Jag antar utmaningen!

Marco EspvallInternationalens chefredaktör svarar Carmen Blanco Valer:

DEBATT. I ditt debattinlägg i förra veckans Internationalen kom du med en omfattande kritik av Internationalen utifrån ett intersektionellt perspektiv.
Som chefredaktör på tidningen måste jag naturligtvis förhålla mig till kritiken, särskilt eftersom den kommer från en mångårig prenumerant som stått väldigt nära den tradition som tidningen tillhör.
Det enklaste hade naturligtvis varit att ducka för din kritik och avvisa den genom att hävda att könsfördelningen bland internationalens anställda reportrar är fifty fifty, då Per är man och Emma är kvinna, och toppa med att jag själv faktiskt är konverterad muslim boende i ett miljonprogramsområde.
Men varför förenkla verkligheten?

Du sätter fingret på ett reellt problem för såväl Internationalen som våra ägare Socialistiska Partiet.
Sedan jag tillträdde som chef­redaktör har jag försökt föra in ett mer intersektionalistiskt perspektiv i tidningen. Frågan är hur vi ska kunna attrahera läsare från vår tids arbetar­klass? (Som ju inte bara består av vita, manliga, medelålders industriarbetare). Mina ambitioner har varit att i högre grad försöka spegla erfarenheter från rasifierade, kvinnor, ungdomar, och så vidare.
Det har väl gått sådär. Vi är en liten redaktion med små resurser som kämpar hårt för att ge ut en tidning varje vecka. Vi har i dagsläget nollbudget för att köpa in material utifrån. Du kanske ser problemet? Endast korta stunder får vi upp näsan över vattenytan och kan försöka reflektera över vilken tidning vi gör idag och vilken typ av tidning vi skulle vilja göra.
Jag har försökt att få in nya krönikörer och skribenter för att bredda vilka erfarenheter som speglas i tidningens spalter.

Efter sommaren funderar jag på att ordna fortbildning för redaktionen i ämnen som journalistik och genus, samt kanske en orientering omkring intersektionella perspektiv och hur dessa förhåller sig till marxismen.
Jag tar alltså din kritik och ditt intersektionella perspektiv på stort allvar. Redaktionen lyssnar och lär så att vi kan ta till oss det värdefulla och avvisa det vi inte anser bärkraftigt.
Härmed antar jag din utmaning att sluta ducka för andra förtryckande strukturer än klass. Men då vill jag samtidigt uppmana er i F! att föra in mer av folkrörelseperspektiv i ert parti. Var finns den förändrande kraften? Tyvärr skulle jag säga att enligt F! ligger den i parlamentet. Som jag ser det förlorades mycket av rörelseperspektivet redan i samband med grundningskongressen 2005, där en dryg tredjedel av ombuden röstade för det alternativa organisationsförslaget ”Partibildning på jämställd grund”. Enligt min analys stod kampen mellan att bygga ett underifrånstyrt rörelseparti och att skapa ett mer traditionellt toppstyrt parti. Partitoppen vann. Som en konsekvens av detta slog F! in på en organisations-sekteristisk väg där folkliga rörelser behövs och byggs, men framför allt för att ge kraft och styrka för partiet att genomföra sin politik via de parlamentariska församlingarna. Samma typ av kritik som jag för övrigt brukar framföra till vänsterpartister. Det är inte omöjligt att det skulle kunna stå ”Duckar V för klassperspektivet?” på Internationalens förstasida i samband med att vi granskar Vänsterpartiet inför valet.
Internationalen ges ut av Socialistiska Partiet, men har den klara ambitionen att spegla och representera en bredare antikapitalistisk rörelse i samhället. För det är framför allt genom breda folkliga rörelser som samhället kan förändras. Det är där Internationalens fokus och själva existensberättigande ligger.

Marco Jamil Espvall

 

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.