Piketty: Den borgerliga ekonomens diskreta charm

15 juni 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Thomas Piketty

Thomas Piketty

Thomas Piketty
Capital in the Twenty-First
Century, Harvard University Press, 2014

 

Vänstern brukade tro, även om den inbördes skiljdes sig åt i fråga om metod och tidpunkt, att kapitalismen var dödsdömd. Efter att Marx avslutat första boken av Kapitalet med en triumferande not – expropriatörerna blir exproprierade – stod vänstern som hungrande släktingar runt en rikemans dödsbädd, alla förvissade om att han snart var död, och väntade på sin tur att få inta huvudrollen på den historiska scenen. Varje krampanfall i den kapitalistiska samhällskroppen antogs vara det sista.
Gramsci skrev om Ryska revolutionen att det var en ”revolution mot Marx’ Kapitalet”. Vad han menade var att Lenin och bolsjevikerna hade slutat debattera ifall det vi såg var kapitalismens sista suck, slutat konsultera Marx som Nostradamus, och helt enkelt vågat ta den socialistiska revolutionens öde i sina egna händer. Lenins geni låg i detta: han vågade bryta mot historiens järnlag. Lenin, en Machiavellis lärjunge, såg sin möjlighet och grep den.

Efter att förklarats död av sina belackare skrämmer Marx borgerligheten återigen, mycket tack vare en ny bok från Thomas Piketty.
Piketty är en fransk ekonom vars bok Kapitalet i 21:a århundradet toppar bestseller-listorna. Boken är välskriven, med 700-sidor fulla av data över minst 200 års kapitalrörelse från många OECD-länder. Bokens namn anspelar på Karl Marx, men har inget med Marx att göra, och Piketty har erkänt att han inte läst Kapitalet. Bland de många förtjänster som boken har gett vänstern är att folk igen börjat diskutera kapitalism som ett system.

Ordet ”kapitalism” har en intressant historia som Fernand Braudel återger i sin majestätiska Civilisationer och kapitalism. Ordets ursprung är obskyrt och användes endast ibland av fransmän som Proudhon och Louis Blanc. Innebörden var då ”anslag av kapital på andras bekostnad”, eller som Proudhon säger 1860 ”ett ekonomisk och socialt system där kapital, inkomstkällan, inte tillhör de som arbetar” vilket inte låter som en dum definition. Som bekant använde sig Marx aldrig av ordet, och många ekonomer har ifrågasatt om ordet ens har någon innebörd; den viktorianska nationalekonomen Alfred Marshall bannlyste ordet från seriös debatt. Det var inte förrän i början av 1900-talet som ordet antog sin explosiva betydelse, speciellt efter Ryska revolutionen,
i relation till socialism.
När muren föll och historien återgick till sin gilla gång för liberalerna (eller som för Fukuyama, där historien helt enkelt tog slut), försvann också ordet. Jag noterar i nobelpris­tagaren Joseph Stiglitz 997 sidor långa bok Economics från 2002, att ordet ”kapitalism” inte förekommer en enda gång.
Ordet är politiskt och livsfarligt för överklassen, eftersom det antyder ett system som åtminstone i teorin kan störtas, istället för att vara naturgivet. Att streta emot ett naturligt tillstånd tycks ju lika larvigt som att vilja upplösa gravitationskraften.

Pikettys tes är enkel och hans statistik utmärkt. Kapitalismens ”naturliga” tendens, om den förblir orörd av folkrörelser, revolutioner eller krig, är till koncentration av rikedom, snarare än spridning. Adam Smiths ”universella välstånd” är därmed fel; Marx hade rätt. Piketty har över flera år samlat tillräckligt mycket data från olika länder för att säkert fastställa att kapitalismen historiskt har följt denna trend: r > g, där r är avkastning på kapital och g är tillväxt i den övriga ekonomin. Åren efter andra världskriget, när tillväxten var högre än avkastningen, var ett undantag. Detta eftersom kapitalstocken förstördes under de två världskrigen, och socialistiska folkrörelser med egalitära budskap fick eliten att oroa sig.
Socialdemokratin gjorde aldrig något anspråk på kontroll över produktionsmedlen. ”Funktionssocialism” var idén om att samhället kunde fungera socialistisk, fast utan att ägandet angreps; när väl Meidner föreslog detta i form av löntagarfonder, gjorde ägarklassen revolt. De hade  med viss förargelse accepterat sossarnas introduktion av allmän sjukvård, utvidgandet av socialförsäkringar och samarbete med facken – men nu fick det vara nog. SAF:s motoffensiv blev omedelbar; från 80-talet och framåt har de etablerat tankesmedjor och generella propagandainstrument för att driva sina frågor; och har i stort sätt vunnit på alla punkter.
Pikettys bok har genererat antingen översvallande komplimanger från vänsterorienterade ekonomer, blint och ofta förvirrat raseri från högern, eller diskussion om tekniska detaljer, som vad Piketty menar med ”kapital” (Piketty använder en nyklassisk definition av kapital, istället för Marx mer sociologiska definition). Men ingen har ifrågasatt den centrala tesen och det är enkelt att förklara – bevisen är så pass övertygande.

