En vänster i otakt: om intersektionalitet och klasskamp

28 juli 2014

Debatt, Förstasidan, Opinion

DEBATT. En för vänstern olycklig isärdragning och sammanblandning tycks just nu äga rum. Den radikalisering som pågår bland framförallt unga kvinnor befinner sig i otakt med en klasskampsradikalism som samtidigt utvecklas. I bland annat fackföreningsrörelsen.

Feministiskt initiativ, F!, kanaliserar en del av den unga feministiska radikalismen. Det är löftesrikt att denna på så sätt tar sig politiska uttryck. En del av F!s program är också betydligt mer radikalt i en vänstertradition, exempelvis i militärfrågan, än den etablerade vänsterns. Samtidigt är det olyckligt om det så kallat intersektionella perspektivet får motivera en orientering bort från klasskamp, just i ett skede när en ny klassmedvetenhet tycks börja växa fram. Att ledande företrädare för F! pratar om ”kapitalism med mänskligt ansikte” och undviker att definiera sig som varken vänster eller höger riskerar att försvåra utvecklingen av mer socialistiska och antikapitalistiska perspektiv.
En del av förklaringen ligger i hur intersektionalitet tolkas.

Det intersektionella teoretiska perspektivet utvecklades på 1980-talet av afro-amerikanska kvinnor gentemot den vita medelklassfeminism som inte såg hur maktordningar också kopplades till etnicitet och klass. Hur kön, etnicitet och klass tvinnade samman strukturer av över- och underordning utmanade förenklade föreställningar. Sedan dess har intersektionell teori kommit att vidgas till analyser av hur samhällets otaliga uttryck för hierarkier samverkar i de maktordningar som bildar samhällelig norm. Här utgör klass bara en aspekt, kön, etnicitet och sexuell läggning är några av de normerande faktorer som brukar lyftas fram, andra är funktionshinder och ålder.

Intersektionell teori handlar alltså, förenklat, om identifiering av förtryckande strukturer på samhällslivets olika områden. Många av de politiska förespråkarna ser den som en möjlighet att uppmärksamma och förena alla undertryckta till gemensam frigörelse.
Kritiker från vänster brukar invända att en intersektionell hållning kan användas för att blanda bort korten och göra samhällets ojämlikhet till en ogripbar massa av subjektivt upplevda orättvisor. I populärpresentationer framhålls ofta att ”ingen dimension är viktigare än någon annan” (se exempelvis föreningen Civis’ hemsida).
Men ett intersektionellt perspektiv kan också verka i motsatt riktning, som en väg att se även klass som en del i det som trycker ner människan. På så sätt kan marxismens fokus på klassamhället nås av människor utifrån olika upplevelser av förtryck och nedvärdering. I marxistisk mening är ju klassordningen nyckeln, eller snarare låset om de många ojämlikheter och förtryckande strukturer som präglar våra samhällen. Inte så att allt mänskligt reduceras till klass och att om bara arbetarklassen tog makten vore saken biff. Men just den samhällsekonomiska struktureringen av klass, i ägande och ickeägande, exploaterande och exploaterade, i kapital och arbete utgör den reglerande matrisen för över- och underordning i hela samhällsformationen, från kön till andra tillhörigheter. Den socialistiska arbetarrörelsens kamp har därför historiskt varit tänkt att utgöra en bräsch för alla förtryckta. I verkligheten har dock långtifrån alltid så varit fallet.

För den europeiska arbetarrörelsen, inklusive många av dess mest radikala delar, var det länge närmast självklart att klasskampen anfördes av vit manlig arbetarklass i de mest avancerade industristaterna. Men att den föreställningen inte bara slog upp bräscher utan också återskapade utestängning och underordning medförde både splittring och reaktioner.
Den ryska bolsjevismen bejakade 1917, till den gamla socialdemokratins förskräckelse, de koloniala folkens aktiva deltagande. Kvinnorörelser pressade efterhand fram förändring. Klasskampens horisonter vidgades.

Idag kan intersektionell teori hjälpa till att belysa den mångfald som bankar på klassamhällets dörrar liksom kasta ljus över arbetarklassen själv. Även när marxismen växte fram var förstås det mesta fragmenterat. Arbetarklassen ”fanns inte” som samlande föreställning utan bestod av undertryckta och maktlösa individer med alla sina särdrag och fångade i mängder av beroenden och maktlöshetsstrukturer.
Marxismen utgjorde ett försök att urskilja något generellt, något allmänt som omvandlat till kollektiv kamp och politik kunde utgöra en murbräcka att slå upp förtryckens väldiga port. Emancipationens myriader av olika strömningar skulle forsa fram över raserade murar. Utan detta fokus hade arbetarrörelsen inte kommit till. Ja, som jag ser det, hade då inte de övriga frigörande perspektiven haft en chans att sticka upp näsan. Kampen mot klassamhället var det förenande – och är det än idag. Och måste, närmast per definition, vara den socialistiska arbetarrörelsens själva raison d’etre, existensskäl.
Intersektionell teori och observationer kan hjälpa oss att bättre förstå detta klassamhälle och hur det återskapar ojämlikhet i olika sammanhang, samt hur dessa ojämlikheter och maktordningar i sin tur återskapar klassamhället. Den kan också bidra till ökad förståelse av arbetarklassens egen brokighet och hierarkier som hjälp till utveckling av socialistisk strategi. Det är när det intersektionella anslaget tolkas eller används för att leda bort från förståelsen av och kampen mot klassamhället som vänstern hamnar i otakt och vi socialister sätter klackarna i backen.

En sådan avledning inte bara försvagar den radikalisering mot kapitalismens nedbrytande krafter vi idag åter ser utvecklas, den kommer på sikt även att isolera och suga in de olika frigörelseförsöken i harmlösa banor. För den socialistiska arbetarrörelsen bör istället intersektionella analyser brukas som ett välkommet bidrag till den gemensamma kamp mot klassamhället som öppnar dörrarna för alla undertryckta.

Håkan Blomqvist

Tidigare debattinlägg:
På tal om FI, EU-grupperna och klassanalysen av Emma Lundström nr 24-25
”Intensivkurs i demokrati” av Eva Broman nr 24–25,
 ”Duckar vänstern för alla andra perspektiv än klass?” av Carmen Blanco Valer nr 26
”Osaklig kritik mot Internationalen” av Lars Lundström nr 27
Jag antar utmaningen! av Marco Jamil Espvall nr 27
F! och folkrörelserna av Carmen Blanco Valer nr 29

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.