STONES – Mellan himmel och helvete

10 juli 2014

Förstasidan, Kultur, Musik

Mick i kråkdräkt under Sympathi for the devilKeith 4Mick Jagger och Ron Woodron woodLisa Fischer - Gimmie shelter liten

KULTUR. Keith Richards dundrar igång Jumping Jack Flash och de första ackorden slår ner som blixtar rakt ut i rekordpubliken. Charlie Watts ler sitt ödmjuka leende och försvinner in bakom trumsetet. Ron Wood fyller på i bakgrunden med en otänd cigg i flabben och den här planetens piggaste 70-åring – Mick Jagger – flänger, studsar och far som en hund som springer husse och matte till mötes. Roskildefestivalen 2014 har precis börjat, men det känns som om vi redan nått klimax.

Det var 38 år sedan The Rolling Stones stod på den orangefärgade scen som är Roskildefestivalens största. Då, 1976, hade Stones just avslutat den turné som skulle komprimeras till live-albumet Love You Live ett år senare. Scenen hade använts på bandets turné för albumet Black and Blue och lämnades vidare till Roskildefestivalen efter att även Queen fått använda den en sväng. Allt sedan dess har den huserat så gott som samtliga världsartister, undantaget just The Rolling Stones.

I år var det alltså dags för det största rock ’n’ roll bandet i världen och det är nog ingen allt för långsökt gissning att det skrala utbudet av stora liveakter på årets festival, för att inte tala om det hiskeligt höga biljettpriset, hade att göra med att det inte är gratis att anlita ett gäng rockikoner och miljardärer i 70-årsåldern. Men vem tänker på sånt när Keith Richards med ett lika brett flin som bred benföring böjer sig ner för att gång efter annan, med varierat resultat, gunga in de tidlösa riffen i låtar som Honky Tonk Women och Brown Sugar samtidigt som Mick springer rundor som en påtänd Friskis & Svettis-ledare? Vi tillåter oss för en stund glömma att Mick Jagger blivit adlad. Att han inte längre tror på etablissemangets existens. Att vapendragaren Keith Richards tycker han är pinsam och sålt ut det som Stones en gång stod för.

Men det är ändå inte Mick, Keith, Ron eller Charlie som är kvällens mest lysande stjärnor. De gör så gott de kan, och det är så klart inte lite, men til syvende og sidst  förvandlas de till statister när den gamla bandmedlemmen Mick Taylor gästar på en magnifik sexton minuter lång version av Midnight Rambler och sångerskan Lisa Fischer tar ton i Gimme Shelter så att det ilar av smärta,  rädsla och revanschlystnad. Där och då färdas vi tillbaka till det skitiga, segregerade och hatiska USA vars landsvägar bandet en gång genomborrade i jakten på det äkta och sanna. Där finns inga titlar eller mångmiljongager. I den känslan söker vi gemensamt skydd och kraft inför de sociala strider Stones slutat vara uttolkare av. Och det är faktiskt helt ok (jag gillar det).

Text och foto: Ulf Östman

Bäst: Lisa Fischer sjunger som om himlens – eller helvetets – portar står på vid gavel.
Sämst: Keith Richards insisterar på att damma av Can’t be seen från Steel Wheels-albumet.
Vackrast: När Lisa Fischer lägger handen på Keiths bröst, ler och nickar förstående, för att sekunden senare vända sig om och penetrera rampljuset med ett vrål: ”Rape, murder! It’s just a shot away! It’s just a shot away!”
Fråga: Varför har Mick på sig en kråkdräkt under Sympathy for the devil? Vad är det jag inte förstår?

Hela låtlistan
Jumpin’ Jack Flash
Let’s spend the night together
It’s only rock’n’roll (but I like it)
Tumbling dice
Wild horses
Doom and gloom
She’s so cold
Out of control
Honky tonk women
You got the silver
Can’t be seen
Midnight rambler
Miss you
Gimme shelter
Start me up
Sympathy for the devil
Brown sugar
You can’t always get what you want
(I can’t get no) Satisfaction

 

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.