”Ett människoliv är ganska billigt i Sydafrika”

22 augusti 2014

Fokus, Förstasidan, Intervju

Dick Forslund. Foto: Emma Lundström

FOKUS. Sydafrika. Efter Nelson Mandelas död är det lite som att Sverige tappat intresset för det stora landet på Afrikas sydspets. Landet som vi en gång var så nära knutna till. Som vi kämpade för. Samtidigt befinner sig Sydafrika mitt i en politisk och ekonomisk brytningstid. I glödhett läge. Det berättar ekonomen, forskaren och utbildaren Dick Forslund, bosatt i Kapstaden sedan 2008.

I juni förra året träffade vi Dick Forslund på ett café i Gamla stan för ett samtal om Sydafrika och ANC, om övergivna politiska ideal, demoralisering och korruption. Och om en ny vänsterrörelse, Democratic Left Front. Då låg Nelson Mandela på sin dödsbädd och fackföreningsrörelsen COSATU:s generalsekreterare, Zwelinzima Vavi, hade just blivit suspenderad – avstängd i väntan på utredning av eventuella oegentligheter. Det var också mindre än ett år sedan massakern i Marikana då polisen mejade ner 34 strejkande gruvarbetare och skadade åtskilligt fler.
Nu är Nelson Mandela död och Zwelinzima Vavi återinsatt på sin post, efter kraftiga påtryckningar. En kommission utreder Marikanamassakern och ett nytt vänsterpopulistiskt parti har tagit plats i parlamentet efter vårens nationella val. Dick Forslund är återigen på besök i Sverige. En liten paus från det hektiska livet i Sydafrika där han befinner sig mitt i den politiska hetluften. I sin roll som ekonom på aktivisttankesmedjan Alternative Information Development Center, AIDC, i Kapstaden.

Dick Forslund har följt de senaste årens utveckling på nära håll. Han berättar att det var det nya metallfacket NUMSA, National Union of Metalworkers of South Africa, som under hösten tog upp striden för att häva Zwelinzima Vavis avstängning som de menade främst var politisk. Metallfacket attackerar den ANC-trogna högern inom COSATU och anklagar den för att göra fackföreningsrörelsen helt tandlös i förhållande till ANC och Kommunistpartiet, som COSATU är i allians med sedan 80-talet.
NUMSA kräver att fackföreningsrörelsen ska bryta med regeringens högerpolitik. Något som utvecklats till ett krav på att bryta alliansen:
– De hade sin specialkongress i december. En historisk kongress. Där beslutade man sig för att inte stödja ANC i det nationella valet som var nu i maj, utan istället undersöka möjligheten att bilda ett nytt arbetarparti. Detta utlöste en våg av skitprat och attacker från ANC. Och även politiska mord. Tre av NUMSA:s ledare i KwaZulu-Natal blev mördade för bara någon vecka sedan.

Massakern i Marikana i augusti 2012 var en sorts vattendelare i sydafrikansk politik menar Dick Forslund. Massakern ledde till det nya gruvfacket AMCU:s uppgång och det gamla gruvfacket NUM:s totala kollaps då runt 100-150 000 medlemmar från platinagruvindustrin gick över till AMCU som kräver en minimilön på 12 500 rand i månaden. Ett krav som är symboliskt och som också var en del av den fem månader långa gruvstrejken tidigare i år.
– På NUMSA:s kongress visades filmen Miners Shot Down som inte har visats i sydafrikansk TV. Den är en förkrossande vederläggning av regeringens och polisens version av vad som hände vid Lonmins gruva i Marikana, att de försvarade sig mot gruvarbetarna som attackerade dem. Man ser på filmen att folk bara mejades ned, säger Dick Forslund och berättar att när kongressen öppnade nästa morgon så gick de 1 200 delegaterna in med en hundra rand i näven och sjöng ”Zuma måste avgå på grund av Marikana”:
– Det är brytningen i sydafrikanska arbetarrörelsen.

