Ukraina: Dans på avgrundens rand

24 juli 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

IMG_2290LuganskgardBILD: Anastasia Pjaterikova från Folkrepubliken Lugansk

UTRIKES. Den 6-7 juli hölls en antikrigskonferens i Jalta på Krim, där ett första steg togs för att formulera ett program för att samla de ukrainska oppositionskrafterna i kampen mot högerregeringen i Kiev och bygga en internationell solidaritetsrörelse. Tord Björk från Sverige deltog på kongressen och lämnar följande rapport.

Ryktet hade gått. Hon skulle vara där. Anastasia Pjaterikova, danserskan som grundat det Luganska gardet, en del av självförsvaret eller milisen om man så vill i Sydöstra Ukraina som numera kallar sig Novorossija, ”Nya Ryssland”. Ett historiskt namn som detta område hade under 1800-talet och som nu har återtagits som sammanslagning av folkrepublikerna Donetsk och Lugansk.
Och visst var hon där tillsammans med många andra ukrainare som motsätter sig regeringen i Kiev. Bredvid mig satt en försynt historielärare som också kom från Lugansk. Han hade samma historia att berätta som den mer framfusige affärsmannen från Charkov och matriarken, tillika riksordföranden för fredsorganisationen Ukrainas mödrar från Odessa. Oppositionsrörelsen mot den nya regeringen i Kiev hade börjat med små protester för att hävda vikten av lokalt inflytande i politiken och rätten att få tala det ryska språket, som den nya regimen ville förbjuda. Den stora majoriteten hade aldrig varit engagerade i politik förut, men omständigheterna ledde snabbt till att det blev en tvingande nödvändighet.

Mötet här i Jalta var första gången som oppositionen mot Kievregeringen kunde träffas. De som drivits i landsflykt efter uttalade dödshot från de nazistiska och fascistiska grupperna i Ukraina eller av direkt förföljelse från ukrainska säkerhetstjänstens sida, kunde träffa dem som var kvar och bedrev kampen inne i Ukraina och olika krafter från utbrytarrepublikerna.
Syftet var tvåfalt. Att formulera en gemensam syn på vad man önskade sig och få en gemensam grund för internationellt solidaritetsarbete med oppositionen. Förutsättningarna kan man säga var dåliga. Medan mötet pågick förlorade utbrytarrepubliken Donetsk staden Slavjansk som erövrades av den ukrainska armén. Någon ljusning i sikte syntes knappast någon annanstans i Ukraina heller. Men någon alternativ möjlighet att träffas på annat sätt fanns inte heller.

Trots den speciella situationen kändes mycket bekant från tvärpolitiska miljökampsmöten i hårda konfliktsituationer med mobiliserad lokalbefolkning ur alla ideologiska läger och tillresande aktivister. Eller för den delen massmöten med jordlösa i Brasilien. I pauserna spreds propagandamaterial för Novorossija och det utbyttes lokala detaljerade berättelser om stort och smått, från hur flyktingar från krigsområdet kunde tas emot, till bekymren med att skriva en konstitution, eller den militanta organiseringen av det ungersktalande motståndet i Transkarpatien. Välformulerade experter höll tal om relevanta ämnen, i detta fall professorer i ekonomi specialiserade på utvecklingen i postsovjetiska länder.
På något sätt gick det att få fram uttalanden, trots att översättarna hade påtagliga problem, och att de ukrainska männen ibland hade svårt att låta mötets många vältaliga kvinnor tala till punkt. Olika idéer om federalism av allehanda sorter flödade. Den ryske marxisten Boris Kagarlitskij var drivande bakom kongressen tillsammans med Alla Glinchikova som de krafter som kunde hålla ihop mötet. De kommer båda från Institutet för studier av globaliseringen och sociala rörelser i Moskva.

Som alltför vanligt var det olika trotskister som kom i luven på varandra med knivskarpa argument. Britten Richard Brenner från Förbundet för Femte Internationalen lade ut texten om nödvändigheten att benämna regeringen i Kiev som fascistisk. För att mobilisera fackföreningsrörelsen politiskt behövdes kopplingen till kampen mot fascismen, menade han. Hermann Dworzak från Österrike som tillsammans med mig deltog från nätverket Pragvåren 2 mot högerextremism och populism, protesterade kraftigt mot Brenners argument.
Kagarlitskij konstaterade lugnt att det var bättre att säga att utpekade personer gjorde dåliga saker snarare än att dåliga personer gjorde dåliga saker. Det tycktes råda enighet bland de internationella delegaterna om att den ukrainska regeringen ska beskrivas som en nyliberal högerregering som stödjer sig på fascistiska krafter. Men de mest ivriga deltagarna från Ukraina ville benämna regeringen i Kiev som en fascistjunta.

