Tankar norr om kräftans vändkrets

26 juni 2014

Förstasidan, Kultur

Norrbottensnatt. Foto: Emma Lundström

Midsommardagen. Norrbotten. Vi har tagit bussen till Älvsbyn. Störtregn och trasiga vägar. I Stockholmstrakten läggs ofta ny asfalt trots att den gamla ännu inte har hunnit bli sliten. Här hinner tjälskadorna breda ut sig år efter år utan att något görs. Vi skakar fram över sprickor, raviner och kratrar.
Stationshuset i Älvsbyn vaktas av en äldre man, sned och vänligt muttrande. Han är där när vi kommer och när vi far. Vankar av och an. Väntar på tågen. Låter dem passera. Ett självpåtaget arbete. Fridfullt och monotont. Annars är det ganska tomt. Stationscaféet har stängt.

Några mil därifrån mullrar Storforsen fram, vild och väldig med vårens smältvatten från fjällen.
När sommarsolståndet infaller och solen står som allra högst på himlen, norr om kräftans vändkrets, sitter vi i den vedeldade badtunnan och låter blicken följa Piteälvens färd mot forsen. Regnet gör ett uppehåll och det är alldeles stilla. Bara ljudet från vattenmassorna fyller öronen. Jordaxeln lutar som mest in mot solen och natten kommer aldrig. Istället kommer regnbågen, strax efter midnatt. Den duplicerar sig och sträcker sig över hela himlen. Om vi tog båten till andra sidan älven och gick åt rätt håll, skulle vi komma till dess fot mellan grantopparna uppe på ett av bergen.
Det ångar om vattnet i tunnan. Ännu är det ljust. Ännu har det inte vänt mot mörkare tider.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.