ANC tål inte kritiken och bedriver nu förtalskampanjer mot NUMSA. Dick Forslund beskriver debattnivån som våldsam. En våldsamhet som ibland också tar sig uttryck i fysiskt våld:
– Det är sådana motsättningar inom COSATU nu, och inom hela det sydafrikanska samhället. Det är ett propagandakrig som pågår. Det spelar ingen roll vad man gör, ändamålen helgar medlen. Man kan säga vad som helst om andra. Ibland spiller det över i mord. Politiska mord förekommer redan nu i ANC.
Den självklara frågan som uppstår: reagerar inte folket?
– Självklart. Men det är en slags ”hundarna skäller, karavanen drar vidare”-mentalitet. Ett människoliv är ganska billigt i Sydafrika. Det sker politiska mord med jämna mellanrum. Av strategiska orsaker, som för att attackera NUMSA, eller av småaktiga skäl, som att man vill behålla sin plats i kommunfullmäktige, eller ett entreprenadkontrakt., säger han och förklarar att entreprenadkontrakten är centrala eftersom allt läggs ut på entreprenad:
– Det hänger samman med ANC:s ekonomiska politik och det är det som är grunden till hela korruptionen och rötan i ANC, där JAS-affären bara är ett exempel, om än ett viktigt och dyrt.

Dick Forslund förklarar att den ekonomiska politiken i landet präglas av nyliberalism och av att ANC-regeringens försök att bygga en svart fraktion av kapitalistklassen.
– Man ska avrasifiera kapitalismen, men vad man egentligen gör är att man avrasifierar den härskande klassen. Fast inte heller det lyckas man med. Istället bygger man en del av den härskande klassen som definieras av sin etnicitet, av sin hudfärg. Det leder till en ekonomisk konflikt mellan det vita och det svarta kapitalet.
Det finns en lagstiftning som ska underlätta för det svarta kapitalet, BEE, Black Economic Empowerment. Men Dick Forslund menar att den inte gör någon skillnad för arbetarna:
– Det står ingenting om att en viss procent av den underbetalda arbetsstyrkan ska vara vit, där är alla svarta, ett exempel på att de inte kan avrasifiera kapitalismen i Sydafrika.
Det svarta kapitalet är dessutom alltid minoritetsägare och alltså underkastade majoritetens beslut. Något som spiller över i den ekonomiska politiken:
– Man snackar om radikal transformation av ekonomin samtidigt som man är i tät ekonomisk koalition med det gamla gruv- och byggkapitalet, som är vitt. Det finns inget intresse av att ändra ekonomisk politik. ANC:s nyliberala politik har en direkt social bas i regeringen. Cyril Ramaposa är ett praktexempel. Han är vicepresident och förväntas bli Sydafrikas nästa president. Han grundade också gruvfacket NUM på 80-talet, är kapitalist och miljardär. Hans företag var Lonmins BBE-partner, och han satt i Lonmins styrelse under massakern. Han förhördes nyligen av Marikanakommissionen om sin roll där.

Enligt Marikanakommissionen tog Cyril Ramaposa kontakt med Lonmins ledning och med polisledningen. På ett ungefär ska han ha sagt att ”vi kan inte längre betrakta den här strejken som en vanlig arbetskonflikt, här har vi att göra med kriminella, det krävs polisaktion för att ta itu med det här”. Kommer han att få något straff för sin inblandning?
Dick Forslund berättar att de mördades familjer och advokater kräver att både Cyril Ramaposa, polischefen och några till ska åtalas för mord. Han är inte så säker på att det kommer att ske.
Marikanakommissionen ska avsluta sitt arbete i slutet av september och lämna slutrapport vid årsslutet.

Gruvbolagen har en enorm makt i Sydafrika. De kan i princip göra som de vill. Men som en blek ersättning för att ANC övergav sin målsättning att nationalisera industrin finns det ändå ett antal krav på dem. De är ålagda att fixa bostäder, sanitet, utbildning, hälsoprogram och dylikt i gruvsamhällena. Dick Forslund har skrivit en rapport om hur bolagen undviker att göra just detta, en rapport som har använts i Marikanakommissionen:
– Förhållandena i gruvsamhällena är bedrövliga. Majoriteten av gruvarbetarna och deras familjer lever i plåtskjul och kartongskjul, en annan del bor på ungkarlshotell, en plats för spridning av hiv. Omständigheterna kring gruvindustrin är fruktansvärda. Samtidigt så har man, speciellt inom platinaindustrin, skördat superprofiter fram till 2008, sedan har det varit normala profiter.
Han menar att det viktigaste med delegaternas demonstration under NUMSA:s kongress i december – där man förutom att kräva Zumas avgång också samlade in över hundratusen rand till Marikanafamiljerna – var att den visade att det är möjligt med en allians med AMCU, Association of Mineworkers and Construction Union, det nya gruvfacket som står utanför COSATU.

