Bortglömda lärdomar i normaliseringens tid

Utoya

LEDARE. Tre år har gått sedan Anders Behring Breivik gjorde tydligt för världen att högerextremismen är mer än ett hot mot minoritetsgrupper och den radikala vänstern. Lärdomarna och insikterna när den första chocken lagt sig sade oss att de brunaste av frön kunde gro mitt i Fremskrittspartiets ungdomsförbund och att de skandinaviska säkerhetspolisernas ensidiga fixering på islamistisk terrorism inneburit en total blindhet för det oresonliga hat mot ”kulturmarxism” som frodades (och frodas) på Internetforum och kommentarfält.

Vad som hänt i Norge sedan sommaren 2011, då tiden stod still och det politiska samtalet plötsligt öppnades upp och tycktes präglas av ett större allvar, är både överraskande och obehagligt. På frågan om vad samhället tagit för lärdomar verkar svaret bli ”ingenting”. Den som anade en utveckling där offentligheten började komma till insikt om skuggorna som följer i spåren av ett debattklimat med plats åt både främlingsfientliga och reaktionära tongångar, upptäcker att utvecklingen gått i motsatt riktning.

Under 2011 var Fremskrittspartiet hårt ansatt för alla de grumliga, för att inte säga direkt rasistiska, uttalanden de gjort i tid och otid. Sedan dess har ett snabbt krympande FrP (från 22,9 till 16,4 procent på en mandatperiod) lyckats att sätta sig i regeringsställning tillsammans med Moderaternas syskonparti Høyre – och normaliseringen har gått i blixtfart. I juni gick före detta statsministern, kristdemokraten Kjell Magne Bondevik ut och bad om ursäkt för att han inte tidigare insett att FrP är ett ”ordentlig politisk parti”. Konservativa ledarsidor kan inte nog hylla FrP för sin roll som ansvarstagande regeringsparti och ordförande för HBTQ-intresseorganisationen ”Skeiv ungdom” spår att den FrP-märkta Barn-, jämställdhets- och inkluderingsministern – känd för att betona kvinnors ansvar att inte utsätta sig för våldtäkt – kommer att bli ”en väldigt bra minister”. Vad har partiet då lyckats med? Några element i framgångsmixturen är ökad taxfreekvot på sprit, uppluckringar av det statliga spelmonopolet och billigare skatt på utombordsmotorer.

Andra profilfrågor som regeringsduon lyckats genomdriva är ett kommunalt tiggeriförbud, som från nästa sommar kommer bli nationellt (med stöd av en femtioprocentig opinion), och efter att Frankrike genomfört sitt förbud mot ansiktstäckande slöjor står ett norskt förbud för dörren, välkomnat av socialdemokraterna.
Vad vi ser i Norge just nu är inget annat än en reaktionär politisk mobilisering, på alla politiska plan. Att en så individualistisk och människofientlig politisk färdriktning kan etableras så snabbt efter två mandatperioder av rött styre kan förstås skyllas på det enorma materiella välstånd som råder inom stora skikt av befolkningen, men ännu mer på regeringen Stoltenbergs förlorade möjligheter. Hans styre markerade till i början en vänstersväng i norsk politik och innebar offentlig utbyggnad, men med hjälp av oljepengar, inte fördelningspolitik. I en tid av chock och sorg axlade Jens Stoltenberg statsmannamanteln, men resultatet blev ingen uppgörelse med xenofobi och konservatism. Istället stämplades Breivik som den Andre och FrP välkomnades in i den nationella värmen. Betalar gör landets romer och muslimer – och miljön så klart.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.