Basinkomst – för eller emot

13 augusti 2014

Debatt, Förstasidan, Opinion, Politik

Olga Bruse

DEBATT. Intresset för basinkomst flammar upp då och då med envis efterhängsenhet. Jag har en del invändningar att göra och jag utgår bland annat från Emma Lundströms rapport från ett möte med Guy Standing i Internationalen nr 26.

Förespråkarna för bas­inkomst
konstaterar helt riktigt att arbetslösheten har kommit för att stanna. Vi kan anpassa oss till detta faktum genom att införa en basinkomst åt alla, som ger en grundtrygghet. Efter­som basinkomsten då kan ersätta delar av de traditionella trygghetssystemen, kunde man förvänta sig att de kritiserar det socialförsäkringssystem vi har idag, men den kritiken uteblir, bortsett från synpunkten att behovsprövning av särskilt stöd till vissa grupper är något att ogilla. Byråkrater ska inte lägga sig i. Utrensade ur idén om basinkomst är tankar från förra århundradet – som rätten till arbete – av var och en efter förmåga. En arbetstidsförkortning med målet att dela på jobben är inte viktigt för anhängarna av basinkomst, även om det är önskvärt, och varför skulle det vara viktigt, när det räcker med att en del människor jobbar, medan andra som inte vill eller inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, ändå får sin försörjning.

Vi som kräver arbetstidsförkortning och en solidarisk delning av arbetet, tycker det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken. Den frågan engagerar och angår arbetande och arbetslösa lika mycket. Vi vill diskutera vad som är samhälleligt nödvändigt arbete och produktionens inriktning. Vi vill tillsammans kämpa mot prekära anställningsformer och odrägliga förhållanden på arbetsplatsen, vara både delaktiga och ansvariga. Om vi avstår från den kampen, stärker vi arbetsgivarnas makt. Vi har inget att vinna på att ta klivet ut ur det organiserade arbetslivet för att söka den individuella framgången. Då har man vänt ryggen till samhället, och kommer att tjäna den nyliberala människosynen.

Basinkomsten handlar också om omfördelning via statsbudgeten. Men klyftan mellan rika och fattiga, mellan privat och offentligt, kommer att bestå, för i en marknadsekonomi stimulerar inkomstklyftorna tillväxten, och regeringen påstår att utan tillväxt ingen välfärd. Kommer basinkomsten att bli tillräckligt stor? Jag har svårt att se att den kan bli det, av samma anledning som den att staten inte höjer garantipensionen, försörjningsstödet och studiemedlen till en acceptabel nivå. Den offentliga sektorn ska bli mindre, inte större. Det påverkar nivån på utdelningen. Den som är fattig är inte trygg.
Basinkomstivrarna befattar sig inte med samhällsekonomin som problem. Uppenbarligen finns det hur många lösningar som helst. Klart är förstås att de som arbetar måste betala en rejäl skatt, men ska den skatten kompensera staten för att arbetsgivarna slipper betala en del av lönen? Frågorna hopar sig. Ska förmögenhetsskatten återinföras? Ska bolagsskatten höjas – den som nyligen sänktes av konkurrensskäl? Ska finansiering ske med flera konsumtionsskatter?

Nej, idén om basinkomst är ingen bra idé. Den är förvirrande och visar ingen väg bort från den rådande samhällsordningen. Tvärtom, den är beroende av dess stabilitet, och det kanske är det som förklarar förvirringen.
Vilka är det då som ska gå i spetsen för att driva kravet på basinkomst, när politikerna inte vill förstå? Jo, prekariatet. Problemet är att basinkomst är ett anspråk på inkomst utan mot­prestation och därför splittrande i arbetarkollektivet. Det är naivt att tro att de som arbetar och betalar skatt skulle vilja stödja arbetsfri in­komst. En helt annan sak är det att solidariskt stödja dem som oförskyllt hamnar utanför arbetsmarknaden, som var och en kan råka ut för. Det synliggör de mest utsatta gruppernas särskilda behov och ger mening åt mottot: åt var och en efter behov.

Olga Bruce

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.