AMCU är politiskt obundet men har tydliga sympatier för det nya partiet Economic Freedom Fighters, EFF, som kom in i parlamentet i samband med det nationella valet i maj i år med över sex procent av rösterna, alltså över en miljon. De har 27 medlemmar i parlamentet och leds av Julius Malema som tidigare var ledare för ANC:s ungdomsförbund men blev utesluten förra året, bland annat på grund av sitt krav på att nationalisera gruvorna. Dick Forslund beskriver honom som en rumlare.
– Han har uppenbarligen varit inblandad i olika skumma affärer inom ANC i sin hemprovins Limpopo. Han har också skatteskulder på 16 miljoner rand. Men folk kanske kan ändra sig, säger han och förklarar att Julius Malema är en vänsterpopulist och väldigt populär bland gruvarbetarna inom platinaindustrin.

Det situationen ropar efter, enligt Dick Forslund, är en förening mellan EFF och NUMSA:s projekt med ett nytt arbetarparti. Han vill också se en allians mellan NUMSA och AMCU.
Facken är viktiga i ett land där så många arbetar inom den tunga industrin, och under så dåliga förhållanden. Strejken tidigare i år riktade sig mot de tre stora gruvföretagen, Lonmin, Impala och AngloAmerican Platinum. Det sistnämnda ett dotterbolag till det jättelika, multinationella företaget Anglo American som var sydafrikanskt från början men som numera är brittiskt, även om huvuddelen av aktiviteten sker i Sydafrika. Dick Forslund berättar att Anglo American är en koncern med 886 företag varav 95 finns i skatteparadis. De har en ekonomi stor som ett litet lands:
– Det är ett av de företag som ANC vägrar att opponera sig emot. Delar av regeringen är involverad i gruvindustrin. Det finns inget som helst hopp om att de skulle göra något som är emot gruvbolagens intressen. Utom när det gäller den här konflikten mellan svart och vitt kapital, att försöka bli en större delägare i exploateringen av Sydafrikas naturresurser.

80 procent av allt känt platina i världen finns i Sydafrika, Shell letar olja utanför landets kust och det pågår fracking i det stora stäpplandskapet Karee. Det finns vissa likheter med den svenska regeringens inställning till de multinationella gruvbolagen:
– Regeringen är väldigt inriktad på utvinning av mineraler och olja. Det är så man ska bygga Sydafrikas ekonomi. Ett centralt ekonomiskt problem är konkurrensen om land, om jord mellan gruvindustrin och matproduktionen. Ett typexempel på det är Mpumalangaprovinsen öster om Johannesburg där 70 procent av arealen nu berörs av ansökningar om gruvprospektering och brytning av kol. Mpumalanga har också Sydafrikas mest bördiga jordar för jordbruk. De hotas nu av gruvbrytningen. Där finns en direkt ekonomisk konkurrens mellan det kortsiktiga ”förstöra jorden, ta upp skiten och sälja den”, och att ha jordbruk som kan pågå i hundratals år. ANC är för gruvexploateringen i området.

Situationen just nu är djupt tragisk och samtidigt otroligt spännande, menar Dick Forslund som hoppas att det pågående politiska uppbrottet från ANC ska leda till en sydafrikansk version av Partido Trabajo i Brasilien. Men ANC låter inte makten gå sig ur händerna så lätt:
– ANC är som ett skadat djur. Det märks i uttalanden från ledande personligheter inom ANC och Kommunistpartiet som gått i utfall mot AIDC och mot vita utlänningar som kommer och lägger sig i vad fackföreningarna ska säga. Det märks i politiska mord på NUMSA. I en alltmer skjutglad polis.
Han menar också att ANC känner sig väldigt pressat av EFF:s framgångar i valet. EFF sitter i parlamentet med röda arbetskläder och kvinnorna har röda sjaletter, som en slags politiska uniformer:
– De anklagas för att vara fascister av ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe. Men de är väldigt mycket för fackföreningar och stödjer AMCU så jag skulle inte säga att de är fascister.

