inhöstat stora framgångar under senaste tiden. Givetvis finns motstånd, men det är ofta enbart lokalt, vilket gör det möjligt för IS att krossa motståndarna bit för bit (t ex rapporterade Aftonbladet 16/8 att IS under de två gångna veckorna avrättat 700 medlemmar i en klan i provinsen Dair al-Zor i östra Syrien). Uppenbar­ligen måste motståndarna till IS samverka för att kunna stå emot.

Ledaren avslutas med orden: ”Det är sekulära demokratiska rörelser som utgör de viktigaste krafterna mot reaktionära islamister. De progressiva krafter som finns förtjänar allt vårt stöd, hur svaga de än må vara för stunden.”

De vore bra om det vore så, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Vilka är f ö dessa ”sekulära demokratiska rörelser”? Hur kan och bör vi stödja dem? Och är fortfarande väpnad kamp ett vettigt alternativ för deras del?

Är det inte dags att inse att det gått åt h-e och att situationen kräver en annan politisk inriktning? Undertecknad och flera med mig har länge försökt säga att lösningen inte varit fortsatt krig (som i Syrien huvudsakligen gynnat Assad å ena sidan och extremistiska islamister å den andra), utan att det enda som på ett avgörande sätt skulle ha kunnat skapa förutsättningar för att radikalt förbättra situationen hade varit att få stopp på striderna, dvs en vapenvila. Detta scenario är dock idag, efter IS framgångar, mycket svårare att åstadkomma än tidigare. Samtidigt: om man inte på sikt kan uppnå det, ja då är framtiden för Mellanöstern mycket dyster för att uttrycka det försiktigt.

Men något sådant står inte i ledaren.

Och inte blir det bättre med artikeln ”Amerikanskt misslyckande gynnar islamister”4, som avslutas så här:

”I Irak har USA:s inblandning lett till ett mångårigt stöd åt Maliki-regimen som splittrat Irak och underblåst missnöje som ISIS kunnat utnyttja. En utveckling som nu lett fram till att USA tvingas bomba sina egna vapen som ISIS erövrat.
Så gick det när USA vägrade hjälpa de demokratiska krafterna i regionen. Skrämmande är att såväl extremhögern som stora delar av vänstern i Sverige och i Europa spelat med i detta stöd för diktaturen i Syrien.”

Dessa rader andas uppgivenhet och försök att hitta syndabockar i stället för att påvisa en fram­komlig väg för att bryta den onda cirkeln. Eller anser artikelförfattaren att lösningen är ett aktivt USA-ingripande och påtryckningar från vänstern för att åstadkomma det?

Resonemanget i de två styckena hänger inte ens ihop logiskt. Det som sägs är självmot­sägande:

1) USA:s politik i Irak har lett till katastrofen där.
2) Katastrofen i Syrien beror på att USA inte stött de demokratiska krafterna där.

I båda fallen pekas USA ut. Men hur kan man förvänta sig att USA skulle kunna spela en progressiv roll i Syrien, när USA inte gjort det i Irak?  Vad säger att ett större amerikanskt ”engagemang” i Syrien skulle ha lett till något positivt? Vad menas egentligen med att ”hjälpa de demokratiska krafterna”? Hur? Med vapensändningar? Bombningar?

Den logiska slutsatsen är i stället att USA:s politik är en av huvudorsakerna till att det idag ser ut som det gör i hela regionen. Med andra ord: USA är en del av problemet, inte lösningen.

Var har överhuvudtaget USA:s inblandning gett positiva resultat? I Afghanistan, Pakistan ….? Eller vill någon hävda att dagens Libyen ser särskilt upplyftande ut? Och hur ser det ut i de övriga staterna i regionen – Bahrain, Yemen… Libanon och Jordanien, vilka är de troliga framtidsperspektiven för dessa idag? För att inte tala om Israel-Gaza-Palestina…

Och när har USA försökt göra något åt sin allierade Saudiarabien som fungerat som en regional reaktionär världspolis, samtidigt som den ytterst reaktionära saudiska diktaturen i praktiken stött islamistiska grupperingar ekonomiskt, ideologiskt och på andra sätt? Och där inte saudiska regimen fungerat som penningpåse, där har andra rika saudier stigit fram – detta gäller både al-Qaida och IS (den senare är dock i dag i stort sett oberoende av utländskt ekonomiskt stöd).

Om all historisk erfarenhet säger oss att amerikansk inblandning inte leder till något gott, varför då underblåsa falska förhoppningar i stället för att ståndaktigt klargöra att man inte kan förvänta sig något positivt från USA, utan att man måste lita till egna krafter.

Martin Fahlgren

 

Fakta om Islamiska Staten (IS).

Den ursprungliga gruppen bildades 2004 i Irak under namnet Jama’at al-Tawhid wal-Jihad (Organisationen för monoteism och Jihad). 2006 gick den samman med flera mindre irakiska rebellgrupper i en paraplyorganisation kallad Mujaheddins konsultativa råd och hösten samma år med ytterligare fyra andra grupper, varefter man antog namnet Dawlat al-‘Iraq al-Islamiyya eller Islamiska staten i Irak.

I april 2013 gick gruppen in i Syrien och bytte då namn till Islamiska staten i Irak och Levanten, även känd som Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS).
Organisationens mest kände ledare är Abu Bakr el-baghdadi.

2 Om FSA och Islamiska fronten se Aron Lunds artiklar Om Fria Syriska Armén och Islamiska frontens politik

3 Just när jag håller på att slutredigera denna artikel (21/8) för publicering på marxistarkivet så får jag kännedom om en aktuell artikel – As IS advances, Syrian rebels reinforce northern strategic town – som handlar om att IS förbereder en attack mot staden Marea, som är ett viktigt fäste för Islamiska fronten.

4 Artikeln finns i sin helhet här: Amerikanskt misslyckande gynnar islamister

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.