Vad innebär det egentligen att rasismen är strukturell? 

David braxFOKUS. Rasismen i Sverige beskrivs ofta som strukturell. Men exakt vad är strukturell rasism? Filosofen David Brax, som forskar om hatbrott ur ett filosofiskt perspektiv, reder ut begreppen.

Vårens debatt om rasism har i flera fall strandat på begreppet ”Strukturell rasism”. Samma sak skedde förra året i den debatt som tog fart med Reva och Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Det finns debattörer som förnekar att strukturell rasism existerar i Sverige, andra förnekar att ”strukturell rasism” är ett meningsfullt begrepp överhuvudtaget, eller att det är något som meningsfullt kan studeras. Detta kan grunda sig på skepsis mot strukturella förklaringar överlag, eller på skepsis mot att ”rasism” meningsfullt kan tillskrivas ett samhälle, snarare än en individ. Det finns samtidigt de som menar att strukturell rasism är ett av det svenska samhällets mest utmärkande drag. Oenigheten är åtminstone delvis begreppslig, men framförallt är den teoretisk: den gäller vilken sorts förklaringsmodell som kan accepteras.

Strukturell rasism i den mening jag kommer att beskriva existerar i vårt samhälle, men är nog knappast dess mest framträdande drag. I själva verket är Sverige förmodligen mer strukturellt antirasistiskt än rasistiskt, om en sådan jämförelse låter sig göras. Det är viktigt att inse att samhällsstrukturer, och, för den delen, mänskliga drag, inte nödvändigtvis är dominerande i de sammanhang som de figurerar – de kan samexistera med ”motstrukturer”. En individ kan till exempel ha omedvetna rasistiska föreställningar, men vara i högsta grad antirasistisk i sina övertygelser, yttranden och i de flesta av sina beteenden. Det betyder inte att hen ”egentligen” är rasist och att anti-rasismen är en ytlig överbyggnad, något för galleriet. Det andra missförståndet angående strukturer är att de skulle vara rigida, det vill säga att de hinder de sätter upp är oöverkomliga. Det följer från de föregående att så inte är fallet.
I den här texten vill jag erbjuda en analogi för att underlätta förståelsen av hur strukturer fungerar, en analogi som jag hoppas är okontroversiell och oberoende av teoretisk övertygelse i övrigt. Analogin själv är neutral i frågan om hur utbredd den strukturella rasismen egentligen är i vårt samhälle.

Vad menas med att rasismen är ”strukturell”? Vi kan förstå det som analogt med uppkomsten av bilköer. Ingen förnekar att bilköer uppstår. Ingen anser heller att det faktum att bilköer finns gör det omöjligt att ta sig fram i trafiken. Ytterst få människor ger sig ut i trafiken med avsikten att skapa bilköer. Ändå skapas bilköer till stor del av beslut, eller en mängd av beslut – beslut att ta bilen till och från jobbet. Problemet uppstår alltså som ett resultat av beslut som inte handlar om att frambringa detta negativa resultat. Förklaringen till att bilköer uppstår innehåller få ondskefulla intentioner, således. Bilköer skapas också av infrastrukturen. Om vi hade fler och bredare vägar skulle bilköer inte uppstå lika ofta, även om människor fortsatte ta bilen till jobbet i samma utsträckning som nu. Samma om vi hade mer attraktiv kollektivtrafik. De som pekas ut som ”bovarna” i dramat är de som åker dagligen i rusningstrafik, kör ensamma och egentligen inte behöver ta bilen. Men även de som samåker och de som saknar andra alternativ bidrar till att bilköer uppstår. Det är inte lika mycket deras fel, de är inte klandervärda i samma mening, men deras beteende bidrar. Problemet är strukturellt i den meningen att de processer som skapar bilköer inbegriper en mängd beslut som egentligen handlar om något annat, och en mängd faktorer som inte är beslut. Bilköer är en oavsiktlig effekt. I den mån vi är ansvariga så är det för att vårt beteende i olika mån bidrar till att bilköer bildas. Detta trots att bilkön skulle ha uppstått även om just jag stannat hemma eller tagit bussen. Strukturen inbegriper också arbetstider, hur väl kollektivtrafiken fungerar, hur vägarna är konstruerade, attityder till bilåkning, priset på bensin och så vidare.

När det pratas om strukturell rasism och diskriminering kan det förstås på ett liknande sätt. Det finns givetvis politiskt övertygade rasister i Sverige som avser att göra tillvaron sämre för människor från vissa grupper. Men det finns också människor med fördomar som är ovilliga att korrigera dessa fördomar och associerade beteende, men som inte avsiktligt gör livet värre för de som de har fördomar om. Och det finns välvilliga människor som aktivt arbetar på att minska rasismen i samhället och sina egna fördomar men som ändå, ofta undermedvetet, tenderar att undvika, eller inte lyssna på, medlemmar av vissa andra grupper. Det är kanske här de flesta av oss befinner sig. Dessa beteenden kan var för sig vara relativt harmlösa, men när de aggregeras ger det upphov till stora negativa effekter för utsatta grupper. Samtliga bidrar då till den strukturella rasismen, men i olika grad och med olika grad av klandervärdhet. Det finns också paralleller till infrastruktur – som till exempel bostadssegregering, informella sociala koder i skola och arbetsliv, missvisande representation av utsatta grupper i den samlade nyhetsrapporteringen, i populärkultur och så vidare.