Mitt i den här politiska brytningstiden är Democratic Left Front en politisk social rörelse som försöker ingripa i debatten och arbeta med organisering. Dick Forslund anser att det vore dumt att upplösa en sådan vänsterformation just nu och försöka gå in i EFF eller NUMSA, eftersom han menar att det inte riktigt går att lita på någon av parterna:
– Jag tror att vi behövs som en slags observatör och jag hoppas att vi kan bli en åsiktsriktning inom den nya omgruppering som äger rum. Vi är i diskussioner med både NUMSA och EFF.

Att EFF nu sitter i parlamentet innebär att där för första gången finns en vänsterröst. Att de fick så många röster i valet tror Dick Forslund till stor del beror på Malemas rötter i ANC och på ett sätt att prata afrikansk politik istället för att försöka vara europeisk i sin retorik. Dessutom stödjer Malema gruvarbetarna:
– I sitt jungfrutal sade han i förbigående att ANC mördade arbetarna i Marikana. Han avbröts av talkvinnan för att han skulle ha brutit mot den parlamentariska etiketten genom att säga så. Då svarade han: ”vadå, om antalet mord i landet går ned så berömmer sig ju ANC för att de har ansvaret för det, om polisen skjuter 34 arbetare, då måste ju ANC-regeringen ta ansvar för det också.” Han har vägrat ta tillbaka det. Det är viktigt att sådana saker sägs i parlamentet.

Trots det ganska mörka politiska läget tycker Dick Forslund att det finns en ljuspunkt i den snabbhet med vilken uppbrottet från ANC har skett i vissa kretsar, framförallt inom platinagruvindustrin. Han hoppas att det uppbrottet ska sprida sig till guldindustrin och till kolindustrin som han menar måste fasas ut ur ekonomin:
– Vi kan inte fortsätta att bygga en fossil ekonomi. Rent objektivt finns det många jobb i Sydafrika. Det handlar om att rehabilitera all den jord som gruvindustrin har förstört, i synnerhet kolindustrin. Men det är förstås inte vinstgivande jobb, det är bara nyttiga jobb, nyttiga i vid ekonomisk mening. En investering att göra, men ingenting som ger ett lyxliv åt en minoritet. Det är vänsterns uppgift att organisera arbetarna i hela gruvindustrin, och så småningom försöka omvandla den, fasa ut den från ekonomin, börja med återvinning av metaller och övergå till organiska material.

Eftersom Dick Forslund kritiserar styret och bistår arbetarrörelsen med sin ekonomiska expertkunskap har han inte bara läst om angrepp och hot, utan också själv varit mottagaren. Han menar att det finns mycket aversioner mot utbölingar, och att det är förståeligt.
– Man ska inte prata om saker som man inte begriper. Man måste ha respekt för ett lands tradition och atmosfär. Man måste förstå att man inte förstår allt, det är viktigt. Men samtidigt, som ekonom kan jag göra något som väldigt många i Sydafrika inte kan, och det är att läsa rapporter med siffror i och förklara för folk vad de här siffrorna betyder. Och siffror är någonting universellt, det har ingenting att göra med tradition, atmosfär, eller att förstå den nationella befrielserörelsens historia. Jag läser årsrapporter, jag läser offentlig statistik, och jag berättar för arbetarledare och för den sydafrikanska offentligheten vad de betyder. Jag berättar att regeringen har sänkt skatterna för de rika under de sista tolv-tretton åren, därför att det är vad statistiken visar. Jag berättar att Anglo American kräver att få höja sina profiter med 33 procent. Jag gör det i kraft av att vara ekonom, inte av att vara sydafrikan eller utlänning.
Han har fru och barn i Sydafrika nu. Har kommit dit för att stanna:
– Med tiden kommer jag också att förstå mer och mer, men jag kommer förstås aldrig att förstå det här landet helt. Jag kommer ju alltid att vara lite av en främling inför många saker. Men inför siffror är jag inte främling.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.