Våldet från den närmaste

05 juni 2014

Förstasidan, Kultur

Dolda slag. Illustration: Emma Lundström

Slag. Sexuellt våld. Verbala hot. Kontrollerande. Nedtryckande. Utplånande. Det är vardag för en stor del av Sveriges befolkning. Vardag i deras nära relationer. I de relationer som ska vara kärlek. Som ska stärka, lyfta, vara fyllda av värme och tillit. Och det är bara vi, vi alla, som kan göra något åt det. Genom att förändra samhället. Genom att vara uppmärksamma på vad som sker och sätta stopp. Bryta mönster. Bryta det som inte borde vara.

Jag träffade henne bara en enda gång. Det var under en hemvändardag i en liten by i Västerbottens inland. Hon hade lång kappa och stora, otidsenliga solglasögon. Det var mitt i sommaren och stekhett i den gassande solen. En stillastående värme. Jag var kanske elva år gammal. Hon var mager, sluten, tystlåten. En äldre släkting. Mannen bredvid henne minns jag bara som en grå enhet, en obehaglig känsla. De var också på semester.
Många år senare hittades hon orörlig på golvet i sitt hem. Några timmar senare var hon död.

Den här veckan, första veckan i juni 2014, har Sveriges Radio ett tema. Det heter ”En av alla” och riktar fokus mot att våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem i vårt land. Så stort att det kan kallas för ett folkhälsoproblem. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, har 14 procent, alltså nästan var sjunde kvinna, någon gång utsatts för fysiskt våld av någon som de har haft ett förhållande eller annan nära relation med.
Våldet kan se ut på väldigt många olika sätt. Det kan vara alltifrån att begränsa någon ekonomiskt, övervaka deras sociala svängrum via sociala medier och hota verbalt, till slag och sexuellt våld. Det finns i alla samhällsklasser.
Sveriges Radio tar bland annat upp det minskade antalet anmälningar till polisen, det stora mörkertalet, hur svårutredda brotten är eftersom det sällan finns vittnen, att sociala medier avslöjar gömda kvinnor, att våldet också är utbrett i samkönade relationer – vilket sällan uppmärksammas, och att kvinnor slår yngre kvinnor i allt högre utsträckning. De rapporterar om att det finns alldeles för få möjligheter till skyddat boende runt om i landet, om verkligheten på kvinnojourerna, och om mansmottagningar dit män kan vända sig för att få hjälp med att förändra sitt aggressiva beteende.

Det är särskilt berättelserna från de personer som själva utsatts eller utsatt andra för våld, som efterlyses. Det är tufft att lyssna på radio de här dagarna. Gör ont. Men det är på tiden. Det är så oerhört viktigt att förstå processerna, att förstå hur det går till att bli så nedbruten psykiskt och fysiskt att det är en större skam att erkänna att du är en misshandlad person, än att ta emot själva misshandeln. Och hur det går till att bli den som tycker sig ha rätt att slå, att våldta och hota.
Jag har ingen egen berättelse. Men jag har andras. Minns särskilt den gången jag försökte hjälpa en studiekamrat att flytta från sin våldsamme man. Hon hade fått nog när han körde ned en smutsig disktrasa i halsen på henne så att hon höll på att kvävas. Vi var ett gäng, både kvinnor och män, som kom dit med flyttbilen. Mannen skrek och hotade oss med kniv men vågade inte göra verklighet av hoten. Senare satt vi på polisstationen i flera timmar för att reda ut vilken hjälp och vilket skydd hon kunde få. Det visade sig att det enda hon kunde göra var att ringa polisen om mannen stod utanför hennes dörr. Så skulle de förhoppningsvis hinna komma i tid.

Jag tappade kontakten med kvinnan en kort tid därefter och fick senare höra att hon var tillsammans med mannen igen.
Att vara i den typen av förhållande raderar självförtroendet och det är oerhört svårt att bryta sig loss, att lämna. Speciellt om hjälpen uteblir. Det kan också vara väldigt svårt för utomstående att se och förstå att någon är våldsam. En person som är aggressiv i den nära relationen kan ofta vara väldigt charmig utåt. Det vi alla kan göra är att våga fråga så fort vi misstänker något, och att ringa polisen.
Men det kan vara väldigt svårt att bryta den mur som många av de utsatta bygger upp mot omvärldens frågor. Vid ett tillfälle, när jag skulle ta sänka på ett lasarett, hade sjuksköterskan en rejäl blåtira kring ena ögat. Hon var sammanbiten och verkade arg. Eftersom hon skulle sticka en nål i mig vågade jag inte fråga vad som hänt. Det fanns liksom inte utrymme för samtal. Hon hade stängt.
Jag borde ha frågat.

Tankarna går åter till kvinnan som en dag låg orörlig hemma på köksgolvet. Min släkting. Hon levde ett helt liv med en man som slog. Och när hennes barn växte upp gjorde de precis som hon, de lade skulden på henne. Tyckte synd om pappan. Det låter sjukt. Men det är ett vanligt scenario.
Jag vet att mannen drack. Jag vet att han jagade henne med en yxa i en skog. Att hon föll och skadade knäet. Att det aldrig blev bra igen. Jag vet att hon brukade säga att hon hade ramlat om någon frågade varför hon hade ett blåmärke på något synligt ställe. Och jag vet att hon dog av att kroppen inte orkade längre.
När jag tänker på henne är det minnet av den där heta sommardagen i Västerbottens inland som först dyker upp. Den långa kappan som dolde hennes kropp. Solglasögonen. Att hon såg ut att frysa mitt i värmen.
Hur många blåmärken hade hon?
Kände hon en befrielse precis innan hon dog?
Och hur omvandlar jag hatet jag känner mot de våldsamma, de kontrollerande, de giftiga nedbrytande, till något konstruktivt?
Jo, jag frågar. Nästa gång frågar jag. Och varje gång därefter.

Text och illustration:
Emma Lundström

Info:
Temaveckan i Sveriges Radio avslutas med att P1 Debatt diskuterar ämnet i direktsändning från Kulturhuset i Stockholm på söndag, den 8 juni.
Berättelserna som lyssnarna delar med sig av kan också komma att ingå i en installation och eventuellt också en bok.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.