F! och folkrörelserna

18 juli 2014

Debatt, Förstasidan

carmenDebatten om intersektionalitet fortsätter:

DEBATT. Det gläder mig att redaktören vill se till att tidningen skall spegla de mångfasetterade överlappande och sammanvävda förtryckande strukturer som alltfler, särskilt de yngre lärt sig att se och kämpar mot. Jag välkomnar även att insikt leder till  konkreta fortbildningsåtgärder kring intersektionella sätt att se världen på. Jag förstår att ni har det svårt ekonomiskt men tror också att det är en ödesfråga för tidningen.
Jag vill förtydliga att jag svarar inte för F! officiellt, jag är relativt ny i partiet och är inte förtroendevald.

Jag kom i kontakt med F! genom folkrörelseorganisationen Interfem, som är en partipolitiskt obunden förening och tankesmedja för rasifierade kvinnor och transpersoner där jag blev aktiv. Den skapades av rasifierade F! medlemmar som var frustrerade över bristen på intersektionella perspektiv och medvetna ansträngningar för att motverka strukturell rasism hos F!. Men istället för att bara lämna partiet omvandlade de frustrationen till konstruktiv handling och skapade Interfem med hjälp av andra rasifierade kvinnor/transpersoner aktiva inom feminismen, hbtq-rörelsen, antirasistiska rörelsen, fackförbund, solidaritetsrörelsen samt partiaktiva från V, MP, SAP och FP. Det gemensamma vi hade var att vi delade upplevelser av osynliggörande och marginalisering inom de folkrörelser/partier vi verkade inom. Men våra erfarenheter och perspektiv nonchalerades och osynliggjordes och vi förväntades assimilera oss i de rådande organisationskulturerna.

Vi antog att organisationerna inte stötte bort oss avsiktligt, utan att det snarare kanske handlade om patriarkala och rasistiska maktstrukturer. Oavsett om organisationerna/partierna hade feministiska eller anti-koloniala idéprogram eller ”integrations”-satsningar fanns strukturerna likväl där. Genom att inom ramarna för Interfem organisera oss separatistiskt och utbyta organisationserfarenheter började vi inse att det inte var oss det var fel på. Vi kände igen situationer i våra rörelsers/partiers vardag, fick tips på motståndsstrategier och fick kraft att fortsätta försöka påverka och ta plats i folkrörelsernas ”vita rum”. Vi fördjupade oss i intersektionella perspektiv och post-koloniala teorier som hjälpte oss att förstå och analysera vår mångfasetterade verklighet. Särskilt berikande var att för omväxlingens skull bekanta oss med texter av kvinnliga rasifierade teoretiker, något sällsynt i den traditionella vänstern eller den vita feminismen som så gott som uteslutande har europeiska/nordamerikanska män/kvinnor som teorikällor.

Det var dessa folkrörelseaktiva F!-are som drev processen att förankra de intersektionella perspektiven och antirasistisk feminism inom partiet som så småningom resulterade i att F! idag definierar sig som ett antirasistiskt-feministiskt parti. Detta avspeglades sedan i att fyra av deras nio EU-kandidater var rasifierade personer och fjorton av fyrtiosju riksdagskandidater (30 procent ) har utomeuropeisk bakgrund. F! är även partiet med lägst snittmedelålder bland kandidaterna samt troligtvis partiet med störst antal transaktivister på sina listor.

Beträffande FI:s satsning på parlamentarism är det nog mer eller mindre oundvikligt att när man valt bort att vara rörelse och satsat på att bli ett parti är det för att man förr eller senare vill få riksdagsrepresentation. Vill minnas från min tid i Socialistiska Partiet att även SP gjorde liknande helhjärtade satsningar på den tid man ställde upp till riksdagsval. Och att vi lade mer kraft på detta än vad vi egentligen orkade med som litet parti. F! har många folkrörelseaktiva, men inte inom de folkrörelser som har hög status inom vänstern. Vi finns inom den feministiska rörelsen, HBTQ-rörelsen, asylrörelsen, antirasistiska rörelsen, solidaritetsrörelsen, musikrörelsen, et cetera.