De smarta borgarna försöker inte längre ifrågasätta de ökande klassklyftorna, utan använder istället desperata försvar av ökad ojämlikhet: ”det är bra för tillväxten”, ”eliten har förtjänat sina rikedomar”, ”frihet! se på Sovjet”. Och alla förutom den sista, vilket inte ens är ett argument, är i sig svagt undetbyggda i forskning.
För Marxister har ojämlikhet aldrig varit den stora orättvisan, utan snarare ett resultat av den största orättvisan av alla: exploatering av arbetarna. Denna debatt har endast förts i teorins undre värld, sen den så kallade ”marginalnytte­teorin” 1870 sades ödelägga den arbetsvärdeteori som använts av Adam Smith, Ricardo och slutligen av Marx. Om man inte accepterar att värdet kommer från nödvändigt arbete så är det omöjligt att acceptera Marx slutsats att kapitalisterna exproprierar arbetarnas rättmätiga inkomster. I själva verket beskriver de olika värdeteorierna olika saker, ”men vad spelar det för roll?” resonerade de borgerliga ekonomerna, ”nu behöver vi inte bry oss om den där Marx!” Och så var det med det.
Ojämlikhet är däremot svårt för ett blödande liberalt hjärta. Länge har de sällat sig till Franska revolutionens insisterande på att ojämlikhet endast får rättfärdigas om det kan härledas till social nytta; aristokrater var överflödiga och gjorde ingen nytta, men den som förvärvar sin inkomst genom arbete och som i sitt anletes svett förkovrat sig, hur kan vi motsätta oss detta? Piketty har med sin bok visat att vi idag har återgått till ”fäderneärvd” kapitalism och att en helt klass återigen kan hopa enorma rikedomar utan att lyfta ett finger. Något som sticker i ögonen på de pladdrande klasserna.
I början av seklet skrev Thorstein Veblen om den “arbetsfria klassen”, de vars iögonfallande konsumtion gick ut på att stoltsera med sin arbetsfrihet. Syftet med konsumtion, för de rika, är att utöva makt. En hel festmåltid, med droska fram till herrgårdens dörr, balklänning och frack, finmiddag och champagne, förbereddes vid förra sekelskiftet för hundra av Newports ”främsta” hundar. Om detta tycks vulgärt så är det bara att bevittna dagens fenomen på Spy Bar, ”vaskandet”. Att vi utan tvekan lever i en liknande värld går lätt att bevisa bara genom att plocka upp helgbilagan till Financial Times ”How To Spend It”. Samtidigt som Europas fattiga och mellanskikt fortfarande lider av den finansiella kris som de rika orsakat, påpekar de borgerliga tidningarna att krisen är över eftersom de rikas marknader har återhämtat sig: konstmarknaden, till exempel, blomstrar som aldrig förr!

Så vad bör göras? Piketty är inte till så stor hjälp här, utan föreslår endast en global beskattning av kapital och en generell ökning av marginal­skatten och omfördelning som under socialdemokratins guldålder. Kapitalism med ett mänskligt ansikte.

Socialdemokratin har aldrig varit systemkritisk. Så mycket är klart. Socialismens grundval har alltid varit att de som arbetar också ska äga. Därför kan man fråga sig om socialdemokratin någonsin var socialistisk. Att arbetarna kan och bör sköta sin egen produktion är nästan det enda alla socialister är överens om.
Idén att de själva skulle äga var också naturlig för de första industriarbetarna. I februari 1819, efter elva veckors strejk började engelska tobaksarbetare att organisera produktionen för egen räkning, som E.P. Thompson återger i “The Making of The English Working Class”. Den styrning ovanifrån som kapitalet krävde var okänd för den första generationer proletärer och krävde ofta primitiv disciplin i form av piskan.

Pikettys bok är viktig för oss socialister. Den befäster med välgrundad forskning vad vi alltid har sagt. Men bortom detta borde vi argumentera för ett system som genererar jämlikhet, istället för ett som bara hanterar ojämlikhetens effekter. Ett system som inte kräver krig efter resurser, eller utblottning av arbetarklassen och miljön. Socialism eller barbari, som Rosa Luxemburg sa. Varför inte göra ägande av kapital offentligt och demokratiskt? Den som generar mervärdet bör också äga det. Attackera roten till ojämlikhet istället! Demokratisera arbetsprocessen så som kollektivet Mondragón i Spanien gör, där arbetarna driver företaget, och inte ett knippe diktatoriska styrelsemedlemmar som är utpekade av aktieägare och investerare. Ett annat exempel på en modell som bör testas är den demokratiskt kommunistiska kommunen Marinaleda i Spanien, där allt ägs kollektivt och de praktiserar den traditionella vänsteridén med ”arbetsrotation”, så att karriär och personlighet inte behöver bli så sammanflätade.

För socialister lär Piketty inte ändra så mycket, men boken är ett välbehövligt steg i rätt riktning för att få den borgerliga intelligentian att tänka utanför den kapitalistiska hegemonin. I slutändan behöver vi ju så många med oss som möjligt om socialismen skall förverkligas demokratiskt.
Så, kanske får vi se Marx profetia uppfylld under vår livstid: “Kapitalmonopolet blir till en boja för det produktionssätt, som uppblomstrar med och under detsamma. Produktionsmedlens centralisation och arbetets socialisering når en punkt, vid vilken de icke kan fördra sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timma slår. Expropriatörerna blir exproprierade.”

Hampus Byström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.