Vardagskontrasternas vassa kanter

Bansky street cleaner - Chalk Farm

På morgonbussen. På väg till jobbet. Blicken vänd ut mot försommargrönskan. En äldre kvinna kliver på och sätter sig bredvid mig. Hon börjar prata med en lite yngre kvinna tvärsöver mittgången. Det visar sig att det är mor och dotter. Vad de diskuterar är dotterns polska städhjälp. Hon pratar ovanligt bra svenska och är duktig. Dessutom är det ju väldigt bra för hunden att någon är hemma om dagarna. Och kanske trevligt för städerskan också, eftersom hon ju arbetar ensam, till skillnad från ”alla de andra vi haft”.
De pratar om henne mer som om hon vore ett verktyg än en människa. Det låter som att hon hade varit ett betydligt sämre verktyg om hon inte hade varit lika bra på svenska. Familjen som har henne som städhjälp ska snart åka till Florida på semester.
Jag funderar över om den polska kvinnan har några barn i hemlandet. Det framkommer under tjuvlyssningen att hon har varit i Sverige i åtta år. Väldigt många barn växer upp utan båda sina föräldrar i Polen. Just för att föräldrarna arbetar i annat land.
Men vad vet jag. Och hon har ju hunden. Eller om det var hunden som hade henne.

Lite senare, i tunnelbanan. En äldre, prydligt klädd liten herre frågar om folk möjligen har en femkrona att avvara för en kopp kaffe, absolut ingen sprit, kaffe. Hans vita hår lyser. Han har en utstrålning som av någon anledning för tankarna till en av de sorgsna clownerna på cirkus. Han sätter sig mellan varven. Håller handen för munnen. Blundar. Sprickorna i de välputsade skorna är det enda som avslöjar att han inte har några pengar.
Kontrasten mellan intrycken skär i själen.

Varsågod, säger den gamle mannen och låter mig gå först när vi ska kliva ut ur tunnelbanevagnen. Det lyser ingen sol. Han har handen sluten om några få mynt. Vi går åt varsitt håll.

Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.