Så småningom började uttalandet ta upp det som varit ett framträdande tema på mötet: Den humanitära katastrofen i de krigsdrabbade områdena i Donbass och kränkningarna av mänskliga rättigheter i hela Ukraina. Det närmade sig den avgörande punkten om hur ett förslag till internationellt uttalande skulle tas fram till dagen därpå. Kagarlitskij föreslog Brenner till uppdraget vilket fick mig och Dworzak att protestera förgäves.
Resultatet blev förutsägbart. Visserligen kallas inte regeringen i Kiev fascistisk, utan beskrivs som en regim på yttersta högerkanten, vilket för mig enbart innebar en omskrivning av samma sak. I övertaktisk nit hade Brenner också undvikit att ta upp någon benämning på utbrytarrepublikerna. Alla mina fördomar om sekteristiska brittiska trotskister besannades. De har förmåga att politiskt sabotera viktiga internationella folkrörelsesamarbeten som Europeiska sociala forum och klimaträttviserörelsen utifrån opportunistiska möjligheter att forma internationella rörelser så de ska passa deras inhemska intressen. Men inte i praktiken skulle det visa sig.

Att Brenner fått uppdraget kan ses mot bakgrund av att han representerade den starkaste solidaritetsrörelsen för Donbass som nyligen fått stöd också av Transportarbetarförbundet. Men hans utkast sattes i hög grad åt sidan. Den för min del avgörande skillnaden gentemot flera andra ställningstaganden var att de olika parterna beskrevs i någorlunda neutrala termer, istället för i kategorier som utesluter varje erkännande av legitimitet hos parterna genom att stämpla den ena eller andra sidan som enbart fascistiska eller kriminella terrorister.
Beskrivningen av regeringen i Kiev blev till slut enbart som en högerregering istället för högerextrem, och utbrytarrepublikerna benämndes som autonoma folkrepubliker. Att Rysslands agerande inte kritiseras på någon punkt är en stor svaghet. Om någon annan politisk väg hade varit möjligt med deltagande från de rörelser som mötts med fascistisk terror på Maidan redan innan maktskiftet skedde i Kiev i februari kan diskuteras.
Boris Kagarlitskij undanhöll inte något av de allvarliga inslagen av högerextrema nationalistiska krafter även i de nya utbrytarrepublikerna, vilket påståtts från vissa håll.

Den dominerande kraften kände jag igen från andra liknande tvärpolitiska sammanhang. Det är dessa människor som inte syns till bland de som främst positionerar sig gentemot sådant som ideologiskt tycks vara mest lönsamt, som närvaron av nynazistiska Svoboda eller högersektorn i Ukrainas regering, eller motsvarande grupper i de nya republikerna Donetsk och Lugansk.
Det vilar något folkföraktande över den beskrivning av det som sker i Ukraina som främst ett resultat av geopolitiska aktörers agerande, eller att det viktiga är att allt går demokratiskt konstitutionellt rätt till. Man kan se övergången från folkliga protester på Maidan till inbördeskrig som avgörande, eller peka på övertagandet med våld av offentliga byggnader på Krim och i Donbass som avgörande händelser i skeendet. Men vad ska vi då säga till de 400 demonstranterna på väg hem från Kiev till Krim den 20 februari. De omringades av högersektorns fascister, drogs ut ur bussarna, misshandlades under åtta timmar, och filmades förnedrande för att visa hur man ska behandla de som motsatte sig den omvandling som var på gång.
En buss brändes upp. Hur många som dog vet man inte i denna en av många underrapporterade händelser som systematiskt inte blir utredda. Som Odessamassakern, då ett 40-tal oppositionella brändes till döds i Fackföreningarnas hus, eller vad som hände i staden Mariupol den 9 maj, då ett tiotal civila sköts till döds på öppen gata av ukrainska armén.

När börjar ett inbördeskrig och när slutar det? Vilken roll har de sammantvinnade ekonomiska, ekologiska och politiska faktorerna med sina transnationella förgreningar? Som få andra skeenden ställs nu vår tids sociala och ekologiska utmaningar på sin spets där den svarta jorden är som mest bördig med rikedomar även under marken.
Vad händer härnäst? Läraren från Lugansk är pessimistisk. Bombningarna som nu pågår över nästan hela Lugansk kan sägas bekräfta hans oro. Nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet över konfliktområdet spär på konflikten. Medan jag själv och andra internationella delegater kan dra sig hemåt till lugn och ro, åker de ukrainska kamraterna hem till än värre förhållanden. Men ett första steg togs för att formulera internationell solidaritet och ett program för krafter från olika delar av den svarta jordens folk. Oavsett var vi kommer från lär vi behöva lära oss att dansa på avgrundens rand.