Analogin kan vidare användas för att förstå vissa kontroversiella förslag som lagts på sistone, som kravet att föra rasbaserad statistik, eller överhuvudtaget använda begrepp som ”rasifierad”, ”vit” och ”icke-vit”. Att på detta sätt göra distinktioner som vi på sikt vill göra oss av med anklagas ibland för att vara ett uttryck för rasistiskt tänkande och förvärra rasismen.
Förespråkare menar att detta är nödvändigt för att synliggöra de problem som finns, och ge utsatta grupper en rimlig chans att höras. Dessa förslag kan i analogin förstås som en åtgärd i linje med att göra om en motorvägsfil till buss- och samåkningsfil. Det är visserligen ett incitament till förbättring, men om det inte fungerar som sådant kan det göra situationen värre genom att trycka ihop biltrafiken på mindre yta. Analogin kan kanske också hjälpa oss förstå fenomen som debatten kring placeringen av Tintin i Kongo på biblioteket – här kan vi jämföra med hur bilar representeras i viss barnkultur, och i vad mån det kan bidra till att skapa en kultur av bilkörning som på sikt skapar bilköer. Poängen är att det i många fall kommer vara diskutabelt om, och i vad mån, en enskild händelse eller ett enskilt fenomen bidrar till det strukturella problemet – och intrycket kommer ofta vara beroende av vilket perspektiv man har och i vad mån man drabbas själv.

Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan fallen. Analogin är bara tänkt att etablera ungefär hur strukturella förklaringar fungerar, och att de är teoretiskt okontroversiella. En skillnad är att bilköer tenderar att främst drabba de som bidrar till dem. Den strukturella rasismen är fundamentalt orättvis och diskriminerande i sitt utfall. Det innebär två saker: 1) De som bidrar till den strukturella rasismen har svårare för att se den (eftersom vi ytterst sällan är de som drabbas annat än indirekt), lättare för att avfärda dem. Och 2) De som orsakar effekterna har inte samma incitament att ändra sitt beteende. I själva verket kan det finnas starka psykologiska och sociala skäl att inte erkänna att vi bidrar till problemet.

Rasism och diskriminering är till stor del strukturella problem – det vill säga de består inte enbart, eller främst, i avsiktligt diskriminerande handlingar. Men de är också, kanske ännu viktigare, komplexa problem. Det första innebär att problemen uppstår som en storskalig effekt av ett aggregat av mindre handlingar. Det andra innebär att det är öppet vilka händelser/handlingar som bör räknas som bidragande till problemet. Det är främst det sistnämnda draget som dragit till sig kritik från de som menar att ”strukturell rasism” är för vagt. Det är vagt för att det är komplext, vilket gör det svårstuderat, och svårt att isolera betydelsen av enskilda element. Vi bör avfärda problem för att de har denna komplexitet.

Strukturer av det här slaget, trots vad vissa debattörer gjort gällande, är inte rigida och de utgör inga absoluta hinder för de som drabbas. De gör saker svårare för dem. Lösningen på strukturella problem kan komma i många olika former – vilket vi ser på det pågående samtalet om antirasistiska strategier. Men det kräver sannolikt att vi inser vårt ansvar för missförhållanden som vi inte avsiktligt skapat, och där betydelsen av vårt individuella beteende är ytterst marginell.

Deltagarna i debatten kan för­modligen komma överens om en mängd viktiga saker, men för att göra det krävs bland annat tydlighet gällande vad struk­turer innebär – något rätt okontroversiellt. Det räcker sannolikt inte för att bli av med alla oenigheter, och det är heller inte avsikten. Avsikten är att komma fram till de genuina oenigheterna, och det gör vi genom större precision i våra omvärlds­beskrivningar. Sådana oenigheten kommer att gälla till exempel hur stor del av skillnaderna mellan grupper i samhället som kan tillskrivas rasism/diskriminering i någon form, och vilka som troligare har andra primära orsaker. De kommer också att gälla vilka av dessa andra orsaker som bör räknas in i den strukturella rasismen. Det är här, gissar jag, som den stora oenigheten ligger – och den är teoretisk snarare än empirisk.

Att erkänna att bilköer är ett strukturellt problem är inte att säga att Sverige är ett särskilt ”bilköistiskt” land. Vi har i själva verket rätt god infrastruktur och relativt utvecklad kollektivtrafik. Vi vidtar åtgärder för att minska risken för bilköer. Ändå uppstår de, och vi skulle kunna göra mycket mer – både på individ- och samhällsnivå. Det är allas fel och det är ingens fel. Det är vårt ansvar och det är myndigheternas ansvar – men det är en helt annan slags ansvar än det vi tillskriver de som handlar med ont uppsåt. Det är annan typ av ansvar än det vi tillskriver en uttalad rasist som begår ett rasistiskt motiverat våldsdåd. Strukturell rasism förutsätter inte att de människor som bidrar till den är rasister i någon starkare mening.

David Brax
Post-doc vid Centrum för Europa­forskning, Göteborgs universitet.
En kortad version har publicerats i Dagens Arena 3 juli

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.