Christian Falks vänliga adjö

31 juli 2014

Förstasidan, Krönika

Emma Lundström. Foto: Jonatan JohanssonKRÖNIKA. Kommer hem från en treveckors cykling i Italien. Vi sitter utmattade hemma i soffan med korsdrag för att få hettan ur lägenheten när nyheten kommer. Musikern och producenten Christian Falk har dött. Cancer i bukspottskörteln. Snabbt förlopp.

Har egentligen aldrig haft så särskilt stor koll på Christian Falk. Inte på riktigt. Bara vetat att han var basist i bandet Imperiet och att han producerat många framgångsrika artister. Jag har lyssnat på musik som han har format, utan att jag vetat om det, som det fantastiskt fina titelspåret till filmen Bagdad Café, Calling you med Javetta Steele, och 7 Seconds med Neneh Cherry och Youssou N’Dour. Hans trefaldigt grammisbelönade solodebut, Quel Bordel, gick mig mer eller mindre förbi. Ändå känner jag ett visst vemod som omedelbart drar trådar till sorg över människor i min omgivning som också kämpar och har kämpat mot cancer.

Några dagar senare sitter vi i den 32-gradiga skuggan på balkongen och lyssnar på Christian Falks förinspelade Sommar i P1. Det är hjärtekramande och värmande på samma gång.
Med en vänlig röst, trött av sjukdomen, berättar han om sitt liv. Ett liv präglat av att vara ett förortsbarn av arbetarklass i förskingringen. Av alkoholism, social misär och vuxna som inte klarar av att ta hand om sig själva, än mindre ett barn. Av svek och ett ekande tomrum i själen där kärleken från de närmaste borde vara. Ett tomrum som Christian Falk fyllde med musik. Musiken blev hans familj.

Det är självfallet ett program om musik. Men det är också, och i lika hög grad, ett program om utsatthet. Om det gängse föraktet för svaghet. Om självmord. Både moderns och sonens. Om samhällets sociala skyddsnät som inte fungerar, som har blivit en snara istället för en livboj. Som förföljer sjuka och skickar hem unga med en pillerburk mot depression istället för att fånga upp den som faller mot avgrunden.
När han berättar om sitt eget fallande, och om kampen för att få hjälp – innan dödsdomen – om kalla handen och idiotbyråkratin hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, kan jag inte låta bli att tänka på egna erfarenheter. Det tröstlösa i insikten att du egentligen behöver vara frisk för att vara sjuk.

För fjorton år sedan var jag med om en trafikolycka. För tio år sedan fick jag ett så kallat ”skov” med obegripliga smärtor i bröstryggen. Den värsta smärtan varade i ett och ett halvt år, läkarna sade att den skulle vara livet ut. Det är en annan historia. Men när Christian Falk pratar om sina upplevelser dyker minnesbilder upp. Frustrerande läkarbesök där lösningen på smärtan alltid var ännu starkare antiinflammatoriska och smärtstillande, som läkarna tyckte att det var helt okej att jag blev beroende av vid 23 års ålder. Hopplösa rundgångssamtal med Försäkringskassan om aktivitetsstödet som jag var tvungen att söka men troligtvis aldrig skulle komma att få. Kafkaliknande besök på Socialförvaltningen där handläggaren var utarbetad och letade i en halvtimme (jag satt i stolen och såg visarna ticka sig långsamt framåt på klockan som hängde på den grå väggen över skrivbordet) i utdragbara, öppna lådor som såg tomma ut, efter ett formulär som uppenbarligen inte fanns där. När hon dragit ut alla lådor började hon om från början. Innesluten i en slags förstelnad panik.
Det kändes som en öken.

Med sin dödsdom som tyngd fick Christian Falk plötsligt så mycket omsorg och hjälp han kunde önska sig. Att den hjälpen för det mesta kommer först när det är för sent är ett fult och fatalt nederlag för ett samhälle som ändå låtsas vara någon sorts välfärdsstat. Att ha ont, vare sig det är i kroppen eller i själen, och att bära både den smärtan och samhällets förakt, det tär på krafterna.

Christian Falk verkade ändå ha införskaffat sig ett slags lugn, alldeles före döden. Han hoppades få träffa sin son. Och möjligen också sin husgud, Frank Zappa, som, liksom honom själv, bara blev 52 år gammal.

Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.