Tord Björk

UTTALANDE. STOPPA KRIGET I UKRAINA

Följande deklaration antogs på Jalta den 7 juli 2014 av medborgare från Ukraina och representanter från internationella solidaritetsgrupper.

En enorm humanitär katastrof och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter pågår i Ukraina. Regimen som tog makten i Kiev i februari 2014 för ett brutalt krig mot de sydöstra delarna av landet.
Samarbetsavtalet med EU, som Kiev skrev under den 30 juni, utlovar med sitt besparingsprogram att allvarligt sänka det ukrainska folkets levnadsstandard och avveckla den inhemska industri, som huvudsakligen är belägen i de sydöstra delarna av landet. I den nya regeringen finns ministrar från yttersta högern och ett av den nya regimens första beslut, som sedan upphävdes, var att skriva om språklagen, vilket hotade rättigheterna för miljoner medborgare som talar ryska, ungerska eller andra språk.
Högerregeringen blev direkt erkänd som legitim av USA och EU, och fick enormt ekonomiskt, diplomatiskt och militärt stöd från västmakterna. Målet för väst är att öppna upp den ukrainska marknaden för det internationella finanskapitalet. USA vill också fortsätta sin expansion av Nato och den militära omringningen av Ryssland, vilket bara kan medföra ytterligare destabilisering av regionen.
De som försöker protestera mot regeringen i Kiev fängslas, misshandlas och drivs i landsflykt. Ett av de värsta fallen av dessa attacker mot oppositionella var mordet på minst 48 anti-fascister i Odessa den 2 maj.
Folket i sydöstra Ukraina har försökt försvara sig själva mot Kievs förtryckande politik. Fredliga demonstrationer mot nedskärningar och för självstyre, har mötts med våldsamma attacker från beväpnade gäng och fascistiska paramilitärer, samt det nyligen bildade ukrainska Nationalgardet som består av frivilliga soldater från högerextrema grupper.
I en folkomröstning i maj röstade invånarna i regionerna Donetsk och Lugansk med överväldigande majoritet för självstyre och förklarade sig som oberoende folkrepubliker. När Kiev nu försöker återta dessa områden dödas många civila i striderna, samtidigt som folket inte får tillgång till mat, vatten och mediciner.

Vi, representanter från sydöstra och centrala Ukraina, och delegater från internationella grupper som solidariserar sig med krigsmotståndet i Ukraina, har antagit denna deklaration för brådskande internationell handling. Vi kräver:

1. Att Kiev omedelbart ska upphöra med krigföringen.
2. Direkta samtal mellan Kiev och representanter för republikerna Donetsk och Lugansk.
3. Ett omedelbart stopp för Kievregeringens brott mot mänskliga rättigheter.
4. Bildandet av en internationell solidaritetsrörelse som kan bidra med omedelbart och långsiktigt bistånd till folket som nu är under attack, genom insamlingar för humanitär hjälp och stöd till deras politiska kamp med icke-våldsmedel, och att berätta vad som verkligen händer i regionen.
5. En internationell utredning ledd av jurister och människorättsaktivister om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.
6. Ett stopp för den nuvarande och framtida åtstramningspolitiken.
7. Ett stopp för Natos, EU:s och USA:s militära stöd till regeringen i Kiev.
8. Ett omedelbart stopp för Natos aktiviteter i Ukraina och i centrala och östra Europa, som syftar till att ge ytterligare materiellt och moraliskt stöd för Kievregeringen i dess inbördeskrig.
9. För internationella protester mot Natos kommande toppmöte i Wales i september.

Undertecknat av följande ukrainska organisationer:
Centre for Coordination and Support of Ukrainian Federation
Union of Ukrainian Citizens
Socialistpartiet Borotba
Slaviska gardet (Zaporozje)
Folkets enighet (Charkov)
Lugansk-gardet
Olika antifascistiska grupper från Sumy, Kiev, Dnepropetrovsk, Zaporozje och Odessa

Övriga undertecknare
Alan Freeman, Richard Brenner (UK), Radhika Desai, Roger Annis (Kanada), Hermann Dworczak (Österrike), Jeffery Sommers (USA), Tord Björk (Sverige), Kai Ehlers (Tyskland), Boris Kagarlitskij, Vasilij Koltasjov, Alla Glinchikova (Ryssland), Vladimir Rogov, Aleksej Anpilogov, Aleksej Albu (Ukraina), Jana Manuilova (Donetsk), Anastasia Pjaterikova (Lugansk).

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.