På tal om FI, EU-grupperna och klassanalysen

12 juni 2014

Förstasidan

We can do it. Illustration: Emma Lundström

Det har talats mycket om de politiska grupperna i EU-parlamentet den senaste tiden. Delvis på grund av valet, men mest med anledning av att Feministiskt initiativ har haft svårt att bestämma sig för vilken av grupperna partiet ska välja att tillhöra.
Nu har de slutligen valt. De ska ingå i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D), den näst största gruppen i parlamentet. Där har de blivit erbjudna de positioner och de resurser de vill ha, och där upplever de att de har störst möjlighet att påverka med sin politik, allt enligt partiets nya EU-parlamentariker, Soraya Post. Allt som återstår är att gruppen fattar det formella beslutet om Feministiskt initiativs inträde.

Den ideologiska grund som FI bygger sin politik på kallas intersektionell feminism. Det är ett teoretiskt perspektiv som utgår ifrån att olika maktstrukturer samverkar, strukturer baserade på kön, klass, ras/nationalitet, sexualitet, funktionalitet och ålder. Klassförtrycket ses inte som viktigare eller mer grundläggande än könsförtryck eller rasism. Perspektivet skiljer sig alltså från den klassiska marxistiska klassanalysen. Hur lätt det blir för partiet att föra in den intersektionella feminismen i den stora socialdemokratiska gruppens tungrodda maskineri är svårt att sia om.
Gudrun Schyman passar i ett blogginlägg på att tala om att hon har förståelse för de väljare som känner sig besvikna över valet av grupp, partiet har ju varit måna om att framhålla sin aktivistiskt antirasistiska och feministiska profil, och S&D är inte särskilt kända för några feministiska framsteg och har dessutom varit med om och drivande i att skapa Fort Europa. S&D har, tillsammans med högergruppen EPP, drivit igenom de senaste årens avvecklande av välfärden, den alltmer hårdhänta åtstramningspolitiken, och räddandet av bankerna i EU – på hela befolkningars bekostnad. De har också röstat för att EU:s gränser ska militariseras i högre utsträckning.
Ändå hoppas FI kunna påverka den stora gruppen till att rösta för en öppnare migrationspolitik.

Före valet uppvaktades FI av flera grupper. Ena stunden lutade det åt vänstergruppen, andra stunden åt den gröna gruppen. Men vänstern ansågs tydligen för splittrad, och den gröna gruppens kopplingar till drogliberalism och till prostitutionslobbyn verkade avskräckande. Att det blev just socialdemokratiska S&D ser en del kommentatorer som att det skulle vara valtaktik inför kommande riksdagsval, något som Gudrun Schyman avfärdar.
Vilka grupper hade de då att välja på? Vilka grupper finns det i EU-parlamentet och vad står de för?
Det finns för närvarande sju stycken. Det krävs 25 ledamöter för att kunna bilda en politisk grupp, och minst en fjärdedel av medlemsstaterna måste representeras i gruppen. En ledamot får inte tillhöra mer än en politisk grupp. Varje grupp bygger upp sin egen organisation och utser en ordförande, ibland två, samt ett presidium och ett sekretariat. De finns också grupplösa ledamöter.
Den grupp som FI snart kommer att tillhöra, Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, har ledamöter från Socialdemokratiska partier runtom i Europa.

Den största politiska gruppen i parlamentet, och alltså den som också har mest makt, är Europeiska folkpartiets grupp. Den består av ledamöter från pro-europeiska kristdemokratiska, konservativa och liberalkonservativa partier. Gruppen utgörs till största delen av Europeiska folkpartiet, EPP. Svenska Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör den här gruppen, liksom finländska Samlingspartiet och spanska Partido Popular, en gång i tiden general Francos parti. Gruppen säger sig arbeta för ett mer konkurrenskraftigt och demokratiskt, marknadsekonomiskt Europa som ska vara ”närmare” sina medborgare.
Svenska Folkpartiet och Centerpartiet tillhör istället den tredje största gruppen i parlamentet, den som kallas ALDE. Den har ledamöter från liberala och socialliberala partier. Här återfinns bland annat finländska Svenska folkpartiet.

En av de grupper som FI övervägde, men valde att inte ingå i, är De gröna/Europeiska fria alliansen. Det är den fjärde största gruppen i parlamentet och den har för tillfället ledamöter från gröna och regionalistiska partier. Svenska Miljöpartiet och Piratpartiet tillhör den här gruppen, liksom finländska Gröna förbundet och brittiska Scottish National Party. Gruppen säger sig bland annat vilja bygga ett samhälle som respekterar de grundläggande mänskliga- och miljömässiga rättigheterna, rätten till hälsa, utbildning, kultur och hög livskvalitet. Deras mål är att arbeta för decentralisering och deltagande demokrati, och de vill att EU byter fokus, så att ekonomi slutar gå före sociala, kulturella och ekologiska värden. De vill också ha en utrikespolitik som löser problem på fredlig väg istället för militär.