Jag har lång folkrörelseerfarenhet både i Sverige och Latinamerika, men har under min korta tid i F! funnit mer folkrörelsekaraktär där än den kaderpartimodell som vänstern idealiserade under min uppväxt. Till exempel fick jag när jag gick med i KAF/SP passera tre eller fyra steg innan jag genom skolning och annat fick fullvärdiga medlemsrättigheter. Detta har naturligtvis påverkat mitt sätt att tänka på gott och ont och jag blev chockerad när jag bestämt mig för att gå med i F! och uppmanades att göra det via mobilen! På samma sätt kan jag trots att jag är folkbildare och van vid olika organisationsformer ibland förvirras av de relativt platta strukturerna och den folkrörelseaktiga karaktär som partiet ännu tycks ha.

Men jag har också förståelse för att det är ett parti under formation som haft en explosiv tillväxt. Min lokalavdelning i Uppsala bestod vi årsskiftet av cirka 50 medlemmar, idag är vi över 800! Detta ställer höga organisationskrav, snabba skolningskrav och medvetna inkluderingssatsningar om vi inte skall tappa bort dessa entusiaster som vill bidra på något sätt. Situationen påminner mig om ett uppsving i kampen i Latinamerika som kamrater beskrev i följande termer: ”Vi gick år ut och år in och beklagade oss över att `massorna´ inte kom till oss, under tiden läste vi om historiska revolutionära uppsving och fördjupade oss i marxistiska teorier. Plötsligt kom uppsvinget och massorna. Vi greps av panik då vi blivit för renläriga och inte riktigt kunde handskas med dessa otygelbara `massor´”. Nu har F! inte haft så lång tid på sig för att fördjupa sig i teorier (på gott och ont) men trots den explosiva framväxten har FI ännu inte gripits av panik … ännu.

Jag tror att en av faktorerna som bidragit till att F! behållit folkrörelsekaraktären är bristen på statsbidrag. Det som hos andra partier sköts av funktionärer eller valmyndigheten måste vi själva göra. F! har hundratals ideellt arbetande, inkl. de som sagt upp sig eller tagit tjänstledigt för att arbeta med partiet. Det är därför vi också blivit det parti som använder sig flitigast av gratis sociala medier för att nå ut. Jag tycker även att F! bejakar folkrörelseuttryck när de deltar i de hundratals homepartyn som hållits runt om i landet. Dessa har inneburit att politikerna gått dit människorna är istället för att be dem att komma till partimöten i tråkiga lokaler.

Innehållet i budskapet och F!:s kreativa folkrörelseformer har fått andra partier att ta fram feminismen i sin retorik, oroliga för att F! skall växa ännu mer. Tyvärr tycks partierna inte vara lika pigga på att anamma F!:s intersektionella perspektiv och antirasism som även tigs ihjäl av media. Därför gläds jag åt att Internationalen förstår vad FI och jag menar när vi pratar om intersektionella perspektiv, även om det kanske är för mycket begärt att SP i sin helhet skall ta till sig dessa.

Men det är viktigt att FI-medlemmar, inte minst ledarskapet även i framtiden, antingen vi kommer in i riksdagen eller ej, fortsätter lägga ner tid, energi och kärlek på rörelserna som är våra rötter. Utan dessa dör vi. Det är folkrörelserna som har förmågan att förändra samhället på djupet och på bredden. Men det är också viktigt att arbeta med att få F! att fungera som en rörelse. Det vill säga mobiliserande även mellan valen, känsligt för omvärldshändelser, dynamiskt, brett och inkluderande. Själv nöjer jag mig inte heller med enbart ett nationellt folkrörelseperspektiv utan vill även bidra till att F! blir del av den solidariska globala rättviserörelsen. En solidaritet som är baserad på ömsesidig lyhördhet och respekt. Jag vill bidra till att bygga avkoloniserade broar mellan folkrörelser i Syd och Nord.
Jag vill globalisera kampen och jag vill globalisera hoppet om att en annan värld är möjlig, en värld som inte är präglad av enfald och krav på assimilation, en värld där det ryms många världar . Så jag antar personligen utmaningen att arbeta för att folkrörelseperspektiven i FI inte skall försvinna.

Carmen Blanco Valer 

Tidigare debattinlägg:
På tal om FI, EU-grupperna och klassanalysen av Emma Lundström nr 24-25
”Intensivkurs i demokrati” av Eva Broman nr 24–25,
 ”Duckar vänstern för alla andra perspektiv än klass?” av Carmen Blanco Valer nr 26
”Osaklig kritik mot Internationalen” av Lars Lundström nr 27
Jag antar utmaningen! av Marco Jamil Espvall nr 27

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.