Den revolutionära drömelvan

16 juli 2014

Förstasidan, Kultur, Nyheter

MaradonaKULTUR. Nu har vi under en månads tid sett fotboll från Brasilien. Vi har lyssnat på TV-kommentatorer och läst i sociala medier om olika lag och spelare: målvakter, försvarare, mittfältare, anfallare. Jag roade mig med att sätta ihop ett revolutionärt fotbollslag. Här är vår drömelva:

Ippig Volker, Tyskland. Han brukade gå in på arenan med en knuten näve. Han lämnade sin fotbollskarriär för att delta i en brigad för frivilligtarbete i Nicaragua efter Somozadiktaturens fall 1979. Idag arbetar han i hamnen i Hamburg. ”Mitt hjärta kan bara slå på vänster sida”.

Oleguer Presas, Spanien. Han gjorde en jämförelse mellan hur det kändes att vinna den spanska ligan, när han spelade för Barcelona, och hur katalanska frihetskämpar kände när de försvarade samma stad mot diktatorn Francos armé 1939. Hans enda mål i ligan tillägnade han ett 14 årigt barn i Sabadell som greps för att ha satt upp affischer som kritiserade en borgmästare på högerkanten.

Lillian Thuram, Frankrike. Hyrde bussar och tog med nästan 100 hemlösa invandrare för att titta på matchen mellan Frankrike och Italien, i protest mot den franska presidenten Jacques Chiracs invandringspolitik. Chiracs efterföljare, Sarkozy, sade en gång att ungdomar som blir rebeller är skräp. Thuram kontrade: ”Om de upproriska ungdomen är skräp är jag också skräp”.

Mustapha Zitouni, Algeriet. Frihetskämpe i Algeriet och framgångsrik spelare i Frankrike. Tog avstånd från berömmelse och pengar då han vägrade spela för Frankrike i 1958 års VM. Han bestämde sig för att delta i upproret mot den franska ockupationen genom att spela i Front de Libération National. Han organiserade matcher som ”elever för självständighet” och reste runt om i världen för att informera om situationen i sitt land. I april 1958 flydde han från sin hemmaklubb Monaco och från det franska landslaget. Det försvagade det franska landslager inför VM.

Javier Zanetti, Argentina. Kämpade alltid för minoriteter och stödde grupper som gjorde motstånd. ”Solidaritet har ingen färg, ingen religion eller politiskt parti”, sade han. Zanetti stödde öppet zapatisterna med pengar. Han försökte ordna en match mellan hans klubb Inter Milan mot en av zapatisternas blandade grupp.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira, Brasilien. En fotbollslegend som satte igång en rörelse för demokrati (”Corinthiana Demokrati”) i slutet av sjuttiotalet. Fotboll och politik hör ihop, det förstod Sokrates: ”Politiska segrar är viktigare än fotbolls segrar. Det är mer än sport”. 1984 sa Socrates att han skulle lämna fotbollen om det inte genomfördes fria val i Brasilien. Det hände inte och han åkte till Italien. Han fick frågan om vem var den bästa italienska spelaren. Han sa: ”Jag känner inte många. Jag är här mest för att läsa Gramsci på sitt modersmål och för att studera den italienska arbetarklassens historia”.

Diego Maradona, Argentina. Vän till Fidel Castro, kritiserade öppet USA-imperialismen och tog öppet parti för Hugo Chavez revolutionära förändringsprocess.  När George Bush besökte Argentina bar Maradona en tröja där det stod ”STOP BUSH” och kallade Bush för ”mänskligt skräp”.

Christiano Lucarelli, Italien. Kommunist och landslagsspelare. När han fick veta att han inte skulle kunna spela för den socialistiska klubben Livorno i Italien, avvisade han chansen att vinna stora summor pengar och andra erbjudanden. Firade alla sina mål med två knutna nävar upp i luften och en Che Guevara-T-shirt han hade under lagtröjan. Bland annat sade han, ”domarna kommer alltid att döma oss för att vara kommunister”.

Romário de Souza Faria, Brasilien. Representerar Socialistiska Partiet i parlamentet, tog på sig som huvuduppgift att störa FIFA med anklagelser om korruption. Romario har överraskat alla och med stor framgång med sin huvudflagga för funktionshindrades rättigheter. Han har kallat Joseph Blatter, FIFA:s president, ”tjuv” och FIFA:s generalsekreterare, Jérôme Valcke, ”utpressare”. På sin hemsida har Romario skrivit att han inte skulle lämna Valcke 45 pesos för att köpa mjölk och bröd i hörnbutiken. Om FIFA och Brasilien har han sagt: ”De visste hur man blir rika med VM och nu stjäl de från Brasilien!».
George Weah, Liberia. Har utsetts till världens bästa spelaren. Weah ställde upp som presidentkandidat i Liberia eftersom folket krävde det. Hans främsta krav var: bostad, el och dricksvatten åt alla samt bättre utbildning för barn på landsbygden. Han förlorade valet med en minsta marginal, gentemot Ellen Johnson-Sirleaf som var Världsbankens kandidat.

Matthias Sindelar, Österrike. Hans sista match i det självständiga Österrike var mot Tyskland 1938. Istället för att spela med landslagets traditionella svartvita färger, kom spelarna med röda tröjor. Matchen var riggad, resultatet skulle bli oavgjort. Det struntade Sindelar i, han gjorde ett mål och sedan firade han högljutt framför de förstummade nazisterna. Öster­rike vann med 2-0.

Internationalen

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.