Den andra gruppen som FI ett tag verkade luta åt – något de fick hård kritik för av flera liberaler, bland annat Folkpartiets Birgitta Ohlsson – är den som svenska Vänsterpartiet tillhör, nämligen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, GUE/NGL. Den består av ledamöter från demokratiskt socialistiska, eurokommunistiska, ekosocialistiska och antikapitalistiska partier, och utgörs till största delen av Europeiska vänsterpartiet (EV) och Nordisk grön vänster (NGL). Tyska Die Linke tillhör den här gruppen, liksom franska Vänsterfronten, grekiska Syriza, nederländska Socialistiska partiet, irländska Sinn Féin, spanska Enade vänstern och Spaniens nybildade antikapitalistiska nätverk Podemos, samt cypriotiska Arbetande folkets progressiva parti.
Gruppens uttalade mål är att skapa ett mer humant, transparent, hållbart och socialt jämlikt Europa. De vill bort från dagens marknadsorienterade konkurrensinriktning och arbetar för mer direktdemokrati och aktivt medborgardeltagande. Fokus ligger i stor utsträckning på internationell solidaritet, på jämställdhet, antirasism och antifascism.
Det finns indikationer på att fler partier kommer att ansluta sig till GUE/NGL efter att grekiska kommunistpartiet, KKE, nu valt att lämna gruppen.

Så har vi ECR-gruppen, Europeiska konservativa och reformister, med ledamöter från konservativa, ekonomiskt liberala, ”mjukt euroskeptiska” och anti-federalistiska partier. Här ingår bland annat ledamöter från polska Lag och rättvisa och brittiska Tories. Gruppen bildades så sent som 2009 och de vill reformera EU och ”få Europa att fungera igen”. Nyligen blev Danskt Folkeparti och Sannfinländarna upptagna i gruppen, vilket tyder på en allt större acceptans för rasistisk retorik.
Ytterligare en grupp på högerkanten, liten men omdiskuterad, är EFD, Frihet och demokrati i Europa. Den har ledamöter från euroskeptiska och nationalkonservativa partier. Det är den grupp som Danskt Folkeparti och Sannfinländarna nu lämnat och som Sverigedemokraterna eventuellt kommer att tillhöra om de inte slutar som politiska vildar. De skulle i så fall bli gruppkamrater med nationalistiska partier som brittiska United Kingdom Independence Party (UKIP), italienska Lega Nord, Enade Polen och Rörelsen för Frankrike.
Deras fokus ligger främst på att bevara nationalstaterna och de vill motverka en ”centraliserad europeisk superstat” och en ”fortsatt europeisk integration”. Nationella skillnader ska respekteras och gränser kunna skyddas och stärkas.

När Soraya Post stod bredvid Vänsterpartiets Malin Björk under valvakan i SVT, och fick frågan om vad som skilde partierna åt, svarade hon att FI är ett feministiskt och antirasistiskt parti.
Malin Björk – som är feministisk aktivist och bland annat arbetat i många år för European Women’s Lobby (EWL, en paraplyorganisation för kvinnorörelsen i Bryssel), under en tid varit projektledare för ett nordiskt-baltiskt pilotprojekt med syfte att bygga upp samarbetet i regionen kring att motverka prostitution och människohandel, varit projektledare på European AntiPoverty Network, och på senare tid arbetat som politisk funktionär i Bryssel, med ansvar att följa Europaparlamentets jämställdhetsutskott – valde att kommentera det i positiva ordalag, utan att påpeka att det inte rörde sig om två kärnfrågor som skiljer partierna åt, utan som gör dem mer lika. Vad som gör dem olika verkar snarare vara just klassanalysen.

FI är som bekant för en ”global kapitalism med ett mänskligt ansikte”. Därför finns det anledning att fundera över partiets klassperspektiv. En rubrik i deras program lyder: ”Klassanalysen räcker inte!” I det tillhörande stycket är det svårt att inte bli förbluffad av den första meningen: ”Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer.” Sen när då?! När byggde till exempel Folkpartiet eller Moderaterna sina analyser med hjälp av klassperspektiv, utan att vara ironiska?
På bloggen Pepprat Rödgrönt, avfärdar ekosocialisten och aktivisten Anders Fraurud just den meningen. Han skriver att det tvärtom är ett ”perspektiv som avvisas av de flesta partier utom möjligen i viss mån Socialdemokraterna och definitivt Vänsterpartiet”.

I den nämnda FI-texten står det också bland annat att ”klassbegreppet är alltför begränsat” och att det inte förmår ”belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen”. De vill istället tala om ”strukturella, omfattande och omedelbara förändringar” för omfördelning och rättvisa.
Det låter jättebra. Men de patriarkala, rasistiska och heteronormativa strukturerna kan aldrig upphävas utan att vi också upphäver den ekonomiska ojämlikheten. För det behövs just klassanalysen. Fortfarande. I allra högsta grad. En modern, komplex och dynamisk sådan. En klassanalys som ser att en global kapitalism aldrig kan ha ett vänligt ansikte och som kan sätta fingret på vad som händer i dagens Europa där klyftorna växer, och det oftast är kvinnorna som drabbas hårdast. Som ser att den ökande ekonomiska ojämlikheten ofta är den underliggande orsaken till att de patriarkala strukturerna förstärks, att rasismen och homofobin ökar.
Och den enda gruppen med verkligt klassperspektiv i EU-parlamentet, om än liten och förhållandevis ganska maktlös, är vänstergruppen.

Mot den bakgrunden verkar det ändå fullkomligt logiskt att FI nu väljer att sätta sig i den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet. En grupp som också är för en global kapitalism, och som dessutom gärna vill ta hem feministiska poäng genom att ge FI handlingsutrymme.
Där har FI möjlighet att påverka med sin politik, samtidigt som de inte skrämmer bort de väljare som ogillar när klassperspektivet tas fram. Men där kommer det tyvärr också med största sannolikhet alltid att finnas ett tak för hur långt de får gå med sin aktivistiska politik.
Inför nästa val vill Feministiskt initiativ bilda en feministisk grupp i EU-parlamentet.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.