Sommar, sommar…

16 juli 2014

Krönika

Lars henriksson SPKRÖNIKA. Meterologiska definitioner, skolavslutningar och Midsommar i all ära men den officiella sommaren började med Sveriges Radios Sommar. Sten Carlbergs vinjettmusik har sedan länge varit signaturmelodi för hela årstiden, inte bara radioprogrammet som inför sin femtiosjätte säsong till och med slår Kalle Anka på julafton i grenen genuin svensk tradition. Konceptet, ”lätt musik med prat med mening i” som dess arkitekt Tage Danielsson formulerade, har förblivit en lyssnarmagnet. Delvis på grund av att vi är många som har tid till avslappnat lyssnande ”på badstranden, i hängmattan och på vägarna” som devisen länge löd. Det personliga tilltalet, ovanligt hos 50-talets formella radioröster, är dock knappast det som skiljer ut programmet idag när hela programserier i låtsad intimitet bär programledarens namn. Snarare är det programmets oförutsägbara, icke rutinmässiga upplägg som lockar. Att någon som vi inte har riktig koll på, åtminstone inte i den rollen, lägger sin själ i att göra en engångsinsats. Så har det i alla fall varit. Med tiden har dock programmet blivit allt mer förutsägbart och det är med stigande irritation jag varje år tar del av den tämligen strömlinjeformade listan med de personer som får det nationella hedersuppdraget att bli Sommarpratare. Och 2014 års sommarstall utgör inget undantag: ett stort knippe musiker och andra artister, några konstnärer och elitidrottare, en handfull ”entreprenörer” och någon enstaka akademiker. (Kanske har vi valet att tacka för att vi i år förskonas från ängsliga toppolitiker.) Och så journalister, massor av journalister.

Det är alls inget krav att programmet ska presentera ett tvärsnitt av befolkningen, det är trots allt bara ett underhållningsprogram och ingen offentlig utredning. Men kan det verkligen vara så att det bland landets miljoner arbetare och tjänstemän skulle vara helt tomt på spännande människoöden, goda berättare och intressanta iakttagelser? Att det inte finns en enda kassörska, undersköterska, lastbilschaffis eller callcentertelefonist som skulle kunna leverera minst lika meningsfullt prat som de mediehypade artister eller självuppfyllda direktörer som regelmässigt får berätta sina framgångshistorier? Det rör sig säkert inte om illvilja från redaktionens sida utan helt enkelt att de är så långt ifrån arbetarklassen att de inte tänker tanken eller ens vet hur de skulle börja leta efter kandidater där även om de skulle komma på den. En bagatell, visst men ändå en så typisk detalj i ett samhällsklimat där den stora majoriteten ständigt görs osynlig eller på sin höjd får utgöra pittoresk bakgrund för någon som genom en ”klassresa” skaffat sig en respektabel syssla.

Lars Henriksson

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.