Canada – poetisk, sinnlig, ömsint

04 augusti 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

KULTUR. Vill ha god läsning under en resa. Tänker Alice Munro, eller kanske Julie Otsuka. Men vännen pekar på en bok med ett höstligt lönnlöv på. Canada. Av Richard Ford. Är fundersam, har inte läst något av Ford. Vill vara säker på att fångas. Skummar baksidestexten och fastnar för ett omdöme från Washington Post, Ford ska vara en av de mest humana berättarna i Amerika. Jag tar den. Börjar omedelbart, i väntan på att lämna landet.Canada. Richard Ford.

Och Richard Ford överraskar mig. Med sitt poetiska språk. Sitt exakta gehör. Sin vänlighet. Sin förståelse inför vad det är att vara människa. Inför hur hårfina gränser vi hela tiden balanserar på, verkliga och imaginära. Inför vad som gör att människor väljer att gå der vägar de går, hamnar där de hamnar, gör det de gör. Han beskriver fullkomligt livsomskakande, märkliga, skrämmande, förgörande situationer på ett sätt som gör att det går att förstå hur det absurda kan bli det normala. Hur saker och ting kan gå väldigt fel, till och med bli brottsliga, utan att det var något illa ment, egentligen. Och hur detta upplevs av den som befinner sig mitt i men är kraftlös, inte lyckas ändra händelseförloppet, inte lyckas stoppa det som till slut framstår som det oundvikliga.

Richard Ford bollar med ödet. Funderar över det. Funderar, genom den femtonårige huvudpersonen i boken, kring hur vi formas av de omständigheter vi lever under, mer eller mindre frivilligt. Hur vi formas av våra föräldrars tankar och önskningar. Och hur vi skapar oss själva utifrån den grunden. Hur vi överlever även händelser som kan verka oöverstigliga.

Det är en oerhört vacker bok. Rik. Mjuk. Kärleksfull. Jag får möjlighet att vara där. I Great Falls, Montana, och i Fort Royal, Saskatchewan. Känner dofterna. Det stillastående och det som rör sig. Hör ljuden. Känner oron, vilsenheten, rädslan, förtvivlan, och hoppet. Richard Ford ger mig tillgång till en annan verklighet. Öppnar den för mig. På ett lite ovanligt sätt. Gör så att den inte känns så avlägsen, så otrolig, som den hade kunnat göra, med tanke på vad som sker. Det är en roman som hela tiden förhåller sig till ett brott, utan att vara vare sig deckare, kriminalroman eller thriller. Kärleksroman är ett bättre epitet. Inte den ytligt uppblossande kärleken, utan den som ligger under ytan, på djupet, konstant. Kärleken till de närmaste, till livet. Jag är glad att jag har läst den.

Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.